Fryser du? Skrik!

Yo freezers.

Idag snackar vi andning här på bloggen. Varför då? Jo, för att den är livsviktig av uppenbara skäl men också för att den kan hjälpa oss när vi underlåtit att följa alla de guider som finns för vinterträning.

Kort sagt, om vi fryser så att våra händer känns som elefanter och vi ångrar allt vi någonsin sagt om tjusningen med frostig morgonlöpning.

Som jag gjorde idag, vid kl. 09.13 när jag kom hem från rundan.

Helvete. Alltså verkligen helvete. Det var en så vacker morgon! Så fulländad! Både utanför fönstret där solen gått upp, på de frostiga träden där varje gren fått sitt glimrande kristalltäcke, och inne i mig eftersom jag sovit optimalt och bara snoozat en gång och nu skulle ut på min gudomliga morgonlöpning. Hur pigg och livgivande skulle jag inte känna mig efteråt?

Det tog några kilometer innan jag insåg att jag aldrig skulle få upp värmen i händerna. Fötter och lår samt överkropp var inga problem, men de där händerna. Dit kom ingen värme. Den tynade sakta bort. Jag försökte skaka ner varmt blod i händerna, värma dem runt halsen, och på tusen andra sätt få dem att överleva.

Alla tolv minusgrader hade sett till att en böljande snörök rörde sig över ån. Hur majestätiskt. Minusgraderna hade säkrat den mest hänförande av utsikter och det tunna frosttäcket på marken tvingade mig att spänna musklerna runt skenbenet för att inte halka ned i ån.

Jag ville njuta av snöröken, jag försökte verkligen!

Vid en kilometer kvar ökade jag takten. En snubbe på cykel jagade på mig med en kommentar om just mitt tempo. Men för mig gällde: ju fortare jag sprang, ju snabbare skulle jag komma hem.

Jag kunde till slut se huset och låsa upp dörren och ta mig in. Och stänga av garmin. Fingrarna var frusna, men de kunde röra sig.

Sedan började helvetet.

Det som börjar när en nedkyld kroppsdel ska värmas upp igen.

Ni vet hur det känns. Ni vet hur ont det gör. Ni vet varför det gör ondare ju varmare vatten man sköljer fingrarna i. Och ni vet kanske till och med varför man inte alls ska skölja fingrarna i varmt vatten.

För att det går för fort. Det finns ingen quick fix här, som om det någonsin fanns någon någonstans för alla våra problem. Är fingrarna tillräckligt nedkylda så måste man oundvikligen gå igenom en fas av att ha ont. Förbannat ont.

Så där stod jag, och hade så ont i de tinande fingrarna att jag ville skrika och gråta. Smärtan var okontrollerbar och eskalerande, och eftersom ingen var hemma utom katten så gjorde jag det. Jag skrek. Jag stönade. Jag skrek. Jag stönade.

Och vet ni varför detta gjorde det hela mer uthärdligt?

För att det hjälpte mig att andas. Så fort jag slutade skrika så höll jag andan.

Och när vi andas så får vi in mer syre som kan stabilisera kroppens funktioner och få oss att stå ut.

Därför skriker vi när något gör ont.

På morgnarna brukar jag göra en serie rörelser som kallas ”De fem tibetanerna”. Det är enkla rörlighetsövningar som inleds med att man står och snurrar med armarna utsträckta och känner centrifugalkraften tills man måste stanna för att inte trilla omkull. Då sätter man händerna i sidorna och drar tre djupa andetag, in genom näsan och ut genom munnen.

Och vips är man mindre snurrig. Sedan drar man igenom de fyra resterande övningarna i serien.

Andningen hjälper oss att stabilisera, att lugna ner oss, att se klarare, att slappna av, att klara av kyla, massor av bra saker.

Så nästa gång du har underlåtit att klä dig enligt guiderna där ute

SKRIK.

Gör det.

Gör det bara.

Kram!

Så blir du snabbare såhär glad

Annonser

Hålet.

I slutet av min löprunda finns ett hål som jag ska krypa igenom. Det finns där för att jag behöver något trångt och skrovligt att böka mig in i och ut ur, som inte är löpning och inte är cykling och inte är yoga och inte är något annat än just detta hål.

Hålet utgörs av en (1) stor stock, troligen al, som fallit ner från stående position av någon rimlig eller orimlig anledning. Kanske blåst och kanske tusen små tandtroll som med tandtrolls vrede gnagt sig in i barken och varit i vägen för eventuella bävrar som ville samma sak just då.

