Kort om hemma

Hemma är där man ler och cyklar samtidigt trots att det är motvind eller medvind och man bara är tre stycken och kör lagtempo på lagom gamla kända vägar. Det är den blöta värmen som hjulen och styret tuggar sig igenom med en frenesi som bara kan uppbådas vid rapsfälten som inte blommar längre eller också gör de det.

Hemma är att veta alla segment och vittja dem när man stänger av dagens runda och även kan studera vad som hänt under helgen. Alla QOM som Ida börjat sno på väg till jobbet till exempel.

Hemma är att svinga sig upp på den gamla styva Scotten som visst känns bra, lätt känns den, hemma är att titta på styrlindan och beklaga sig och fråga om det är svart eller vit som ska på. Så sliten den är! Så klibbig den är, så perfekt omfamning av handen det är när det ska upp och stås och tryckas fartökning.

Hemma är att bubbla inombords för att Sörmland ändå är de välbekanta åkrarna och ängarna och kurvorna och platt och motlut och allt annat som gör livet värt att cyklas. Och hemma är de välbekanta naven och konturerna och kadensen och sättet man vet att man kan ligga nära med navet i fokus utan att behöva ha nära till bromsen för att man känner varandra så väl till cykelsättet.

Hemma.

Där jag är. Nu.

Annonser

Teknisk onsdag

Gaah måste egentligen sova för länge sen, inte uggla omkring med mobil och dator när man ska sätta tankarna i vila.

Idag var det dags för två favvo-övningar: igångdrag och kurvtagning. Och vi hade en gästcyklist med oss på passet, Daniel från Uppsala. Vad kul att han hittat just Smestan och ansträngde sig för att passa just vår träningstid när han var i stan!

Faktum är att Daniel hade en spurtteknik som inspirerade mig. Tror det var något med hans position. Han använde cykeln som hävstång och bände sig framåt med sänkt huvud. Och fort gick det. Så vill jag också köra!! minns jag att jag tänkte. Speciellt när jag såg den video som spelades in kvällen till ära, av Johannes såklart som så fint tagit sig ut med bil för att coacha oss.

Hur värdefullt är det inte att ha en kunnig, omtänksam person som ser vad man behöver slipa på för att bli bättre?

Video är för övrigt bra att använda när man ska studera sig själv. Foton ja, i propagandasyfte funkar de kanon. Men filmer får en verkligen att inse hur man kör.

Tur att vi inte filmade kurvtagningen. Då kan jag nämligen fortfarande få ha kvar mina illusioner om hur snabb jag måste ha sett ut.

Bra snack vi hade under kvällen var också just hur värdefullt det är med teknikträning. Både för den som tävlar och den som helt enkelt vill lära sig.

Personligen så är kurvteknik och spurter något som verkligen får mig i race mode.

Slut på inlägget!

Nu måste jag sova.

Fast jag önskar att jag kunde få vara ute och trampa hela för sommarnatten såklart

Att leva är inte nog. En liten cykel måste man ha.

Såjaaaa!!!

Det finns ingenting som kan väcka min race-lusta till liv som korta intervaller.

Race-lusta ger benglädje som snart letar sig ut i mungiporna som börjar peka all världens väg.

Mot himlen till exempel!

Jag och PT-Johannes skulle alltså trampa ut mot den ombyggda banvallen i Hällberga för att väcka benen. Mitt baknav hade varit inne med cykeln på verkstaden ett par dagar för länge för att jag skulle vara helt tillfreds. Löpning är kul men cykel är cykel. Så när jag äntligen fick sitta upp och klicka i, fatta styret och häva mig framåt de första tramptagen ut ur stan – jaaaaaaaaaaaaa så skönt det var!

Vi nådde banvallen, och värmde upp i den lummiga försommarkvällen. Johannes instruerade oss genom ett pass av 4*2 min, 8*1 min, 8*30 s och en liten bubblare på slutet: 4* spurt.

Det var rena mirakelkuren för mina ben, som hade längtat efter att tugga asfalt och stå upp och häva spurter. Det fick de!

Jag levde i varje intervall. Varje intervall levde i mig. Det var en segmentsbefriad fokusering i varje tramptag, varje andetag, varje muskel i magens svindlande virrvarr som spändes rätt och varje syremolekyl som tillsammans med rätt tankar gjorde det möjligt.

