April 2020

Som tuggat tuggummi i håret.

Det är hur 2020 allt som oftast känts. Eller iallafall kändes ofta i våras. Den ständiga handen som ju far upp och vill dras genom fräscht och luftigt svall, fastnar i gråvitt klet. Man trodde hela tiden att det skulle kunna putsas till guld, men det var inte riktigt guld. Det var tuggat tuggummi, inte som i filmerna om guldvaskning där det tuggade tuggummit faktiskt är guld.

Nej, det är tuggat tuggummi på riktigt och det måste klippas bort i flera centimeter långa stycken för att försvinna helt ur håret. 

Men vänta. Det är ju inte året i sig. Någon har ju tuggat det där förbannade tuggummit med sötningsmedel istället för riktigt socker och det är jag själv. 

Kan man otugga tuggat tuggummi?

Nej.

Man måste klippa av de där hårtestarna, låta hårets lockar dölja livets ojämnheter och klicka i på nytt. 

Skapa nya minnen.

Under filten.

Hej nattugglor.

Igår gjorde jag något jag borde göra oftare.

Jag satt och skulle jobba men kunde inte. Tankarna på det ena och det andra blev för många och högljudda. Tusen skrikande skator slet min motivation i stycken. Till slut korkade allt ihop och jag gjorde det enda rimliga.

Drog ner rullgardinen och gömde mig under en filt. Stängde dörren, stoppade in öronproppar och blundade mot kudden.

Sedan låg jag och lyssnade på mitt eget hjärta.

Slog det? Ja, det gjorde det. Hårt, och fort.

Sedan slumrade jag.

Sedan blev jag rörd över något. Sedan gick jag nästan upp. Sedan blev jag ledsen över något som kanske var på väg att hända. Sedan låg jag kvar medan de andra lagade lunch som de åt, jag hörde dem pyssla och slamra hemtrevligt genom öronpropparna, sedan var deras lunch slut och det blev tyst och sedan vaknade jag, nästan.

Jag gick upp, fyllde på kaffe i köket och messade med en kompis från soffan.

Kaffet kallnade i takt med att vi navelskådade oss själva.

Klockan slog två.

Då åt jag lite jordnötssmör och fyllde på kaffemuggen.

Sedan producerade jag, intensivt.

Klockan 1830 ish drog jag en löprunda runt Albysjön med först min syster, sedan ljudbok, i öronen.

Efteråt vittjade jag Strava. Sex sekunder snabbare snitt per km.

Så var det med den tisdagen.

Mellow and loving it.

Lördag yo, jag har nackspärr light och det suger såklart. Huvudvärken kommer som ett ovälkommet bihang, men berättar samtidigt att det är spärret, inte corona, som är orsaken.

Sitter med en svalnande vetekudde och längtar in i en bastu.

Igår kväll efter middagen gick jag en lång promenad. Telefon- och videosamtal med tre närstående personer ingick i promenaden.

Jag har lärt mig att älska dessa mörka promenader. Övat in en längtan till dem. Tränat, genom att göra det ofta. Just formen, i det att den kan berikas och fyllas med dessa samtal på distans, är så enkel.

Poddar har förstås sin plats också, och ljudböcker.

När hände nackspärret? Troligtvis på cykeln hem i torsdags från stan, eller under själva arbetsdagen då jag kanske huttrade lite och spände mig.

Nackspärr ger huvudvärk.

Och en längtan efter händer som känner, vrider och knäcker.

Min knä-rehab pågår också för fullt med trixiga små övningar.

Och ute är det jämngrått. I min älsklingspodd pratar en psykolog om att vi behöver sänka förväntningarna och kanske låta det gråa vinna. Kapitulera. Jag märker att det gråa som sedan går över i det svarta mörkret ger mig just längtan av att kapitulera. Till vad? Till lågsäsong.

Lågsäsong, ät mig! Jag kravlar vid dina fötter, äter dina skosulor och kräks upp min 2020-skit. Får jag? Hej då, förmultna i frid. Förbränn dig, bryt ner dig, bli till bränsle, lämna mig och låt mig snälla spela piano på nåns 43-årskalas.*

Promenadsäsong. Säsong av kika under lugg genom stor halsduk och sluta längta in i vitt vinterfluff som ändå kanske inte kommer.

