Lördag 14.29

Löparskorna vädrar morgonluft

Crossen har slutat vänta

Bloggaren bloggar regnmolnsfluff

Pianoklinket levererar blöta löv och skimmer med en miljon i ränta

Crossen väntar inte, den vilar medan regnet strilar

Regnet är regnigt och vattnet bildar en post löpning dopprand

Och ändstationen på tåget är Hässelby strand

rehab-acceptans och lapa mörker överallt och ingenstans

Min rehab går framåt!

Det var ett av samtalsämnena igår på kvarterskrogen här i Kristineberg, då viktiga frågor avhandlades på en måndag. Det rann väl lite småfriskt av det röda från glasen ner i halsarna på oss runt bordet, så idag alldeles strax är det dags att bota pannknacket med rehablöpning.

Jag får tillstå att jag har njutit rejält, och fortfarande gör, av min rehab. Hur många ljudböcker har jag inte avverkat under mina morgonpromenader och hur många nya tankar har inte kunnat tänkas då jag lapat mörker under kvällsvandringarna runt min kära lilla Kungsholme? Hur har jag inte skyndat ut då klockan ringt för att se gryningen vid Hornsbergs strand och möta blicken på den silverhåriga kvinnan som badar där med sin man varje dag strax efter sju? För att inte nämna allt gos med den innersta coronakretsen (läs: syster med familj) som man hinner med när cyklingen inte tillåts konsumera de få soltimmar som november bjuder på.

Klart jag jobbat upp en cykellängtan. Det är inte det. Hjärtat skriker efter rundtramp och det fina cykelsällskap som mitt Stockholm bjuder på. Men bara ena kammaren. Den andra lever i det bomullsmjuka lugnet som infann sig så snart jag accepterade min ovälkomna viloperiod. Valen skars ner, det fanns bara ett alternativ och det var att avstå cykling och gym och bad och stig, för att ladda om.

Dit jag vill komma med detta är egentligen att i stort och smått som händer i en till synes fel riktning, så kan man putsa upp det som sätter sig som tuggat tuggummi i håret, och snabbare än vad man tror, spegla sig i en blankpolerad ädelsten.

Dagens vilodagsaktivitet

Hello!!

Idag är det vilodag och jag märker på mig själv vad det brukar leda till.

Det brukar leda till mysiga promenader, regniga promenader eller utflykter på cykel med vanliga skor och spännande syften.

Dagens aktivitet var att hämta grönsaker hos Rekoringen. Yes! De har hittat till Kungsholmen de också, eller jag har hittat dem, ekogrönsakerna. Man beställer innan, swishar och sen hämtar ut. Så jag satte på mig promenadkläder och en ljudbok och pinnade iväg. Med en omväg runtom Kristinebergsklipporna och vattnet såklart.

Det skulle ta dryga tjugofem minuter, och jag passade på att jobba upp en rejäl cykellängtan inför morgondagen. Då ska det äntligen cyklas gryningsrally igen på Järva. Samt jobba mig igenom promenadrörelserna ordentligt för jag promenerar nästan bara på vilodagen så bäst att passa på.

Sedan kom jag fram till Stadshagen och där var det mysig stämning. Odlarna stod med öppna bakluckor och spanade runt efter folk som ville hämta varor. Människor gick runt och kikade på bilarnas olika loggor i mörkret i jakt efter rätt företag. Bondens marknad har ställts in på många orter så då har reko-upplägget ersatt detta till del. Verkligen mys!

Jag pratade lite med min bonde. Faktum är att det var en av mina gamla arbetsgivare från marknaden i Västerås.

Sedan gick jag hemåt. Jag tittade på de bisarrt knallgula drivorna av höstlöv. Famnen full av grönsaker: grönkål, svartkål, mangold och rödbetor. Jag höll om dem som om de vore en liten vilsen hundvalp. Hos mig är du trygg, lilla grönkål med yvig uppsyn.

Det var min sociala irl-kontakt för dagen.

🥦

Guldbron och jag

I morse ringde klockan när jag redan var vaken. Alltid lika störigt, och händer alltid när man ska upp tidigt och göra viktiga saker.

Dagens viktighet var att Guldbron öppnade för cykel- och biltrafik kl. 05.00. Jag hade fått ett ryck och skulle dit, själv ty ingen lyckades jag locka med mig på att detta var viktigt en så mörk och duggregnshöstig oktobergryning som denna.

