Support your local bike shop

Lördag lovers!!

Bromma cykelservice räddade just min dag. Ekerbrott tejpas bäst om det inte kan knipsas eller fixas på studs!

Det jag fruktade skulle ta ifrån mig mitt lördagsgodis, gav mig nu en dag i solen i sadeln med tjejerna!

Blir till att lämna in på verkstaden på måndag. Crossen hade haft högkostnadsskydd vid det här laget om sådant fanns för reparationer. Detta eviga underhållskonto!

Så nu är det att bege sig till Brommaplan, over and OUT!!

Så kanske man hinner stötta nåt kafé leden kaffe, brrrr våren alltså…

Tre ord.

Hej krisjävel.

De säger att jag inte kan göra mer.

Men:

Jag tänker vinterbada tills min egen värme trycker undan din kyla.

Jag tänker spela mina favoritpianolåtar på munspel tills min musik stänger ute den gongong du dunkat igång i skallen på mig.

Jag tänker skriva tills mina ord besegrar det som du försöker pränta in, dina fyrkantiga klossar i min trekantiga box.

För bollen kan tyckas ligga i dina händer.

Det du inte vet, är att det finns fler.

Fler bollar, och fler händer.

Fotograf: okänd

Älgö.

Yo, har ett nytt nyårslöfte nu när slangarna är lagade och det är att njuta mer av skärgården detta år. Bor ju uppenbarligen alldeles vid den och älskar saltvatten och skär!

Och havskontakten när man cyklar är oslagbar.

Som idag när Robert äntligen visade vägen ut till Älgö som är bortom Saltis. Man fortsätter rakt fram istället för att ta vänster mot serpentinen och hotellet. Och efter lite kullar får man belöning efter belöning. Hav och skär och det på bägge sidor!

Den största belöningen kom vid vägens slut. En brant backe ner mot vattnet där man kunde stå och titta och rysa av skärgårdskänningen.

Sedan trycker man uppför och får njuta faktiskt lika mycket av havskontakten på vägen in igen.

Att ta en pp i nån buske blev en utmaning. Ön är nämligen i det närmsta helt uppköpt av olika människor med pengar. Detta innebär noll allmänna buskar. Det fick bli en slänt vid en lagom privat remsa ned mot nån brygga.

Sen gjorde vi en avstickare till serpentinen, och så en till skidbacken som man inte fattar att den finns förrän någon som har tävlat där hundra gånger visar, och det har Robert.

Sedan var det hem och låta sig vara söndagsmör och genomkörd.

Och drömma sommardrömmar om skärgården.

Kristineberg!

Yo!!

Jag har flyttat in i lägenheten igen.

Flyttade tillbaka alla grejer från Tullinge i söndags. Nästan, och flyttade in, nästan. Crossen hämtade jag först igår.

Men nu är den hemma, och alla slangar som kan lagas är det. Vissa hade fyra hål, snacka dålig slanghälsa.

Och min flytta hem-feber!

Hur skulle det gå att bo själv igen? Varför tog något emot? Jag, dammråttorna och cyklarna, skulle vi åter ta Kristineberg med storm?

Ja, det skulle vi. Dammråttorna var kvar där jag lämnat dem under sängen. I onsdags vågade jag mig ut på den första löprundan runt Kungsholmen, lilla 7km-varvet. Där fanns det vanliga mörkret längs rålis och den vanliga glädjen att ha kommit halvvägs vid stadshuset. Vända tillbaka hemåt i höjd med kontoret, tillbaka längs Karlbergs kanal, lera vid båtupptagningen och klappra på spång några meter, så når man Hornsbergs strand och kan drömma om sommarens salsakvällar vid utescenen.

Där någonstans kommer så det välkomna badsuget. För när passar ett kvällsdopp bäst om så inte efter första löprundan vid Mälaren på drygt tre månader?

Det blev mindre skräck och vånda än vanligt, alla kläder på och skorna med, i och ner med nyllet och upp!