Under stocken finns en gammal plåt-sliper. Eller en del av ett staket, jag vet itbe så noga. Den är sliten utan att vara rostig, gammal utan att vara kletig, lite som en övervintrad landsvägscyklist där bibsen fortfarande sitter bra. Den har kilat sig in på bägge sidor trädet och bildar nederdelen av hålet.

Under den är det någon decimeters mellanrum innan marken tar vid.

Det är över den jag ska krypa.

Jag förstår att det just är det jag ska göra i samma ögonblick som jag kommer dit. Det har tidigare bara funnits en alternativ väg att komma till andra sidan, dit man ska om man tidigare var på den ena.

Och det är man ju oftast.

Och det är att klättra över trädstammen. Har man cykel med sig, så färdas även den i en fin båge över stamman.

Men idag öppnar sig hålet för mig, och idag finns ingen annan väg.

Jag har sovit länge, förbi morgonkaoset, drömt mig bort med mina öronproppar, från att ha somnat sent, till att ha legat och dragit mig länge i min mjuka säng. Ju längre morgonen förflutit, desto mer pockande har novembersolen smugit sig in genom fönstren och genom mina stockholmsvita gardiner. Jag gräver in mig i mina täcken och ligger så med mosig hjärna och mjuka tankar innan jag går ned och ut.

Det är löpning som gäller. Ett pass innan jobba hemma-dagen kickar igång. Benen är sega, kroppen tung, men solen skiner som en galning och jag ska ut. UT. Ute är krispigt och frostigt, jag vill ut för att smälta samman, rasta benen och lufta hjärnan och få solen i ögonen.

Benen är så tunga. In i skogen, någon backe fäller psyket som går uppför utan att springa, så tunga ben nu! Vänder i en backe, vill ha sol, är inne i skogen och till slut kommer jag över det sista krönet vid ån och kan minnas något som alltid funkar:

Om man bejakar tröttheten i benen/psyket, så sprider den sig till psyket/benen. Men om man tar i och kutar, så sprider sig istället endorfiner.

I den känslan var jag när jag krasade mig över det frostiga kristallgräset på ytan mellan ån och järnvägen. Där fanns stocken, och där fanns hålet, och genom det skulle jag och genom det kröp jag. Händer och armar kravlade medan lår drogs över slipern som om den varit bindvävsmassör. Ena knäet i den frusna leran, trycket på andra låret lättar, och så det andra knät på marken, krypa ihop –

UTE

Häva sig upp, studsa över järnvägen till gångvägen, upp till huset och en extra vända med högre tempo.

Stoppa klockan. Stanna tiden. Sju kilometer. Benen hade gjort det, igen.

Och hålet fanns där, när jag behövde det som bäst.

Första morgonlöpningen!

Yey!

Jag har härmed tagit en trevande novembervana ett steg närmare att bli en rutin. Idag ställde jag klockan på 0645 och körde 40 min taktfast morgonlöpning runt ån. Jag gjorde små fartökningar vid minnet av svågerns röst: såja Anna! Uppvärmningen var kort trots tiden på dygnet. Det måste bero på att jag genomfört de första passen och nu kommit över en typ av puckel. Tre dagar tog det!

Jag tassade över broar och kullersten, asfalt och grus. En mulen morgon; solen var uppe men bakom molnen. Jag minns att jag tänkte på hur maffigt diset är. Det gråa! Så kompakt! Färgerna; andra färger än dem som solen lyfter fram.

7 kilometer blev det. Rätt lagom, även om den med fördel kan förlängas. Den kan också ökas, för att locka fram mer svett så som svågern fick fram med sin fartökning.

En dusch i brist på å, upp och packa ner konferenskavajen och hoppa på tåget till Göteborg.

Jag ser nu fram emot att utforska vad denna nya vana gör med mig. Den klänns lagom lågsäsongsmässig. Jag har redan märkt att den blivit något jag ser fram emot och som gör mig pigg även med få timmars sömn i kroppen.

Avslutar med lite disigt novemberfoto:

Sköna söndag

Yo lovers!

Idag har jag lullat runt på banvallen och stökat runt i skogen. Yes. Jag ställde in min race-resa till storstan och Swecup till förmån för svamputflykt med hus-kidsen och en brötig kvällsrunda i Hugelsta.

