Att välja glädje

God kväll!

Hoppas ni gett cykelkärleken mycket bränsle idag. Själv har jag masat mig till gymmet. Helvete vad jag svettades. Vi kan ju låtsas att det beror på monarkens tunga motstånd hah. Dessvärre tror jag det beror på ryttaren.

Men fem stycken blev det. Viktigt att göra alla, om än sega, än att banga och minska antalet.

Faktum är att de första är vidrigast. Och därmed viktigast. Alltid. Belöningen är de sista omgångarna, när svetten riktigt droppar.

Älska svett.

Efter de fem intervallerna körde jag lite rörlighet och hantlar. Sedan försökte jag knäppa peppiga selfies till det här inlägget. Till slut hittade jag en position där kroppen äntligen fick sig ett leende.

Hur peppigt hade det blivit annars.

Man måste välja glädje.

Så bastade jag i en dryg timme. Somnade till och vaknade av min egen (!) snarkning, wtf!

Hemma gick jag ner i källaren och lyfte cyklarna i ramen. Finhjulingarna. De ska nog få vara med om en del äventyr de också när det beger sig.

Slut på inlägget yo, gymselfies för likes.

❤️❤️❤️

Annonser

Power me Finland

Yo, gjorde ett kick ass-skidpass i konstsnön ikväll. Den var hård, kall skimrande och förförisk. Den svarade perfekt på den fuck you-stämning som jag hade arbetat upp under dagen och gav lydigt fäste när jag diagonalade uppför de två motluten i mitten av varvet, med tyngdpunkten perfekt placerad i spannet.

Spåret höll troget formen i nedförslöpan när jag låg tillräckligt mycket i kurvan. Sviktade jag i balansen, eller underlät att njuta fullt ut av farten, skulle spåret försvinna under mig.

Snön frasade i motluten när jag tryckte till. Vallan älskade mig. Steget avgudade mig. Någonstans på andra varvet kände jag något i magen. Från att ha varit en halvgräddad, degig pizza med tomatsås blev jag en skiva efterugnslimpa. Jag gick från att vara en pösig baguette med skåra i mitten till snittad rågbit. Jag gick från blek och fluffjäst, med konstgjorda kratrar, till syrlig och saftig och ärlig.

Jag blev finsk.

Jag var inte längre en varm dusch, jag var ett vinterbad och skidorna min vak.

Genom näsborrarna drog jag in lukten från skogaholmslimpa eftersom vinden låg på från det hållet. Jag blåste ut den lika fort och frustade mot snödrivan.

Den log åt mig, blinkade med sina frostiga ögonbryn, och gav mig en slängkyss som jag fångade i farten.

Fyra varv, och slut på liknelserna, ni finnar och finskor som läser förstår.

Power me Finland.

Hjulet och jag

God kväll.

Har ni tänkt på hur prylar ofta hjälper oss att hålla kontakten?

Det tänkte jag på idag, när jag klev på ettans buss från Borsökna. Med mig hade jag Jockes hjul, som med en mellanlandning i Borsökna i ett ärende hade hämtats upp från Alex i Mesta och nu äntligen skulle få återse sin Jocke.

Hjulet är ett vinnarhjul. Ett lite kaxigt 10-delat tävlarhjul, som Jocke lånade ut till mig förra våren då Scotten och jag gjorde vår första (och sista) tävlingssäsong. När man frihjulade med det, gav det ifrån sig en ekersång så mallig att varenda kotte i klungan måste höra oss. Här kommer vi, bara så du vet så trampar vi inte som du verkar behöva göra utan vi tar oss fram lika fort ändå. Vi ligger här på rulle tills du släpper förbi oss i spurten. Ha en bra dag!

Lite så.

När jag sedan bytte upp mig till Amiran, så ställde jag av hjulet. Det hamnade i Alex garage eftersom vi avgick därifrån på väg till SM. Amiran lastades på etanol-saaben och jag åkte hem med Scotten, som på något vis då fått ett annat hjul.

Jockes hjul blev sedan stående i garaget medan jag och Amiran nötte backar i Stavanger.

Tiden gick.

Eftersom Jocke är diplomat till sinnet så frågade han inte mycket om sitt hjul, utan lät det bero i hopp om att hon som lånat det, alltså jag, skulle lämna tillbaka det självmant.

Men nej.