Springa med vibrerande hud upp mot huset, vänta jag tar en vända i soprummet! Och där hitta en färgglad necessär och två nagellack som ville bli räddade, och kvällens cirkel var sluten. Det sista jag gjort innan avfärd i höstas var ju att rädda två finfina väskor från just det där soprummet.

Upp, tvätta necessären och långdusch till mig.

Rester på det, och så en omgång slangar att laga.

Det var första egentliga dagen och kvällen i Kristineberg det!!

Nu får cykelsäsongen, och badsäsongen, och balkongsäsongen, och alla andra säsonger, komma bäst de vill.

Eldslukaren

Yo, sitter i mitt rosa nattlinne och har just kommit in från dagens längsta promenad: den minutlånga borsta tänderna-visiten i trädgården till där solen fortfarande lyser klockan tre.

Man får kämpa för att njuta av att vara sjuk. Många på andra sidan försöker ju, i bästa välmening!, peppa en till det när de själva är ute och gör grejer, friska och produktiva. Själv är man ett tyllmonster som sover elva timmar per natt och borstar tänderna just klockan tre.

I onsdags låg jag i en tågkupé och febersvettades. i lördags, för en knapp vecka sedan, blev jag smittad av min eldslukare. Kan inte komma på någon annan smittkälla, ty alla var friska och krya på festen. Och det ÄR egentligen helt logiskt, ty denna gång hade jag TVÅ svett-febernätter till skillnad från en och därför är det helt rimligt att det var eldslukaren som med sin kärlek till hettan, planterade den i min kropp.

Han kom in klockan 20.10, tre timmar in i min fest, presenterad av en trio på tre festdeltagare (tack hörni!! <3). Svarta jeans och skjorta, nån kalufs och så gummisnoddar och spelkort. Han rev av ett antal tricks runt borden, och till slut fick jag gå ut med honom till bakom huset.

Där stod väl jag med min eldslukare och struntade i att han skulle smitta mig!

Hah.

Vi övade. Han visade mig hur man slukar eld: riktningen på elden måste vara rätt, vätan på tungan måste vara rätt, andningen och utandningen måste vara rätt. Resten handlar om tajming och wow.

Sedan gick vi in och hämtade publiken. På med kläder, mössor, ta med vinglasen yey det är eldslukning!

Niklas körde först en show. Han slukade och sprutade till mystik eldslukarmusik, han smög runt bland oss, lät lågorna från eldpinnen sluka även håren på hans armar, han rullade pinnen längs huden och vi kände alla lukten av bränt hår och även om jag fattar att han säkert kör det tricket på alla 40-åringar han köps in till att sluka eld med, så tyckte jag att det var coolt att någon brände bort sin underarmsbehåring till min ära.

Håret på sin överkropp måste han ständigt ha använt som bränsle i sina shower, såg det ut som, ty bröstet hans var kalt.

Han pekade på mig och jag trippade fram, ställde från mig vinglaset och greppade min eldslukarpinne. Här skulle inte brännas något fluffigt underarmshår, men väl slukas lite flammor.

Så jag ställde mig bredvid min eldslukare och lät all min komprimerat inövade slukarkompetens släcka eldfacklan på pinnen.

Lågan åt rätt håll, väta på tungan och en liten puff.

Eld, du är härmed slukad.

40-årskris, du är härmed konsumerad.

Och 2020, fortsätt vara det glas som rinner över mest av alla.

Lite så ville jag att de som såg på medan jag slukade eld, skulle se att jag kände.

Foto Mattias

Chile #6: cyklisterna

Snabbt snabbt mellan två möten skriver jag detta om cyklisterna i Santiago. Det är inte sista gången jag skriver om dem, så snälla ha tålamod det kommer fler!!

För:

Cyklister patrullerar Santiagos gator. Eller mer specifikt Alameda, den stora avenyn som leder till Plaza de la Dignidad. Oroligheternas epicentrum. Detta område kan må gott av lite trygghet!

Vi har sedan vi kom till Santiago, försökt formulera i ord vad det är med dessa hjulburna som ger denna trygghet. Varifrån känslan av att de skulle släppa allt och komma till undsättning, härrör. Vad som skiljer Santiagos cyklister från dussincyklisterna.