Och så lite flow med Dörröppnaren på gymmet. Rätt gym. Söndagsflowet, gå som katt på snöre med händerna bakom varandra och fötterna därefter. Balans, balans, balans. Flera försök att stå på händer misslyckades, till stor del på grund av Dörröppnaren som satt bakom mig på en step up-bräda och fick mig att tro att det hela gick ut på att imponera.

No no. No. Med det upplägget stås det inte på händer. Det dråsas ned från väggen och det koms inte ens upp på ett vettigt sätt. Mer flow, sedan ut, hej då Dörröppnaren, nu ska jag till Hugelsta och köra banvall och bröt!

Det var elbilen som fattat nej till race-beslutet. Egentligen kände jag det redan igår kväll, efter att jag avverkat 330 km på landsvägarna. Mälaren runt med Zoen. Så roligt var det inte att köra bil.

Så när Zoen visade sig ha laddat för lite under natten, och jag var ute för sent för att hinna snabbladda i Strängnäs på vägen till Stora skuggan, ja –

då fattades beslutet att steka bananpannkakor och ge sig ut i skogen på svampjakt. I Zoen, såklart, till kidsens stora glädje. Zoen nynnade sig fram på de små grusvägarna, hade jag också gjort!, och vi plockade en lagom liten korg med blandsvamp. Varvade med sköna igångdrag som fick kidsen att tjuta av glädje. Senare såg jag bilder från alla som kämpat på Stora skuggan: Petra, Lea, Jenny, Tony! Heja!!

Jag var varken glad eller ledsen över att inte vara där. Kanske lite lättad, för att andra fattat beslutet åt mig. Att det därtill var Zoen och min egna tajta framförhållning kändes helt ok.

Så när kidsen var hemkomna, ryggsäcken uppackad och svampen rensad bar det av ut. Det fanns lite stumma ben att mjuka upp och det fanns grus att tugga. Varmare än vanligt var det, en blöt och fuktig oktobersöndag. Upp mot Hugelsta, ta mitt eget QOM vid golfklubben och sedan kränga av sig jackan. Den fick vänta under en gran tills jag kört banvall och grusbackar vid järnvägen.

Tillfredsställelsen var stor om inte enorm när jag gnetade mig uppför backen med de stora stenkompisarna på banvallen. Helt normalt, inget konstigt att komma upp där. Som för att befästa hur normalt det var att inte låta bumlingarna diktera åkningen, åstadkom crossen en lätt fartsänkning. Så det var den, och inte brist på teknik, som gjorde att jag stannade av en aning. För att sedan trycka vidare.

Just tryckandet vidare är det man bara måste älska med cross. Det går inte att inte komma fram! Spöken finns inte. Det som finns är fart och hålla hårt i styret och känslan av slängkyss till världen när man kommer nedför eller uppför något brötigt.

Älskar. Bara älskar.

Så var min dag, och kväll. Post-race mackan med jordnötssmör blev utflyktsmacka, cykelkläderna hamnade i tvättkorgen och resten är historia.

Race report från Täby galopp kommer förresten. Kanske.

Eller kanske räcker med att medge att det var en sjusärdeles sandfest. Som alla var bjudna på, åkare som fotograf. Sand i kurva, sand på raka, sand på kulle, överallt sand. Kör snyggt om du inte kan köra snabbt. Studsa fram på grästuvorna och stå upp i kurvorna. Le om du älskar att cykla.

Crossens själ och skäl.

Life’s a beach, som Ena sa när hon tog det tjusiga kortet i går.

”Fotograf: Emil” , hade man kunnat säga om man velat vara fyndig, och det vill man ju.

Godnatt på er!

Lövet och kåporna.

Jag har slutat kunna stå på händer. Det går inte längre. När jag ställer mig själv mot väggen, med händerna spretande en decimeter ovanför golvet, och benen redo att skjutas upp, så dråsar jag. Ned. Eller så kommer jag inte ens upp.

Idag försöker jag två gånger. Vill bevisa något för någon. I ett okänt gym står jag, väntar på någon som skyndar sig för min skull och har lite kaxigt dragit av mig office-kjolen för att göra handståendet i nylonstrumpor. Svarta.

Vad coolt det hade varit om jag hade fixat det.

Ned med händerna, blicken stadigt mot väggen, skjuta ifrån och så upp.

Bara sådär.

I nylonstrumpor.

Men idag går det inte. Ingen blir impad trots att någon borde kunnat ingjuta så mycket mod i mig att det hade kunnat gå.

Man ska inte försöka sig på saker som man inte klarar av, när man inte klarar av att inte klara av dem.

Springa däremot, det klarar jag av.