Tolv grader och regnjacka, lampor och vinterskor. Trampa mot Gamla stan och plötsligt var det fullt av folk i varselkläder! Jag blev visad, guidad, ”cykla på guldbron, varsågod!” i en ton som andades en värdighet jag inte mött på länge. Värdigheten riktades mot mig, mot världen, mot det mörka murriga oktoberdiset. Mot den egna yrkesstoltheten, mot alla kommande trafikanter med eller utan cykel.

Helvete vad de måste älska att den äntligen, äntligen används, guldbron.

Jag trampar försiktigt på den väl markerade cykelbanan. 04.57, är jag första cyklisten över guldbron, ja det måste jag vara, kepskillar med mobiler i gäng släntrar i mitten av bron, där kommer en till på cykel, och en till, var är pressuppbådet när klockan slår 0500?

Jag har övat repliker och uttalanden: Två hundra miljoner kronor för bron, och så frakt på det för den ingick väl inte?, ja gick ju åt en del fossilbränsle för transporten som ska ha tagit 69 dygn, så ju mer man satsar på ökad cykling, ju snabbare kommer klimatskulden betala tillbaka sig! Om jag åkt hit enbart för detta? Ja ja det råkade vara en del av min sedvanliga morgonträning, ha det gott!

Sen ska jag vifta med flätan och klicka i, trampa in i framtiden, utstråla frihet på cykel.

***

På slussensidan är det så mycket luftig yta. Text i gatan. Nytt. Nya tider. Nya slussen. Nya tramptag!

Jag är över. Skymtar guldets skimmer. Längtar efter att sitta på Hermans eller baren på Gondolen och ha utsikt över skimret.

Jag stannar vid rödljus. Massor av fler anställda i varselkläder, ni har jobbat hårt! Säger jag till dem, vad fint det blir. Sen hejdå, vinkar och trampar iväg.

Duggregnet fortsätter. Jag var den första cyklisten på guldbron. Var ska jag nu?

Liljeholmsbron. Köra runt en outforskad del av Gröndal, hem igen och sova ikapp.

Men när jag kommit till Vinterviken, kört ut och vänt på den outforskade udden jag sett fram emot, så svänger styret åt höger. Och jag följer. Vänster, hemåt, höger: söderut, mot Slagsta färjeläge via strandstigen.

Detta förföriska stycke flowgrus. Precis vid vattnet går det, man hör vågskvalpet, man är mitt i blöta virvlande gula löv, guldlöv, lövguld. Och tusen vattenpölar.

Man är extra snabb i mörkret, visst? Varje krön och kurva blir ett rafflande äventyr, backar extra kittlande.

Framme vid Slagsta. Hinner precis med färjan. Hjul- och cykelmessar lite med Lucas. Sedan av färjan, brrr, bli varm snart kroppen, ljudbok på föe nu är det asfalt. Och så ökar regnet, lika bra att pricka alla vattenpölar för vem vet när det vankas badass igen?, och plötsligt –

Är det ljust. Morgon. Ungefär vid Tappström, tror jag. Kanske lite tidigare.

Mera regn, pölar pölar, alla broar, all utsikt, färgerna! Nu fattar jag varför alla säger att man ska vara högt uppe på hösten, man cyklar ju i höjd med trädkronorna!!

Påfarten till den allra sista bron är alltid allra vackrast. Tranebergsbron. Den som leder över till Kungsholmen. Min bro.

Som jag badar under och cyklar över.

Pretto slut på inlägget va?

Sorry, jag skyller på oktoberdiset.

Vilodag en torsdag

Vad mycket man upptäcker när man tar sig en extra vilodag.

Idag var t ex morgondoppet annorlunda. Dels inföll det senare än vanligt pga sovmorgon som jag belönade mig med efter urblåsningen på jobbet i onsdags. Dels var luften varmare, löven blötare och stämningen disigare än i tisdags. Tisdagens morgondopp kantades av kall, solig luft. Det blåste vitaktig rök ur munnen. Vattnet kändes varmt för att luften var så kall.

För ytterligare ett par dagar sedan hade vattnet tydligt blivit kyligare. Man visste man skulle frysa i dyket. Och sen fattades beslut om både vantar och halsduk.

Och i morse var luften varm och vattnet extra kallt. Tror till och med att det faktiskt regnade i morse vid kvart över åtta. Ja det regnade. Minns att jag kom ner extra djupt i dyket vilket gjorde kylan ännu mer påtaglig.

Men väl uppe var det varmare.