Idag föll bitarna på plats tillräckligt för att det skulle kunna bli ett inlägg.

Ett: de kör rejäla cyklar i urban miljö. Dessa cyklister plöjer över såväl Santiagos berg som omger staden, som glassplitter, gatsten och sönderbrända lyktstolpar. Deras breda däck signalerar: vi tar oss fram.

Två: de bär hjälm och gasmask. Alt sjal. Stenar som viner genom luften, bilar som prejar och tårgasen från spökfordon. Inget kommer åt dem.

Tre: de observerar och dokumenterar. De cyklar lite, så ställer de sig upp i sadeln och ser sig omkring. Kanske stannar de till, i grupp, och observerar. Så tar de fram mobilkameran och dokumenterar. Ingen ska få tro att någon ska få komma undan med något.

Och så har vi den värdighet som dessa cyklister utstrålar genom sin låga kadens. Något med kadensen säger oss andra att de har koll, de har rätt vara här, här ska inte stressas i onödan. Och har de inte full koll, så skaffar de sig det. De höjer inte kadensen förrän de måste, av säkerhetsskäl.

I en stad där få litar på ordningsmakten, litar man på cyklisterna.

Hur kan man inte vilja vara som dem?

Novembergrusets sista suck

Vi körde väl Barva!

Ja, det gjorde vi, jag och Alex. Sista gruset för i år, och i novemberdiset blev det en stillsam flashback till Eskilstunatidens rundor.

För visst består cyklistlivet av olika faser? Visst finns det en som inleder, en där formkurvan drar iväg mot himlen och en där man peakar. Det är då man hittar på nya sätt att träna, nya underlag, kanske tävlar om man förut bara motionerat, kanske motionerar om man innan bara tävlat, kanske kör kullersten om man tidigare kört enbart grus, kanske alper om man tidigare kört Mallis eller Klevaliden. Kanske grus om man tidigare kört bara landsväg med happy gravel ending.

Att fysiskt återvända och befästa en av de där faserna är livgivande. En suck av välbehag, om än den sista på ett tag. Vägarna och stigarna kring Barva och Hugelsta är sådana för mig. Det var ju där gruskärleken på riktigt började spira!

Och där som kvällspassens lärdomar aldrig satte sig: dem om att stannar man för lite snacksande, då blir man kall, och trampar man igång igen så blir man varm, och lampor alltid på och alltid mera kläder än man tror behövs. Helvete vad illa det är att frysa om händer, och fötter, och armar, men värst är händerna, min ständiga skräck att frysa så det blir reumatism eller nånting i dem.

Så när vi nu körde dem igen i det tilltagande kompakta novemberdiset och -mörkret, så var det samma sak exakt det samma om igen. Det var hemtamt, det var tyst, det var stilla, det var höger och vänster och kurvor och hästar i hagar och Sörmland.

Ingenting hände. I det kompakta mörkret var allting stillastående. Fram till halv fyra, då det var dags för lampor och sätta brillorna på hjälmen ty skumt och snart mörkt.

77 km senare var det dags att dyka in i duschen och vänta på att fötterna skulle gå från vitnade, till stumma, till stickande, till rosiga och slutligen till användbara.

Tack Sörmland och novembergruset, ses på 2020!

🌟🌟🌟

Crossen i väskan på tåget yey!! Detta hamnar lätt på topp tio 2019

Thoughts right now

Hej helgen!

Sorry muppig bild. Saker är både roliga och skrämmande nu.

Jag har en deadline!

Sitter på tåget mot ❤️Eskilstuna❤️ från ❤️Stockholm❤️ för att cykla decenniets sista Sörmlandsgrus. Banvallen mot Strängnäs here I come! Decenniets sista inflyttningsfest ska avnjutas innan jag vänder hemåt på söndag morgon. Decenniets sista söndagmorgon i Sverige.

Crossen gör premiär i cykelväskan och står tryggt i tågets bagageutrymme. I all hast glömde jag att både fram- och bakhjul skulle tas av. Fick lätt förhöjd puls, men löste problemet och gick på tåget.