Fjärran från gymmets kala väggar drar jag därför på mig löpartajts, och pannlampa. En tröja för mycket, så iväg. Fort går det, träningsvärken från gårdagens långpass strålar i höfterna. Jag vet att jag ska få använda knytnävarna för att trycka ut den därifrån när jag kommer hem.

Jag tar rundan runt ån, lite avkortad för att få upp pulsen. I stadsparken stannar jag vid en tuva med daggkåpor. Lyser på dem med pannlampan. Små, små vattendroppar har gaddat ihop sig på varje kåpas blad. Tillsammans sitter de, tätt och symmetriskt, fullkomliga i sin egen saftspänning.

Löven är så blöta. Gula är de, pressade mot marken ligger de bruna, knallröda hänger de kvar på träden.

Jag lyser på dem med lampan, de också. Så springer jag vidare, tills jag kommer till järnvägsövergången där alla bilar har stannat för tåget. Jag stannar också, flackar med lampan och stretchar lite lagom nonchalant. Flackar med blicken, och därmed lampan.

Tåget kommer inte.

Jag vill springa under bommen, framför bilarna, bli bländad från två håll samtidigt, tre håll om man räknar med tåget. Eller fyra, om det kommer ett tåg från varsitt håll.

Medan jag tänker och flackar med pannlampsblicken så kommer tåget. Ett godståg. Vad långsamt det kör. Samma som tuggar förbi huset varje dag och kväll och morgon och gryning.

Det kör förbi.

Hej då tåget.

Bommarna går upp. Jag smiter under, bilarna lägger i ettan. Jag kutar hemåt, uppför sista backen, undviker att snubbla på trottoarkanterna och kommer till huset.

Stänger av pannlampan.

Tack mörkret.

Du blev en runda bland löven, och kåporna.

Tisdagsmörkret.

Hej.

Av olika skäl blir det inga utropstecken i det här inlägget. Vi kan säga att det beror på att inlägget ska handla om vikten av att just inte använda utropstecken. Låta bokstäverna bli mindre och mindre och låta intrycken utifrån stå för underhållningen och uttrycken inifrån förbli outtryckta.

Vi kör en kvällsrunda. Det är den vanliga tisdagsrundan, eller onsdagsrundan. Dag spelar inte så stor roll, det som spelar roll är hur mörkret stannar tiden. Vi kör långt, eller kort, jag vet aldrig, men klockan visar samma sträcka varje gång. Gruset är tvättbrädor och sprängsten och nyruggade sandgator. Gruset är småblöta gräsremsor i mittfåran och kurvor vi lärt känna genom att köra dem ofta.

Kurvan vid gården med den skällande hunden. Kurvan vid Prostökna 2. Kurvan där jag brukar råka köra lite för långt ut mot vägrenen och behöva parera crossen rätt. Älska parera, älska klara av att ta sig vidare.

Den här tisdagen har jag längtat efter cykel hela dagen. Jag har längtat efter det som mörkret brukar ge mig och som månen brukar lysa över när vi kör. Jag är något sen som vanligt, monterar på lampor och tar med extra väst, rätt glasögon och långa ben idag, vi drar iväg. Trampar ut mot Kjula bakvägen via Hugelsta, via min nyfunna stig i skogskanten vid golfbanan. Forsa fram. Älska forsa fram på stig i mörker. Upp mot Hugelsta, under järnvägen till nästa grusparti. Mörkret blir svart.

Jag är uppe i varv. Jag pratar, ältar, skrattar och garvar, Alex lyssnar och trampar, säger ja ja och jo jo, som klubbkamrat får man ibland utropstecken kastade i nyllet och måste väja. Just därför ska man trampa, och jag märker att sinnet, mitt stissiga sinne, det vill bli av med något, men ju mer jag ältar, desto mindre blir jag av med. Jag måste sluta kasta utropstecken efter Alex, jag måste låta mörkret tala, syrsorna sjunga och lungorna jobba.

Jag lyssnar nu till rösterna i hjärnan men släpper inte ut dem genom munnen. De trampar runt på tungan, hittar ingen öppen dörr, ingen glugg mellan tänderna, de tar vägen ner förbi gomseglet. Kutar, springer, vill ut. Nedåt, nedåt. De gräver sig ner, forsar inåt och trycker sig ut genom låren. Det bränner när jag kastar mig framåt och trycker mig uppför backarna och har dem i lårens baksida. De sitter i fingrarna som kramar styret, de vränger mig runt i kurvan med hunden, de mosar sig ut och sätter sig i pedalerna.