De första 2-minutrarna genomfördes så klart på stumma ben. Under de två följande försökte kroppen smita undan och lalla. Sedan kände jag race-vittringen och då kunde jag äntligen ta i på riktigt.

Så när Johannes instruerade de sista spurt-intervallerna så darrade benen av syra och glädjen hade spritt sig och allt var bra.

Allt var så bra!!

Så då tog jag den här bilden som fick bli omslagsbild på det här inlägget, trots att glajorna sitter på sniskan, eller kanske just därför, och så trampade jag hem genom Vilsta.

Och imorgon blir det klubbträning igen! Då kör vi kurvtagning och igångdrag. Yes yes. Nyttiga grejer att ha koll på inför helgens 3-dagars äventyr i hufvudstaden: Arlanda Test Track Race på fredag, Kringelloppet i Södertäljte på lördag och Falkenloppet i Nynäshamn på söndag. GP, linje och linje. Jag passar på att krama om släkten under helgen och vet inte riktigt hur jag ska ta mig hem på söndag från Nynäshamn. Men det gör ingenting. I värsta fall belönas jag med en magisk försommarnattscykling från Södertälje, för det är så långt man kommer med pendeltåget från Nynäshamn och där får man ta cykeln.

Eller kanske försommargryning om jag sover hos brorsan i Tullinge.

Det vore faktiskt helt ljuvligt, båda alternativen.

Jag kanske träffar någon av er läsare i någon av startklungorna!!

Sorry hög.

Men känslan av en böljande cykelglädje som ger sig tillkänna såhär en tisdag är helt jävla fantastisk.

img_20180519_175411-1090373026.jpg

Funk!!

Post-funkisen här. Kolla vad fina vi är i våra klubbtröjor där vi står och funkar oss tillsammans.

Men fan vilken dipp jag hade idag efter min softa morgon.

Hade ett privat åtagande i Hufvudstaden, för att sedan dunka rätt in i väggen på jobbet. Ute var det sol, i sol cyklar man, eller är ute en hel dag och masserar folk med rakade ben på en gräsplätt.

Alternativt dansar man funkisruset av sig på en folkpark i Barva. (tack benen!!)

Men inne, näää.

Så hjärnan slutade fungera, och på första jobbmötet var jag så bitchig att jag ville be dem andra att stoppa upp något ända upp i halsen på mig.

Fy.

Sedan försökte jag snygga till siffrorna, drog iväg ett par viktiga grejer och gick hem.

Hjärnan var stekt.

Sedan vek jag tvätt, tog en löprunda och funderade på vad för typ av konstig ångestkänsla det var som skapat denna dipp. Och efter några kilometer i skogen kom jag ju på att det var post-funkis-hjärnan som slagits på.

Det var läge att vika mera tvätt, ta en dusch och äta blomkålssallad.

Uppnå mental tystnad med hjälp av ett par rejäla skrattanfall över blomkålen.

Så var den, min post-funkis-måndag.

Nu är den snart slut.

Foton Lucas

Smérundan 27/5 2018. Dvs imorgon.

Tjena.

Tänkte berätta lite om vårt stundande motionslopp, Smerundan i Eskilstuna.

Smerundan har en 104 km lång sträckning söderut mot Hälleforsnäs. Vid pizzerian i H-näs viker man av till vänster mot Flen. Man har dock förmånen att inte cykla in i Flen, utan istället veva längs byvägarna i Mellösa. Detta sker genom en tvär högergir efter kiosken i Mellösa. I byn finns ett par smaskiga segment att sätta tänderna i, bland annat i första backen efter järnvägen.

Efter Mellösa trampar man snart in i ett skogsparti med lite skugga. Njut av den, imorgon blir det varmt. Ur den mörka skogen reser sig två grindstolpar i sten, som tagna ur en saga från den tiden det var coolt att slåss med svärd till häst. Efter skogen kommer en sjö, och sedan ska ni titta åt vänster.

Harpsund.

Maktens boning!

Yes.

Här tar du makten över benen.

Trampa vidare mot Flodafors och Fjällskäfte, smaka på namnen, njut av gudomliga motlut och susa nerför böljande utförslöpor.

Ta höger.

Glo på rapsfält, dra in den sörmländska luften djupt i lungorna och andas ut strax innan Knektbacken. Den är längre än du tror, men här finns både segment och en depå. Med meny. Och vilken meny! Kaffe, flädersaft, ekobanan och någon slurk lättöl serveras här. Passa på att snicksnacka lite med oss funktionärer medan du käkar banan och källsorterar din pappmugg. Vi gör allt för er denna dag!