Så för någon månad sedan bad jag Alex svänga förbi mig med hjulet när de ändå skulle på ett ärende. Jag bar det till Jocke, som såg en chans att få bjuda mig på fika och skvallra lite. Sagt och gjort. Efter fikat gick jag hem, och fick ett mess där Jocke upptäckt att hjulet var fel hjul. Vinnarhjulet var fortsatt kvar i Alex garage och detta stackars dussinhjul var avslöjat, jag hade givit fel beskrivning till Alex, hjulet som likt pannkakan i Sagan om pannkakan bara ville ut i världen var nu ertappat och skulle snart rulla tillbaka in i sitt garage igen.

Jag stämde åter träff med Alex, och med Jocke igen för att utföra bytet. Under dessa två möten hann vi både diskutera boende för Flandern runt, samt förevisas två nya MTB som Jockes barn hade förvärvats.

Så att de kunde testa, för att sedan fatta beslut om huruvida de ville fortsätta.

På promenaden hem från Jocke, med det vilsna hjulet åter i min vänstra hand slog det mig så.

Alla dessa hjul, insexnycklar, sadlar, västar, lampor, batteripack och allehanda däck och styrstammar som byter ägare och lämnas åter.

Vad vore lågsäsongen utan dem?

Och när skulle man annars få sig en kopp rivet kaffe i Borsökna om inte när man lämnar igen biogasbilen som man lånat för diverse äventyr och som dessutom fått soppatorsk precis efter järnvägsövergången och inte rakt på den?

Att överlista nackspärr

Morrn då!!

Är lite uppåt. Nackspärret är på väg bort! Tänkte berätta hur jag gjorde, för det var första gången jag lyckades få nästan bort det utan kiropraktor.

1. Motivation

9/10 saker man aldrig gör som man borde göra, beror på bristande motivation (typ). Målet finns där, och medlet, men vad ska man med resultatet till? I det här fallet skulle jag använda min nacke till dans. Check.

2. Nån som säger åt dig

Hushållet var i detta fall tydlig i budskapet. De sa: ”ta på dig varma kläder, gå en promenad, sen bastar du. Punkt.” ja då gör man ju det. Och internet var också tydlig: håll dig i rörelse för att inte stelna till. Det var lätt att bara sitta med huvudet framåt för att det gjorde minst ont. Men nej, håll dig i rörelse och stretcha, sa internet. Ok då. För en gångs skull lydde jag råd och instruktioner! (hann med en liten sväng på myrorna också he he)

3. Bastu och övningar

Huvudnumret. Hej bastun. Värmen. Svetten. Ut med det onda. Tre timmars varierat bastande hann jag med och testade olika sätt att stretcha och massera mig själv. Nåt som funkade var att luta sig mot ett handtag inne i bastun och placera spetsen på ondaste stället mellan skulderbladen. Nåt som inte funkade var att placera vattenskopans skopade ända i ett hörn och sedan trycka handtaget mot ryggen. Svårt att balansera och få in rätt punkt. Handtaget i bastun var bättre, det vann, heja det.

4. Uthållighet

Tre timmar. Ut och in ur bastun, kolla råd på internet och kolla tiden, nedräkning till dansen, stå utanför och inne i bastun och röra armar och axlar och lyssna på knastrande ljud. Notera olikheter och felsöka: höger knastrar mer, exakt hur mkt kan jag vrida huvudet och vilka vinklar, funkar alla dansrörelser, ner på rygg på britsen och testa lyfta huvudet, skulle det funka om en dansare ville lägga ned mig på golvet för att avsluta sådär snyggt?

5. Slutligt test

En sista genomgång av samtliga möjliga och omöjliga dansrörelser och dusch på det. Mer av de rörelser där skuldror knastrar, ju mer knaster desto mer uppmjukning. Traska hem och känna efter. Titta på stjärnorna som började komma fram. Skulle dans hjälpa eller stjälpa nacken?

6. Spikmatta och test igen

Ligga på spikmatta, ordentligt med tryck på nacke och skuldror. Känna efter lyfta huvet vrida nacken stretcha

JA

det duger. Blev svaret.

På med danskläder, fantisera om kvällen och drömma om att flyta fram på golvet och

AJ

Alla rörelser skulle inte funka men tillräckligt många skulle det. Nu kör vi.

Smink, hår, parfym, resten och så hej då hushållet och iväg.

Så var det.

Från spärrad till jävligt stel men dansbar på sex timmar ✌️✌️✌️

Nacken och skottet

God eftermiddag!