Mina utropstecken, mina röster.

Fortfarande kommer några ut genom munnen, när jag ler och skrattar åt månen. Månen är först bakom kvällningsmolnen, låter sig inte fångas på bild men sliter sig loss och flyger fritt på himlen. Vi tittar upp på månen, vi tittar ned på gruset, fram på gruset, så spanar vi upp igen och då har månen bäddat in sig i en fluffig dimma.

Sådan är månen.

Speciellt tisdagsmånen, onsdagsmånen, och mina röster har sprängt sig in bakom skulderbladen. Det sitter utropstecken i hela nacken, jag kränger och kutar med ryggen, lägger mig i bocken och stönar ut dem genom halsen. De sitter kvar, spränger och strålar, jag mekade sadel innan avfärd men måste meka mer sadel.

Hur slutar inlägget?

Jo. Vi tar vägen över Lindsäter hem. Det blir en lite annorlunda ordning på kurvtagningen idag, men min lampa har slocknat och jag följer bara.

Ut på asfalten, gruset är slut, intrycken vann över uttrycken.

Utropstecknen lägger sig ner som morsesignaler.

De sover redan.

Nattgruset och crossens vigvattenvurpa

Yo.

Visst är titeln snygg?

Jo jag vet.

Idag var en stor dag för crossen. Det vankades både stig, grus och dubbelpunka samt en premiärvurpa i leran. Yes! Allt detta kryddat med en magisk nattkörning senare på kvällen i trakterna runt Barva. Ja ni vet, den där mysiga socknen där SD fick 27 procent av rösterna i valet men som bjuder på sjujäkla underbar gruskörning.

Nog om Barva. Hur gick vurpan till då? Och punkorna? Jo, det var ju så att jag lurat med mig min vän Magnus på lite stig och grus i solen. Brukar bli stig när Magnus väljer rutt, och jag hänger ju gladeligen på. Är det något jag uppskattar så är det när vänner visar rundor. Som man sedan kan ladda ner och köra själv! Som Katja skrev, så är det en gåva, oavsett om rutterna plötsligt laddats in i din Garmin, eller om de förevisas IRL. Det ligger tid och engagemang bakom varje runda, en fin present, ett cyklisternas blandband!

Vi trampade oss fram över Magnus stigval. Jag tänkte återigen på hur variationen i underlaget gör att varje moment blir så kul. När man är i skogen och brötar, blir man glad över fartpartierna. När man nöter någon asfaltsbit, tar hjärtat ett skutt vid en spång in i mjuka skogen, kör man genom en lerpöl så njuter man av torra hjulspår sedan, och så vidare. Crossen gör att allt blir spännande och utvecklande. Crossen öppnar dörrar till nya världar! Crossen skapar glädje där andra bara ser rullgrus. Och det allra helt oslagbart bästa med crossen, när allt ovan är sagt, så är det att man tar sig fram. Man är både teknisk, balanserad, lerig, smidig och snabb. På samma runda.

Och precis som jag höll på att formulera den förföriska liknelsen om att cross är som kortkort med kavaj och ett par jävligt bekväma skor, så kände jag hur bakdäcket började släppa luft. Punkan var ett faktum, och det lite eländiga med alltihop var att den ägde rum på precis det ställe där jag ordnat en domino-vurpa åt mig och Magnus under min sista tur på Lilla Blå i vintras. Vurpan där Magnus var så bra på att sikta så att han höll sig borta från klippkanten och istället landade mjukt med huvudet i ljungen.

Det var alltså crossens första punka. Dagen till ära visade Magnus mig en ny pump-teknik (se bild i slutet). Den bygger på att ventilen får tynga jämnt på pumpen av däckets tyngdkraft, och att ventilen därmed skonas från att böjas. Så smart! (fram tills att man får kramp i handleden)

Den andra punkan var en följd av den första. Just när vi skulle köra nån sista snutt i skogen hade däcket tappat luft igen. Typiskt premiärpunka. Bara att vända hemåt, och i Hållsta tog jag bussen och vinkade hej då till Magnus.

Men orka nöta på om punkor! Och vurpor! Ja, vurpan, den skedde i ett lerigt inferno i skogen när jag tappade balansen. Medan jag såg Magnus ryggtavla försvinna bland granarna. Det om den!

För nu över till inläggets essens:

Den magiska mörkerkörningen.