Rulla vidare. Trampa på, blås ur och andas ner nytt syre i benen. Slappna av mot styret. Snart är du i Svalboviken, och har ett par av banans mysigaste backar att se fram emot. Glöm inte att bese den magiska Näshulstasjön.

Ta i uppför, så kan du sen ta i nedför! Njut av nerför, njut av uppför, njut av böljande kullar och du är på krönet!

Rulla.

Snart når du väg 214.

Ta höger.

Kör då ett lagtempo bortom denna värld. Se snittet korsa 30, 32, 34, 37. Fortsätt. Veva, trampa, mosa, njut. Förbi Hållsta, förbi Eskilstunas största lantbruksmonterade solcellsanläggning och förbi vattenverket i Hyndevad. Njut över bron. Förbi Ryningsberg och allén och förbi segmentet Rosenforsvägen som jag spar till senare. Mosa uppför sista backen. Ta höger i sista rondellen, vinka till funkisen med flagga och ladda för sista segmentet från Alfa Laval till Skogaholm.

Missa sista delen av segmentet när du svänger höger till Vilsta.

Andas ut. Sakta ner. Målrakan är över, spurten är slut. Propagandacykla in i mål, förbi hästarna och löparna och livsnjutarna.

Var stolt.

Klicka ur, ta en banan, kasta skalet i gröna påsen och släng dig själv i ån, eller på gräset. Ta en macka! Ta en falafel och en saftig tomat från Granerfeldts! Drick rabarbersaft!

Lägg dig på massagebänken och få dina djupa vadmuskler välbehövligt knådade.

Ta en kaffe till. Snacka banan, krama om en funkis, snacka med en flaggis, spana på en Tesla, sitt i skuggan eller i solen.

Gå och lägg dig nu, eller stanna uppe, men var pigg och nyfiken och cykelredo imorgon.

För då ses vi.

Mvh,

Er soigneuse

Kort om kort träning

Yo!

Kolla hur fint vi spurtar på gröndal.

Ska snart sova inför morgondagens distans.

Men först nåt kort om möjligheterna med just korta pass.

En av de bra sakerna jag lärt mig i vår är just att lägga upp ett kort pass. Hade varit otänkbart för ett år sen, hallå första timmen är ju bara uppvärmning liksom, men människor runt mig har den här våren fått mig att inse att det går.

Det finns många skäl till korta pass. Varje skäl är unikt. Idag skulle jag hem till middagsfixet efter ett åtagande i skogen. Men jag ville rulla in mina nylimmade tävlingshjul, och jag ville bli svettig, så då fick jag använda min timme klokt.

Som den långdistansare jag är, så fick jag nyttja diverse tricks för att lura benen att ta ut sig.

Det första var stravasegment. Yes box. Jag har ett QOM på ett segment som ligger så att man tvingas använda sträckan dit till uppvärmning. Annars klarar man inte att ösa för att försvara själva segmentet.

Det andra tricket är backe. Efter segmentet kommer man nämligen till hugelstabacken, där jag idag körde upp fyra gånger. Minst tre krävs för att väcka benen. Ett mer än tre gör att jag känner mig lite duktig.

Tredje tricket är att öva 1-2 tekniska saker. Det ger distraktion och gör återigen att jag känner mig duktig. Den här gången valde jag att öva sitta stilla med överkroppen samt att skjuta på över krönet.

Sedan mosade jag i hyfsad fart hemåt till middagsfixet.

Väl hemma hade jag lyckats uppbåda lite flås. Med brännande lår. På ca 50 minuter.

Det var dagens korta om träning med kort om tid, godnatt!

Post-race.

Mitt i hägg och syrén hamnar jag i en våt och varm cykelovilja. Jag är sliten sedan helgens tävlingar som följdes av hårda pass både måndag och tisdag. Cykeln har en lös eker och tubdäcken på tävlingshjulen släpper luft och behöver limmas. Lagren i pedalerna är slut. Den ena klossen lossnar i ett. Mina favvostrumpor behöver tvättas. Jag själv behöver en klippning.

Yo hörni!

Shit, jag får verkligen kämpa för att hålla ögonen uppe. Idag var ingen rolig dag att cykla trots överljuvlig majvärme och gula rapsfält. Intervallerna framstod som dödslånga och supermeningslösa vägslattar som kunde dra något gammalt över sig. Glädjen i att ställa sig upp och mosa på, som jag hade i måndags, är som bortblåst.