Säg hej till mitt ledsna jag. Mitt sura jag. Eller arga. Sitter utanför bastun, det låter ju nice. Vaknade efter tio timmars underbar sömn förskonad från drömmar och skulle göra morgonyoga. Ljuvlig jävla dag som låg framför mig. Husfix, långfrukost och dans på det. Biogasbil lånad för miljösamvetets transport till dansen och allt var bäddat för lite nödvändig glädjepåfyllning.

Mitt i morgonyogan kommer den.

Nackspärren från helvetet. Eller säger man nackspärret?

Oavsett så kommer den och lägger en fet jävla komocka på min dag. Lägger en blöt filt. Ett ekerbrott. Punka på upploppet. Ni vet. Ni fattar.

Vem ska man ens rikta ilskan mot?

Så nu blev jag av hushållet ordinerad bastu och av internet ordinerad stretchövningar och rörelse. Sitter man still blir man stel och herr nackspärr spottar i nävarna och hugger klorna i skuldran.

Vänta, det finns en låt som passar här:

Jag vill ha en kiropraktor

Som jag kan åka till

Så jag kan glömma att du spärrat mig

Jävla nackspärr. Det finns ingenting positivt med dig. Lära sig att sova färre timmar? Vara gladare varje dag man inte har nackspärr?

Inte vet jag.

Slut på inlägget.

Sorry deppen, kolla på det här klippet med rara snubbar istället.

Poliskroppen och jag

Morrn, vinkade just av en favoritkund på massagestudion. En polis. Bär väl tunga bördor på sina höfter. Ny på studion, men sökte för de kroppsdelar jag älskar mest att göra nytta för: ländrygg och säte.

Jag började med att känna efter längs ländryggen för att bedöma spänningsnivån. Huden var hopdragen och det ryckte i musklerna. De var på helspänn. Hög spänningsgrad.

Jag tog mig an denna högspänningsledning med största försiktighet och finaste precision. Jag skulle mjukt känna mig fram till det perfekta stället för triggerpunktsbehandling. Handloven löpte längs sätet och muskeln ryckte till. Där var det.

Jag lät armbågen sakta jobba sig ner till den överansträngda polismuskeln i sätet. Den lite tyngre andningen, återhållen men ändå hörbar, sa mig att det var rätt. Muskeln höll emot, den ville fortsätta ha makten över polisen, jag släppte lite på trycket och till slut började den ge med sig.

Jag hittade nästa punkt, längre ned i sätet, även här genom en blixtsnabb muskelryckning. Där. Armbågen jobbade tålmodigt vidare med den stingsliga polismuskeln som vägrade släppa från sig makten.

Högre upp på ländryggen var det samma sak. Stenhårt och motståndskraftigt i den långa muskeln som löper längs ryggraden och håller kroppen upprätt. En kraftig ryckning i höger sida fick mig att sänka tempot ytterligare. Denna muskel skulle aldrig ge med sig genom strid och konflikt. Ingen av musklerna på denna poliskropp skulle det. Så jag lät armbågen löpa långsamt, målmedvetet och med närvaro i varje massagemillimeter på den överspända muskeln. Genom att närma mig den så, skulle jag bli insläppt för att kunna hjälpa den knut som jag visste satt och skrek sig blå efter syre.

Plötsligt halkade jag. Den spända gitarrsträngen hoppade till under min armbåge och muskeln var åter i givakt. Åter misstänksam. Förtroende tar tid att bygga upp, men kan raseras fort, jag släppte långsamt på mitt tryck och tog till min vänster hand. Den blev ett styre för armbågen och säkrade på detta vis riktningen och farten och precisionen i trycket. Och se, det funkade. Samarbetet bar frukt, jag fick åter tillträde till muskeln och kunde återta behandlingen. Muskeln ville ha syre, och syre skulle den få.

Färden gick sedan över skuldror och bröstrygg med samma strategi, men det mest krävande var över. Några stilla strykningar längs nacken och de sista utslätande dragen i ansiktet, så var behandlingen slut och polisen fick sätta sig upp.

Hon var nöjd, om än svettig av fajten, men bokade en ny tid.

Och jag hade åter fått förtroendet att armbåga mig ner och ge syre till polisen.

Ett pannknack med dopp, tack

Hej räven.

Lilla räv.