För jag ville ha revansch på punkorna, så jag bytte däck och slang och tryckte fram Barvarundan på gps:en. På med lampor, kontrollera luften i däcken och så iväg över gruset. Mosa segmentet mot golfklubben extra aggressivt, vända mot Hugelsta, grus grus grus. Hälsa på en svampplockare som visade sig vara min gamla kollega Marika, hej Marika!!

Det blev sakta mörkt.

Och är det något som kan göra cyklingen till äventyr, så är det mörkerkörning.

Mörkerdimensionen av en grusrunda blir extra påtaglig när det även är vindstilla. Skräcken är förstås att köra på någon, eller något. För trots framlampa och baklampa och rutt i cykeldatorn så kan man aldrig vara för säker på att rådjuren, hararna, vildsvinen och älgarna inte får för sig att dyka upp.

Jag körde lampan sporadiskt, kom på att den nog inte var laddad sen i onsdags. Dessutom fick jag bättre totalsyn av att cykla utan lampa. Den ljusa vägbanan syntes precis i mörkret, och luften bar alla ljud perfekt. Syrsorna sång, vakthundarnas förvirrade skall och det lite väl spännande prasslet från någons klövar till vänster om vägen.

Jag ville verkligen inte köra på någon, eller något. Framme i Ärla svängde jag tacksamt in på den gamla omgjorda banvallen, som skoningslöst plöjer genom landskapet mellan Ärla och Eskilstuna. Här skulle jag vara trygg.

Då började jag höra ännu mera prassel. Den stillastående luften gjorde att alla ljud eskalerade, och jag påmindes om att cykelbanan ju var oupplyst och plöjde genom just skog och åker.

Den var förvisso idealisk för mörkerkörning; spikrak, lång, öde och kolmörk.

Det bästa med den var helt klart att den var just spikrak. Mitt dova lampsken som skulle spara energi lyste max en meter, men allt jag behövde se var vägens grusiga kant. Då visste jag att jag var på rätt väg.

Det fanns inget mer att göra än att trampa på. I med en gel i magen och lite vatten, hålla kursen.

Och det gick bra. Det var crossens första mörkerkörning på egen hand, och den klarade sig. En lite starkare lampa bara.

Jag måste dock tillstå att det var mer än efterlängtat att komma hem till huset den kvällen.

Godnatt på det!

Det roligaste med att köra cross är att det är så roligt att köra cross.

Men god kväll i stugvärmen! Lider ni också av post-förkylda ben och måste stanna hemma från cx-premiären i Falun? Eller skolkar ni också från det förföriska Anundsloppet av samma anledning?

Oavsett vilket: vad kul det är att köra cross ändå hörni.

Idag hade jag två timmar tillgodo efter de gängse lördagsbestyren i huset. Jag begav mig mot Hugelsta för att köra lite mysgrus och kanske upptäcka något nytt avtag att skarva på mot. Redan efter någon kilometer, i höjd med sjukhuset, dök det upp. Segmentet mot golfklubben!

Trampa snabbt över gräsmattan, ta vänster på smala stigen, forsa fram över stenkompisarna och sladda genom sandpartierna. Hålla hårt i styret medan framhjulet bestämmer.

Sista diket mot asfalten, titta bakåt och släppa förbi ett par bilar.

Rulla sakta över asfalten mot Hugelsta. Ta höger mitt i backen, nu börjar gruset på riktigt. Och sanden, det är en sandväg. Upp upp, vänster på ett avtag som ser trevligt ut. Hej då sanden.

Vägen kommer ut på ännu en grusväg. Nu bär det till höger för att undvika svänga mot Lindsäter och istället ta höger mot Björnkärrsvägen för att komma på gräsbeklädda grusvägar mot en kär gammal kompis:

Banvallen.

Hah.

Denna banvall! Här har jag stått många gånger och sett hur medcyklister med breda däck eller bättre crossteknik svingat sig upp medan jag fastnat i halva. Jag har å andra sidan också kört med folk som kommit mot mig ned från backförsöket med ett stort ”Fy”.

Backen är en kort, ganska brant och framför allt smal uppförslöpa. Särskilt kritiskt är det när man tvingas få plats med tramporna mellan två stenar som är lite för stora för att det ska kännas riktigt bra.

Längre upp fortsätter det vara smalt och vägen går mellan stora stenar, genom vattenfyllda gropar och över grovt grus. Dessutom lutar stigen lite, så beroende på vilket håll man kör stigen och beroende på vilket håll man är bekväm att klicka ut, så går ena hållet bättre.