Vilodagen fortsatte på vägen hem från stan där aw tagit oss till en takterrass. Jag ville leda cykeln hem i höstmörkret. Det var något speciellt med dessa blöta löv på cykelbanorna och att färdas så långsamt. Regnet gjorde att jag ville fälla upp luvan och mörkret gjorde att man måste montera på lampor på cykeln om man skulle cykla.

Det där preppandet skapar en känsla av frihet. Mörkret stoppar oss inte. Luvan skyddar mot regn. Regnet stoppar oss inte. Sedan kommer kylan, då klär man sig efter den. Kylan ska heller inte stoppa oss.

🌟

Sedan kan man fantisera om alla mysiga hångelställen som bara blöta mörka höstar skapar.

🌟

Så kan tankarna sväva under vilodagar.

Och jag såg för första gången på två år hur linjen var dragen runt brunnen och inte över den.

Bara en sån sak.

Bara genom att vara sig själv, skapar hösten allt detta

Klädsim!

Lovers!

Klädsimmens vattentemperatur är här. Den är fortfarande dykbar, men kan göra lite ont i huvudet för den ovane som doppar huvudet. Och näckar man är det riktigt friskt.

Därmed:

Ett kom igång-tips till alla som alltid velat bada kallt är att börja med kläderna på. Och då gärna kläderna man nyligen tränat i eller på något sätt blivit svettig i. Tajta är bra och betyder oftast cyklat eller sprungit eller kanske gymmat.

Beroende på hur man känner sig så väljer man att outa eller gömma sitt dopp. Jag är alltid kaxig efter gymmet så då outar jag gärna mitt på Hornsbergs strand. Det kan också hjälpa att komma in i ett mood av att vilja visa upp sig och sitt dopp för hela världen.

Då badar man helt enkelt snyggare!Så idag vid lunch sladdade jag ner längs strandpromenaden på crossen och parkerade lite nonchalant på bryggan. Väl uttänkt placering som såg ut att vara slumpmässig, check.

Vill man visa upp sig stajlar man lite på bryggan tänk yogarörelse, och tar av sig yttre tröjan och strumpor. Sen kliver man i på stegen utan att tveka. Att visa upp sig har den effekten! Man vill vara graciös och bada snyggt!

Klädsimment är såhär års perfekt för att impa på folk: kliv i utan tvekan, de som går förbi tycker att vattnet ser kallt ut och du framstår som hjälte. Själv har du fått ett uppfriskande sim som tack vare förestående träningspass kyler lagom!

Slut på tips-inlägget, och behåll strumporna på om det är kompressions-, palla ta på och av sådana för ofta 🤙

20201017_1505541203012895038484946.jpg

Hej från morgondoppet!

Ibland är morgnarna lite extra minnesfyllda och idag är de det. För nu börjar det bli kyligt på riktigt och så även i Mälaren vid Tranebergsbron där jag badar varje morgon.

Ibland är jag orolig för att jag inte nog njuter av Stockholm och närheten till skärgården. Då brukar jag tänka dels att jag kan cykla till Älgö och faktiskt även få känning redan vid Duvnäs i saltis. Även rundan genom Tyresta där man skymtar klippor och hav ger havskänning. För att inte tala om andakten jag upplever varje gång jag cyklar Västerbron vilket är varje gång jag ska söderut. Så visst njuter jag av hufvudstaden.

Jag har ju både havet och Mälaren!

Mälaren är min vardag. Jag går upp mot höjden, Kristinebergsberget, där jag först har utsikt över bron och vattnet. Tråden är gröna, gula, orange och fortfarande så där bulliga så att allting ser frodigt ut. En trappa slingrar sig ner genom lagom påträngande växtlighet och når en promenadstig. En vägbom till höger leder till båthus och kajakuthyrning och brygga och det är här jag badar. Bredvid bron, under fåglarna och hopkopplad med himlen via huden.

Vattnet är fortfarande dykbart. Dessutom är det kyligare. Det ger ett större rus och tarvar större brådska att få ner fötterna i skor och händerna i vantar.

Jag laddar alltid i några minuter innan. Ser mig alltid omkring efter båtar och människor. Båtar kommer ibland men nästan aldrig människor. Sedan känner jag när det är dags och då sjunger jag och äger in bryggan.

Sedan dyker jag i. Sedna simmar jag. Sedan häver jag mig upp och sedan kommer ruset.

Typ så här morgondoppen till och oktobersolen lyser på husen på andra sidan vattnet precis när jag ska gå tillbaka.

Det var bara det jag ville säga. Inget mer.

Jag skulle kunna säga det varje dag, att vill du koppla upp dig mot himlen, så ta ett dopp, gör det bara.