Det kan vara värmen, jag vet. Men fan. Jag älskar värme och sol. Och de här dagarna, när jag gör ett praktikarbete ute på ett hustak för att montera solpaneler, så älskar jag såklart solen ännu mer.

Men jag älskar den inte med samma intensitet idag.

Jag vill ha en cykel som inte låter ”pfft, pfft, pfft” med jämna mellanrum. Det enda som är bra med det ljudet är att jag fattat var det kommer ifrån. Från en lös eker. Jag har felsökt det där ljudet jävligt länge. Det låter när man rullar, men inte när man frihjular. Det låter när man sitter på sadeln, men inte när man står upp och trampar. Det låter även när man inte trampar. Men det låter inte när man frihjular med handen, och cykeln stod stilla på marken.

Sjukt lättad över att ha hittat felet, även om det betyder att jag förmodligen måste lämna in den och vara utan den ett par dagar. Vad jag ska cykla på då vet jag inte. Jag var ju inne i ett styrkeflow, skulle mosa Hugelstabacken på lördag, jaga krön på söndag…

Nästa vecka ska jag köra ett tempolopp i Enköping. Vallbytempot! Det ska bli trevligt. Faktum är att jag fick blodad tand när jag lånade en tempocykel dagen efter Orrestatempot. Så pjåkigt är det inte att ligga och mosa för sig själv ändå!

Imorgon ska jag vila. VILA. Jag önskar att cykeln kunde vila sig i form. Att pedalernas lager kunde läkas, ekern rikta sig själv och strumporna komma ut kritvita och som nya ur tvättmaskinen. En ny Garmin ligga i postfacket på jobbet och ropa ”Godmorgon!!” när jag kommer till jobbet imorgon. Precis den modell jag behöver, utan att veta det.

Men vila blir bra.

Vila är vila.

Imorgon ska jag inte göra någonting. Bara kanske lämna in hjulen.

Godnatt.

Rapport från vägren 53

Hej alla skogsrenar!

Idag har vi rensat vägren, jag och Lucas. Mitt estetiska öga kunde som ni vet inte stå ut med att glo ner på plastpåsar, väderbitna godispapper och annat skit i vägrenen.

Så därför gav vi oss av för att städa den.

Med oss hade vi påsar av olika sort (har ju optisk sortering i Eskilstuna), ett par handskar var samt ett lämpligt humör. Lucas kom svirrande på sitt nyservade tempospjut medan jag trampade finsk tralla. Kvällen var solig, vägrenen var slav under konsumtionssamhället och vi var där för att befria den.

Egentligen var det ju dikena vi rensade. Men vägren låter bättre.

Det tog någon timme att riva, plocka, slita och dra fram plasten ur marken. Jag fann en särskild tillfredsställelse i att ta bort ett stycke förpackningsplast som låg och vräkte sig bland vitsipporna. Hur kan man kväva sippor så? Den gula plastdunken som jag stirrat ut i morse under rundan åkte också ner i påsen.

Det drygaste var alla bitar av frigolit som låg utströdda i diket. Så förtvivlat många små bitar som djuren kanske skulle tro var mat. Det fick mig att tänka på alla mikroplaster som svävar runt i världshaven. Om inte vi lyckades få upp bitar som var små men ändå syntes, hur skulle det då gå med mikroplasten?

Ciggpaketen gjorde mig rätt sur. Hatar rökning. Och dess biprodukt fimpar. Något som gjorde mig ledsen i hjärtat var att se förpackningen till mitt favoritsnacks mitt i vårfloden: risentas sesamkaka, med smak av kokos!

Påsarna fylldes. Vi pratade på om ditt och datt under tempocykelns taktfasta frihjulande. Jag insåg att den timme vi städat enbart hade räckt till något hundratal meter vägren.

Vi lämnade påsarna vid återvinningstationen. Tyvärr var den stängd så de fick snällt vänta till 07.00 imorgon bitti.

Jag är glad att vi gjorde det, även om det finns mängder kvar. Men nu slipper vägrenen digna under plast en liten bit iallafall.

Det är intressant att fundera hur folk som kastar skräp tänker. Du som läser detta har givetvis aldrig lämnat ens den minsta gelförpackning efter dig, det gör ju bara alla andra.