Backen föregås av ett hav av stora stenar som måste cyklas med bestämda tramptag för att man ska få fart uppför. Det enda sättet att cykla dem är att trampa på och låta framhjulet styra.

Och uppför, märker jag, är psyket det enda som räknas.

Här har jag lärt en del av mina två rundor på MTB. Det gäller nämligen att ställa in psyket på att man ska upp. Att ja, backen finns där men man ska inte frukta den utan snarare använda rätt teknik. Precis som att låta framhjulet bestämma i sanden.

Det är lätt att få en hang up på vissa backar. Tror jag har det på den här banvallen. Jag stod och betraktade den länge, så gav jag mig upp mot den, och blev stående på exakt samma ställe som vanligt.

Jaha ja.

Ett försök till, samma sak.

Men för h-ete.

Backlymmel. Jag gick upp med cykeln, hoppade på och tog resten av banvallen ovanligt djärvt. Inte jättekul att köra på bautastenar odämpat, men jag vände vid slutet och körde den även åt andra hållet.

Andra hållet innebär att backen lutar utåt, dvs åt vänster. Jag som klickar ur på vänster sida utsätter då min kropp för dubbla budskap då höger sida plötsligt blir den trygga sidan.

Men det går bra, jag dundrar fram på banvallen och är åter på de stora stenarna vid backen.

Inte heller den här gången kommer jag upp, trots att jag sänker mig så lågt att jag rensar stigen på sten.

En dag, backen, en vacker dag

Jag susar vidare och skrattar ändå. Tänker på just hur crossen gör allting så roligt och spännande. Den gråaste raksträcka blir en fartsträcka, kommer man på asfalt kör man i vägrenens grusparti och aktar sig för sprickor. Är det gropigt övar man på att parera, eller hoppa. Kommer en rot så får man väja. Ibland glida om man vill öka spänningen.

Så fortsätter det. Crossen gör den tråkigaste grusväg underhållande. Genom variationen kommer det alltid något nytt att glädjas åt. Crossen skapar vardagslyx om man så vill! Ja, faktiskt! På sommaren kanske man vill åka till pampiga fjordar, men väl hemma räcker det att invänta crosshösten. Byta fordon. Då behövs ingen fjordutsikt.

Ja.

En riktigt bra upptäckt under dagens runda var ett grustag på andra sidan banvallen. Eller snarare sandtag. Jag tog av mot en väg med bom, vilket visade sig leda till en återvändsgränd vid rälsen. Men vid denna återvändsgränd fanns alltså ett grustag. Eller sandtag.

Och här gör crossen det igen!

Ett kanske tråkigt tag med sly blir en spännande lekplats. Varje hörn har sin utmaning: den sandiga nedfarten med spår i mitten, rakan på gruset, den andra nedfarten med ännu större stenar, en stor sandhög där man kan ta sig upp på sidan och se hur långt man kommer.

Allt detta testar man, med eller utan dödsförakt.

Crossen förvandlar den mest anspråkslösa slyiga dunge till ett äventyr.

Så gick mina två timmar, och jag tog samma väg tillbaka och jagade fram över gruset. När jag kom tillbaka till asfalten i hugelstabacken vilade jag på tramporna och lät vinden och solen älska mig en stund.

Så kom jag fram till segmentet mot golfklubben och körde det baklänges. Några lycksökare i husvagn besåg det hela. Jaga jaga jaga.

Ett par hundra meter senare såg jag en parkering. Grus! Jag svängde in, väjde för ett staket och tog en liten gräsväg ner på cykelbanan.

Snart hemma. Bara lite till grus.

Svängde av och körde sista biten genom Vilsta hemåt. Herre min vilken kvällssol. Förbi stallet, över de två broarna

Där ni badade i somras

och så höger. Sista segmentet. Trycka trycka trycka.

Det räckte inte, men det gjorde ingenting.

Insikten var för stark. Jag svabbade av åkdonet medan den sjönk in:

Det går inte att ha tråkigt på cross, hur man än försöker.

Obs, backen på förstabilden är den omvända sträckningen, bilden med framhjulet är den backe som har huvudrollen som Hang up i inlägget. Om någon nu tyckte att backen på första bilden såg mjäkig ut.

Massagekunderna

Massagekunderna kommer in genom dörren med något sökande i blicken. De är spända i nedre delen av ländryggen och säger att de kanske även har ont i axeln och överlåter sedan sin kropp i mina händer.

Massagekunderna kommer tillbaka veckan efter och säger att jag har misshandlat dem. De har haft ont i tre dagar innan spänningarna har släppt. Så lägger de sig på britsen igen, ler och vill ha samma behandling.