🌟🌟🌟

MTB.

Jag vore ingen crossryttare om jag inte skrev om kvällens mtb-runda i Vilstaskogen.

I min desperata längtan efter att få bli bra på något ville jag utforska det raka styret. Min tanke med detta var: jag gillar det tekniska med cross men har inte den cx-specifikt explosiva styrka som krävs för att på riktigt kunna utmana någon. Möjligen mina egna hjärnspöken. På MTB däremot, kanske jag skulle kunna dra nytta av mina imaginära men ändå begynnande och därmed möjligen till viss del existerande, tekniska styrkor?

Det var i Eskilstuna detta skulle undersökas. Mitt trygga Sörmland. Lucas lånade påpassligt ut sin dyrgrip för ändamålet. Magnus ställde upp som guide och de stora hjulen bar, som de bar!

Att klättra omkring som Magnus sa, kändes på dessa breda däck fullt rimligt att spendera många timmar på. Att fara upp och nedför flowig stig, som vi gjorde då min lampa slitit sig loss från batteriet och man måste hålla sig till elljusspåret, förstod jag äntligen fascinationen med. Dämpningen fram gjorde allting mjukt och gungigt. Alltså att stå upp och pumpa omkring på en sådan framgaffel!!

Vi körde upp- och nedför steniga slänter och klippiga partier. När jag väl litade på att cykeln skulle palla, så pallade den. Komma uppför var lätt på breda däck. Och när jag tvekade, så tvekade den såklart.

🍁

Efteråt fick vi oss ett skönt mtb-snack. Sedan körde jag nedför lite trappor innan jag lämnade tillbaka det svarta kolfiberåket till Lucas.

Köra nedför trappor gör man blott på dämpad framgaffel.

🍁

Nu sitter jag med linsgryta i magen och känner hur det gungar.

Tveksamt ändå om det blir tillökning i cykelstallet.

Det skulle kunna hota cx-säsongen.

🍁🍁🍁

Marre fotade i fredags morse ute vid Järva när klockan slog gryning

…och ynnesten att få låna någons cykel är enorm, tack Lucas för förtroendet

Plötslig vila

Idag efter jobbet kom jag på att jag inte njutit tillräckligt av min vilodag. Jag tog därför på mig kläder jag aldrin skulle kunna cykla i och gick till ett ställe jag aldrig skulle kunna cykla till: en hemlig bänk på andra sidan Tranebergsbron.

För att komma hit ”måste” man ta vägen över själva bron. Och eftersom det är den 30 september så kunde jag göra det i solnedgången. Så här sitter jag nu omgiven av pilar och ser ur över min älskade bro och drömmer om framtida morgondopp.

Att just ta totalt avstånd från cyklar och cykelkläder på vilodagen är ett effektivt sätt att senare längta tillbaka upp på cykeln. På så vis frigörs också utrymme i hjärnan för att njuta av det man åstadkommit pp cykeln t ex dagen innan. För mig var det en synnerligen flåsfylld månskensrunda i Hellas där mina ben på ett osedvanligt välkommet sätt, verkligen ville ta ut sig. Så det fick de och just den viljan sitter jag och reflekterar över nu.

För just när viljan att ta ut sig och kapaciteten för dagen att göra det sammanfaller, är cykling helt j-a fantastiskt.

Lite så kan man landa när man kommer på att det är vilodag och man plötsligt passar på att vila.

🍁

Min kamp mot gaspedalen

Har jag berättat hur knubbis satte mig på prov i söndags? Nej, det har jag inte omg gör det nu då!

Knubbis är alltså min supergulliga lilla hyrbil från Elbilio. En BMW I3 med fyrhjulsdrift och snabbladdarförmåga och min vapendragare under helgens begivenheter i Falun.

Att den var fyrhjulsdriven blev jag varse först i måndags på jobbet, då jag berättade den historia jag ska berätta för er nu.

Historien går såhär:

Jag älskar att köra fort. Jag älskar att köra om fort. Och jag älskar att göra det med en elbil eftersom den alltid accelererar snabbare än förbränningsbilarna. På så sätt kan jag fatta snabba beslut när jag kör. Det här brukar jag roa mig med att nyttja när jag kör elbil. Oftast leder det till att jag gör en del halv-ok omkörningar och mängder med fortkörningar. Givetvis är jag aldrig vårdslös, jag bara maxar fordonet när det är lugnt runtomkring. Jag saktar in duktigt också, men ruset av att accelerera väger nästan alltid över. I söndags var det nära att jag fick betala dyrt för detta rus.