Men det mest intressanta är ändå hur alla dem som aldrig kastar skräp i vägrenen tänker. Det är jag nyfiken på.

Under tiden tänker jag tänka på fjolårsgräset ur vars rotsystem jag drog ut en sju meter lång plastorm.

Gräset fick andas igen.

Om så bara för en stund.

Lucas tog som vanligt de skarpa korten, jag de suddiga

Tänk vad lite lagtempo kan göra för humöret

Idag var det intervaller på schemat när vi drog iväg med klubben för lite onsdagsträning. Vi var sex pers, glada och förhoppningsfulla inför majkvällen. Hur idylliska var vi inte. Efter lite balansövningar på en lagom tom parkeringsplats, så körde vi fem intervaller.

Nej, vi snortade dem. Vi inhalerade dem i fem långa, djupa, pulserande andetag.

Långa intervaller är speciellt. Det kan vara både plus och minuseffekter för urblåsningen av benen. Plus för att man slipper tänka på andra. Minus för att man slipper det tills man blir omkörd. Plus igen när man hänger på hjulet! Och spurtar, för att sedan bli omspurtad lagom till målrakan.

Det blir som vanligt bättre och bättre tryck i benen allteftersom. Leendena blir också bredare och bredare. Den första intervallen är värst, den sista är bäst. Inte för att det är den sista, utan för att benen är uppvärmda. Jag som behöver lång uppvärmning hade lätt kunnat trampa på i ett par timmar till! Som exempel!

Faktum kvarstår att lyckoruset från att ta ut sig genom att jaga ikapp med varandra längs nån stackars landsväg botar de flesta onsdagsdippar. Och när man börjar få tillräckligt med koll på läget för att kunna läsa in och bedöma andras förehavanden i klungan, hushålla med krafterna för att sedan PANG överraska

Det är ett rus.

Det är syftet med landsvägscykling.

Igen.

Fotokudos till Johannes, Lucas och mig själv.

Det kan se ut som att jag bär med mig en kikare I ryggfickan, och faktum är att jag såg en älg vid Ramshammar, men det är bara min flaska som ser lite smal ut i den vinkeln ❤

Mellan krönen.

Lotta knäppte kortet

Herre. Min. Je.

Idag uppfylldes syftet med landsvägscykling.

Magnus hade knåpat ihop en 110km distans över ärla till Strängnäs. Smestans nya tillskott von Rosen hängde på, och vi drog iväg i lagom tid.

En grå dag, ett oskrivet blad!

I olika vindar trampade vi fram över de böljande sörmländska slättvägarna. Ärla, Rinkesta, Kjula. En kort PP, iväg igen, och så mera vind och lämpliga små backryck när det vankades ett motlut.

Jag trivdes.

Snart nådde vi Strängnäs, men något var fel ty Magnus körde förbi avfarten till fiket. Både jag och von Rosen insåg snart att den där hägrande kaffekoppen skulle få hägra ett tag till. Men hur länge?

Magnus drog iväg oss genom estetiska lundar och rappade hus i pastell, och snart nådde vi landsväg igen. Jag började surna. Detta var fel väderstreck. Vi skulle fika nu, extraloopen körde vi ju över Hässelbyholm, den var redan avklarad!!

Men Magnus gav sig inte.

Och snart förstod jag varför.

För när stigningen tornade upp sig och Magnus ställde sig upp i sadeln, och det var knix efter knix och sväng efter sväng, ja då mindes jag det han hade sagt om den verkliga extraloopen.

Löts backar.

När vi var nästan uppe så märkte jag hur mina ben plötsligt ökade frekvensen i tramptagen. Tryck på och återhämta samtidigt. Och då rullade jag om både Magnus och von Rosen och där tog gruset vid!

Backen var slut.

Och där försvann väggen och vreden och kvar fanns bara lyckan.

Vi var höga!

Fika på det, hemrull i medvind och backryck som träningsschemat föreskrev.

Jag låg först, Magnus smög om mig, jag låg bakom och bidade tiden, och innan krönet tryckte, vevade, tvingade jag mig om honom. Ursinnigt. I nästan varje motlut. Allt enligt plan. Och det var vidrigt, jag var arg och lycklig och trött och pigg och stark och svag samtidigt. Spyfärdig och lycklig, sur och skrattande.

Det var en sjuhelvetes, jäkla sugande distansdräpare på 138km.

Satans vad jag älskar min cykel just nu.

Slut på inlägget!!