Du ligger och stoppar kylan från att komma in. Min vän Marja har omsorgsfullt placerat dig där och placerat din kompis vid en annan dörr där det drar.

Jag undrar hur du levt. Eftersom du är död och inte svarar berättar jag istället hur jag själv har levt.

Idag till exempel har jag levt. Mina kinder blossar och innanför min panna knackar det stillsamt av gårdagen. Som ett finskt minne. Min finska vän Marja bjöd på soppa och en mångfald av förfriskningar tills jag fick erkänna mig drucken under bordet, som man hade sagt om detta varit en slaskig fylleblogg. Du kanske såg hur jag med svansen mellan benen fick lomma iväg från bordet med glaset fortfarande halvfullt och tacka för mig. Min finska vän satt kvar. Sådana är de, finskorna.

Jag har badat i havet lilla räv! Ja tänk. Medan Marja var på jobbet och räknade måltidsbudget, trippade jag iväg på lätta fötter ner mot stranden. När sanddynerna tornade upp sig drog jag efter andan.

Sanddyner på vintern lilla räv. Har du upplevt det?

Så frusna de var. Så majestätiskt stilla de var. Så stilfullt snön bildade sitt tunna täcke på sanden.

Nere på stranden såg jag mig omkring. Kisade mot januarisolen och såg Kullahalvön. Åt andra hållet såg jag Båstad. Under mig fanns sanden. Ovanför mig himlen.

Och framför mig –

havet.

Några måsar simmade irriterat iväg när jag sprang ut. Jag ville bli klar innan folk i horisonten kom förbi. Det var långgrunt och vågigt på botten. Jag stannade och lade mig ner med blicken uppåt. Inte doppa huvudet. Då blir man kall på fel sätt förstår du lilla räv. Jag vill bli kall på rätt sätt så att mitt inre värmeverk får huden att vibrera sådär ljuvligt.

När jag vände mig om hade ett gammalt par dykt upp på sanddynerna. Typiskt. Och logiskt. Det var tyvärr ingenting jag hade någon möjlighet att bry mig om. De stannade artigt på sin dyn, fick kanske något att prata om till kvällsteet.

När mannen från horisonten kommit upp i höjd med mig så satt jag i linne medan han var fullt påklädd. Han frös nog, tänkte jag när han på dalmål sade nåt beundrande. Han försvann sedan längs stranden i riktning mot kullahalvön.

Mitt bad var över. Jag torkade bort sandkornen från fötterna, samtidigt som jag sparade några som minne.

Så tackade jag havet, vände det ryggen och gick tillbaka.

Det var det doppet, lilla räv.

Mitt salta, vita, vackra, första vinterdopp i havet.

Propendlarprinsessayo

Yoho, sitter på tåget och har förmodligen haft den mest produktiva morgonen någonsin.

Jag vaknade 0720, en timme för sent, och lyckades pricka av följande.

Gå på toa, fixa kaffe, borsta tänderna, hälla på teet till kombuchan som hade dragit i källaren, hitta kläder och underkläder, packa frukost och lunch, packa kläder och nattkläder, fylla vattenflaskan, ta lagom många morötter ur plastpåsen i kylen och läggs dem i väskan, ta med en extra scarf, packa två necessärer, ha en fulladdad mobil, proppa ner all packning i en tygväska, tömma komposthinken i en grön påse och spilla kompost och torka upp det och knyta ihop påsen och lägga ut den, låsa dörren, öppna åt hönorna, sätta på sadelskyddet, trampa i modd till stationen och låsa cykeln.

Och slutligen kliva på tåget vid avgång 0755.

Det enda jag missade var mina snyggaste dansörhängen, fast jag har de näst snyggaste i necessären, samt missade mina dansbrallor. Å andra sidan är det inte alla säkert att jag kommer dansa inom loppet av de tre dygn jag nu ska vara på resande fot. Men om.

Då har jag iaf mina danstossor, som ligger i ena necessären.

Jag tackar mina gamla pendlarmeriter för att jag hade psyke nog att hinna med tåget. Nu ska jag njuta av min tågtimme med frulle och kaffe och träningsvärk i ljumskarna.

God morgon på det!!