Det blir nu till att göra massor av saker för sista gången innan flytt till Tullinge och sedan Chile. En sak per dag. Deadline är fredag kväll, då jag dundrar in hos brorsan.

Decenniets sista klippbad, decenniets sista Hornsberg strand-bad, decenniets sista kombucha innan behållarna diskas och kulturen hälls på burk och sparas i sex veckor. Decenniets sista städning!

Driver. Decenniets första. Hatar städa. Men ska väl moppa lägenheten för första gången på söndag, för att den ska vara fin tills han jag hyr av kommer hem.

Over and out, nu kör jag decenniets sista ryck på en debattartikel, Västerbron för likes.

Syftescykling tisdag kväll

Yo,

Körde väl Amiran till vinterförvaringen i Vallentuna ikväll!

Älska cykla med ett syfte. Packa lilla väskan, titta ut kartan, se fram emot navigeringsmissar och noga med laddade lampor ty mörkt. Är det plusgrader, hur blåser vinden, väderstreck och så nostalgifaktorn att cykla genom Täby på det!

🌟

I Vallentuna bor föräldrarna som lovat förvara Amiran i garaget över vintern. Yes, detta är första steget mot vintern och första steget till Chile. Tio dagar kvar, nu stundar pack och flytt till brorsan lite temporärt innan jag får lägenheten åter i mars.

🐬

Nu stundar även tvätt av lägenheten, fint ska det vara när Johan som hyr ut till mig ska bo i den medan jag är i Chile på jobb och hos brorsan sen. Jag ska skura golven, tvätta alla sängkläder och puffa kuddarna och lägga fram en fin blomma eller något med välkommen till Stockholm på eller nåt.

Men först och främst och värst, så ska jag tvätta mattan som cyklarna står på, amen.

🐬

Men ikväll var det jag och Amiran, norrut trampade vi på fina cykelvägar mot Vallentuna. 28 km knåpade vi ihop i mörka novemberkvällen. Så nu står Amiran i garaget och väntar på våren.

God novemberkväll och -natt på det!

Händer, fortsätt tjäna mig för alltid och för evigt

Om gåvor och gåvor

Hej söndag!

Hej söndagsläsare!

I helgen var det dags att dra till Eskilstuna på ärenden. Förutom fredagsmys med Karinfamiljen så skulle vi även dra ihop det gamla brudgänget från jobbtiden och få oss lite Sörmlandstid.

Sörmland bjöd på sig, riktigt vek ut sig i all sin glans. Vi lät oss förföras, slumrade i solen och plockade svamp.

På kvällen framför linssoppan upplyste jag gänget om min kommande 40-årskrisdag. Jag sa helt enkelt ”vänner, nästa år fyller jag 40.”

Som en del i processen.

De frågade vad jag ville ha i present. Sedan pratade vi om hur det kanske känns att fylla 40, och jag kom på att jag ju redan fått en present.

Helenas nya bil.

Helena äger bil för att ta sig till och från stugan 35 km sydost om Eskilstuna. Och ibland i viktiga ärenden till Västerås när tågtiderna passar dåligt. Annars bor hon i stan och löser det mesta av vardagspusslet på cykel.

En rätt vanlig Eskilstunabo med andra ord.

Men nu rullade hon inte fram sin gamla Skoda för att hämta mig, utan en Dacia. En stålgrå skönhet som bländade mig med det vackraste av klistermärken på tanklocket:

E85

Helena hade köpt en etanolbil, begagnad. Klimathjärtat kunde inte inte ta ett extra skutt.

Och det var den bästa förtida presenten: en nära väns beslut att göra det hon kan för klimatet och dem som ska leva i det efter oss.

Sedan tankade vi på macken i Fröslunda och körde mot Svalboviken.

Hur värt!!

✌️❤️✌️❤️✌️❤️✌️❤️✌️❤️✌️

Hund i ryggsäck och annat Sörmlandsaktigt för likes.

”du måste sluta tugga på träd sådär”