Jag hade tagit vägen hem över Västerås för att fika med mina chilenska vänner som hyr min lägenhet. Efter detta begav jag mig till en semisnabb gratisladdare för att fylla på batteriet inför hemfärd. Jag bloggade samtidigt ut min RR, som ni säkert kanske åtminstone skummat. Jag beslöt mig sedan att fylla på det sista på en snabbladdare på Klockartorpet eftersom jag väldigt gärna ville komma hem innan midnatt. Så upp till Circle K och låta I3:n sörpla i sig av kWh: arna så det räckte till hemfärd.

124 km. Det skulle ta mig de 109 km hem, och de sista 6 km till Solna för att lämna bilen. Med marginal dessutom. Ut med sladden, ratta mot motorvägen och iväg.

På vägen skulle jag kanske stanna till vid Lidl i Kungsängen 76 km bort, för att dumpstra lite och under tiden fylla på med lite finfin gratis snabbladdning (de har fått statligt medel för detta, fyra snabbladdare yey!).

Men så är det ju detta med mig och min högerfot. Den vill hela tiden till gaspedalen. Tyngdkraften är så oemotståndlig. Denna drift gör att laddningen sjunker dramatiskt. Att köra ryckigt och för snabbt har som bekant den effekten på bränsletillgången och med bara några mil körda från Västerås har jag plötsligt halverat räckvidden. Men elbilen har den fiffiga egenskapen att man kan spara in på laddning om man kör mjukt och motorbromsar samt undviker högre hastigheter och omkörningar. Så detta tvingas jag göra när inser att jag faktiskt inte bara vill, utan snarare måste, stanna och ladda i Kungsängen.

Jag rullar in med 16 km kvar i batteriet och ser att alla laddare är ur funktion.

Helvete. Jag kollar laddkartan. Ur funktion, det står ju där, varför hade jag inte kollat det?

Kartan säger att det ska finnas en på OKQ8 400 m bort men nu ringer jag och dubbelkollar. Personalen i luren säger att det inte finns någon. Men kanske i Kalhäll? Jag tar ett djupt andetag och tackar för informationen, lägger på och lutar pannan mot ratten. Kalhäll? Hur långt är det till Kalhäll?

Jag öppnar appen igen och hittar en snabbladdare på Preem i Jakobsberg (bra att de avbröt sin fossil-ansökan om raff i Lysekil btw, in och läs mer och det här!). Jag väntar flera sekunder med att titta på vägbeskrivningen som kartan föreslår. Jag vågar inte ta reda på om mina 16 km kommer att räcka, ens med eco-driving.

13 km.

Jag startar motorn.

15 km i batteriet. Att parkera och starta har stulit en km av mig, och den blir nu viktigare än allt annat. Min utmaning blir nu att köra så in i norden bomullsmjukt att jag inte tappar en enda km fram till laddaren i Jakobsberg.

Kommer det att lyckas? Det måste lyckas. Därför kommer det att lyckas.

Ut. Jag tassar iväg genom rondellen och ut på motorvägen där jag lägger mig till höger och vill smälta in i asfalten. 60 km/h, ibland 70. Inte mer, alltid blicken på att batteriet återladdar sig och varje minut kolla hur många km jag har kvar till laddaren.

Sakta kryper vi fram, jag och elbilen i vårt race mot kilometrarna. Inte en enda bil kör vi om, inte en enda fartökning och ständigt blicken på mobilen, batteriet och vägen. Mina knän är lika mjuka som när jag var hemligt störtförälskad i en kvinnlig kollega 2007.

Och se, min mjuka körning ger resultat. Jag knaprar in två km och snart kommer avtaget. Nästan framme nu. Snart ska du få el, kära bil.

Men jag svänger inte. Jag missar avtaget, min hjärna har slutat fungera. Vad i hela..?? Men laddgudarna är med mig och det kommer ett nytt avtag, google maps räknas om rutten och jag kan rulla av vägen med laddaren inom räckvidd. Det är folktomt på parkeringen och laddaren är ledig. Jag parkerar sakta, sluter ögonen och kopplar in laddhandsken.

4 km kvar i batteriet.

Vi lyckades. Vi lever. Att ladda är att leva. Att köra elbil är att leva. Att lyckas med det man måste lyckas med är att leva.

Man borde göra det oftare.

***

Innan jag lämnade tillbaka bilen på måndagmorgonen körde jag runt lite extra i Solna för att känna in accelerationen. Den var nästan som Tesla, nästan.