Fröken Annas känsla för snö

Morrn vinternyllen, har ni sovit lika oroligt som jag eller gnuggar ni skönhetssömnen ur ögonen? Jag är iallafall uppe tidigt och har precis vinkat av min kombo-familj som ska till fjällen. En vecka, Kläppen. Blir lite ovant att vara hemma själv i stora huset, helt utan externt kaos. Tur jag har hönsen och städningen som sällskap till det interna kaos som kanske väller fram. Jo jo, jag ska syra grönsaker och brygga kombucha, cykelpyssla och dratta i säng i tid, också. Förutom att städa ut kaoset.

På tal om fjällen och skidor. Igår testade jag skidformen. Vi bor på gångavstånd till finfina Vilsta friluftsområde och i år har de kanonspår. Väl där såg jag en välbekant cykeljacka komma diagonalandes, hej Jocke! Lite prat och sen skidade vi för att inte bli kalla i eftermiddagens tilltagande minusgrader.

Jocke fällde några smickrande kommentarer om vasaloppsmärkena på mina skidor, varpå jag upplyste honom om årtalen på dem. Så stakade vi vidare, sträckte ut och lyssnade på fraset mot snön och idén till detta inlägg föddes.

Det finns så många lager i min kärlek till snö och vinter.

Skidor skär igenom alla dessa lager som en glädjens pil. Skidor är ju det naturliga sättet att ta sig fram på snö. Man glider, frivilligt. Skidorna nyttjar snöns egenskaper och jobbar med snön för åkaren.

Precis som racer-ryttaren i en snäv kurva, är skidåkaren elegant i sitt utsträckta läge. En diagonalande blomgubbe i lycra, hela kroppen medveten, stolthet i varje skidtag och mod i varje frånskjut!

Att personifiera snubben i Friluftsfrämjanets logga.

Lite så känner jag när jag lyckas sätta ett riktigt snyggt utsträckt läge på skidorna.

Ute yr nu snön. Den här dagen ska bli en bra dag. Först lite hemmafix, dona runt i skallen så rätt tankar landar och fel sopas bort, sedan ut i spåret och så fika hos Jocke och däremellan städa huset i etapper.

Kram på det.

Ut och leva snön och glidet.

Foton Jocke

Att stycka upp en intervall

Och så var det jag mot fem igen. Jag, en individ, mot dem, fem intervaller.

Den första handlade om att komma igång. Smacka på sig kittet och gnugga nävarna och känna lyxen att gymma och lusten att svettas krypa i kroppen. Jag mot fem fyraminutersintervaller ja!! Sätta sig på spinningcykeln, ap ap inte börja mobilflippra, på med timern och upp med motståndet och snart podden och så kör!

Första pausen, flåsa och vara stolt i en knapp minut. Känns värmen i pannan, inte riktigt svett men begynnande. Så trampa igång den andra, och efter första minuten kommer svetten, hej kompis nu kör vi. Blanda stående och stående med armarna mot cykelns styre, yes yes.

Tredje. Mitt i. Dags att börja ta i. Två gjorda, tre kvar, dags att börja stycka. Snart gjort mer än hälften, därför pumpa upp motivationen.

Upp med motståndet. Femton sekunder stående upprätt, femton ståendes mot styret, femton upprätt, femton mot styret, osv. På varje minut blir det fyra set, på varje intervall fyra minuter och därmed sexton set. Varannan, varannan, varannan, varannan.

Varann. Femtonsekunderssetten har varann.

Slut på trean, svetten är med mig, där kommer den, där rinner den, där torkar jag av den mot mitt ännu svettigare nyckelben och där känner jag svetten på bröstkorgen. Den är alltid först, men det är först nu jag verkligen känner den.

Fjärde intervallen. Nu är jag redo att stycka upp i dubbla mängden. 30 sekunder upprätt, 30 sekunder mot styret, varannan-varannan, hälften så många per minut, hälften så många per hel intervall.

Hämta vatten, gå av cykeln och sprätta loss med fötterna, inte för lång paus nu, en till kvar, sista sista kom igen nu.

Upp på cykeln, håller kvar i mina halvminutrar och trampa trampa trampa medan sekunderna drar nedåt och till slut är det två minuter kvar och jag ställer mig upp och sedan är det en och en halv kvar och jag står mot styret och så en kvar jag ställer mig upp en halv kvar jag lutar mot styret och EN HALV KVAR jag ställer mig upp.

Slut.

Fem intervaller och genomsvettig. Blött och rött intervallnylle i gymspegelns obarmhärtiga tillbakakaka yey!!

Lite kettlebells på det, podd och hej då gymmet.

1-0, vi ses igen.