Massagekunderna somnar 27 minuter in i behandlingen. Andhämtningen blir tung och regelbunden, mina handlovar jobbar i ett flöde där varje rörelse har en funktion för sig själv och tillsammans med resten av handen. Jag jobbar skuldror, nacke och tinningar, vill inte störa sömnen som är det finaste man kan ge en annan människa.

Massagekunderna jobbar som lärare på högstadiet och kommer på återbesök och säger att jag har byggt om dem. De vill att jag ska fortsätta bygga om dem där de lagt sig på bänken. De berättar att ungdomarna i högstadiet känner en större oro för klimatförändringar och miljöförstöring än vad deras föräldrar trodde. De frågar om armens muskler och sätets muskler och om muskelfästen och triggerpunkter.

Massagekunderna frågar artigt om jag ska gå på kräftskiva i år. Jag säger nej, jag håller mig till växtriket, brukar ta med kronärtskocka på kräftskivor, är vegan ju, och då säger massagekunderna att deras son också är vegan och att det finns massor av god mat som de brukar laga som är vegansk.

Massagekunderna frågar var jag har gått min utbildning medan jag masserar deras skuldror och trycker ut små, små knutor innanför skulderbladet. De frågar om deras dotter får följa med nästa gång och bese behandlingen, vilket hon givetvis får. De hälsar mig en trevlig helg och välsignar mig innan de går ut genom porten.

Massagekunderna söker för ont i huvudet, och tittar upp på mig i slutet av behandlingen och frågar hur jag kan hitta spända punkter som de inte ens har tänkt på. De sätter på sig kjol och tröja och säger att det redan känns mjukare och de ger mig en kram och viskar tack med blanka ögon innan de försvinner i blåsten.

De påpekar att jag har filmmusik på min spellista och vi pratar om Gudfadern.

Och om Jurassic Park, Titanic, Pianot och alla andra klinkande pianoljuvligheter som stillsamt figurerar i bakgrunden.

Massagekunderna. Vilken fin fredagsskara människor. Vilket fantastiskt förtroende de är, var och varje och varendaste en av dem.

Måste-cyklingens suddiga ansikte

Howdy.

Idag var det segt, kallt och blåsigt att morgoncykla. Jag vaknade med hushållet vid 0600 och drog mig ett tag under kudden. Jag hade sett fram emot morgonrundan och kom iväg vid strax efter 07.

Det var en tung runda, och jag hade förberett mig på att skalla den: en chia-gel, snyggaste kittet och backspurter när tillfälle gavs. Det var ohyggligt blåsigt, vilket fick mig att faktiskt korta av turen något. Kanske var det ett svepskäl för att blidka benen, men jag kan bara inte cykla med kalla händer. Det gör att hela kroppen känns kall och vägrar jobba. Vilket väl i grunden är sunt.

Strax efter drygt halva rundan, när jag svänger av på väg 214, finns en ny liten trevlig backe jag har upptäckt sedan ett par månader. Den är brant och går i två etapper. Rossviksbacken heter den, kanske den som gav namn åt storgodset mitt emot, eller tvärtom vad vet jag. Den här backen fick iallafall bli min spurtbacke, och jag körde stora klingan hela vägen för att på toppen ta höger och låta kroppen flåsa av sig. Jag har lärt mig det, att benen kan vara sega på det där lata sättet, och då kan en backspurt vara det som får dem att skärpa till sig.

Sådana var de idag. Den gångna förkylningen kade väl också gjort sitt till, men det viktigaste var att jag hade kämpaglöd nog att vilja bli andfådd, så oavsett hastighet var detta mitt mål med rundan.

Så när jag skulle ta höger i rondellen vid väg 230 fortsatte jag rakt fram av bara farten, för att benen skärpt sig och kroppen ville knega på.

Så kan det vara.

Det blev ett par extra km, och ett halvhjärtat försök att sno Idas QOM vid Lagersberg. Hem, ladda upp turen, ta ett suddigt måste-foto och fnissa för sig själv åt måste-cyklingens kraft.

Måste-cyklingen, som finns där när benen släpats runt och hjärnan lagom överkokt gått ner i slow mode.

Duscha, kaffe, havregröt och havremjölk och ett pallat päron från grannen.

Måste-päron.

Ikväll ska vi tugga i oss Karins pappas inlagda päron. Det är vårt höstiga päron-måste.

Slut på inlägget.