Njuta av det ständigt mjuka, dunkla, gråa, svarta utemörkret.

20201210_184530.jpg

*nä, jag har såklart inte lärt mig spela piano än, så långt har inte lockdown gått ännu, även om det står en synth och ett riktigt piano här i huset, men läsa dikter är jag fortfarande bra på

14,81 distanskilometer hell yeah

Mitt löparpsyke vädrar morgonluft.

Idag var det dags. Jag lämnade brorsan med sitt styrketräningsprogram och drog iväg själv för att upptäcka närområdet. Det var dags att lufsa förbi Flottsbro runt Albysjön och få till en fin liten loop med pannlampa. Enligt kartan skulle detta ta mig uppför Masmo, där vi kört intervaller förra våren med echelon-teamet.

Pannlampan fick jobba, det fick den. Och ljudboken i öronen som skulle räcka nästan hela vägen runt fick jobba, och mitt lilla skavsår på vänsterfoten som kom sig av alla backar jag först sprang uppför och sedan nedför.

Backar finns det ta mig tusan gott om här i Tullinge. Är de inte branta, så är de långa. Slingrar de sig inte ned mot vattnet, så plöjer de genom skogen. Upp, ner, upp, ner…

Det blev till att tugga några motlut och jobba på skavsåret emellanåt. Backhunger, ät mig!

De sista två kilometrarna plöjde enligt kartan rätt in i mörka skogen. Rak, lerig, grusväg under grå decemberhimmel. Check. Min pannlampa gav ett tryggt ljussken och två kilometer senare fanns en trevlig asfaltsväg som ledde tillbaka in i villaområdena.

Sweet.

14.81 km rejäl jäkla distansnjutning, slut på inlägget!!

Elementen, din coronasäkra äventyrsvän

Riders!

Missa inte alla möjligheter till vardagsäventyr. Elementen är alltid cyklistens nära följeslagare men extra så i dessa tider när geografiska cirklar stramas åt. Skönt eller inte, vi behöver träna oss i att uppleva det stora i det lilla och helst vara utomhus.

Så voilà:

🍁 Vind. Det stormar rejält i åtminstone Mälardalen dessa dagar. Ut och kriga med den alltigenom trogne cykelvännen motvinden. Eller göm dig från den på skogsvägarna. Eller dra på dig promenadskorna och njut av hur vinden rufsar om håret på dig.

🍁 Vatten. Behöver jag säga vinterbad? Eller ok, jag har personligen just nu tagit en badpaus. Gör det du med. Istället tar du en kalldusch. Den måste vara iskall. Det är först då som kroppens inre kraftverk drar igång det där ruset! Du känner det! Djupa andetag, låt isvattnet klättra över hela huden och njut…

🍁 Jord. Få cyklister slipper undan cykeltvätt efter minsta lilla lunchrunda. Leran stänker upp överallt. Så ta chansen att jorda dig. Leran är ett faktum, bli ett med den och låt dina hjulspår för alltid påminna andra om att du också kommer tvätta cykel sen som om det inte fanns nån morgondag.

🍁 Eld. Sätt dig framför en eld om du har någon, tänd ett ljus om du har något, njut lite extra av gasspisens låga om du har en sådan.

***

… Och om du inte har tillgång till något av ovanstående, så gråt en tår, andas ut på en dammråtta, ställ dig i plankan eller stoppa ner fingrarna i närmaste blomkruka.

Det hjälper, jag lovar.

Eller fly till det femte elementet såklart

Mörkret.

Ni glömmer väl inte bort att lapa mörker?

Bra.

Mörkret serveras innan soluppgången, som en promenad med rufsigt morgonhår och tufsigt nylle.

Mörkret kommer som en efterrätt, när solen för länge sedan gått ner och förresten gömt sig bakom molnen. Ett vispat fluff som fastnar på kinderna som glass gör på barn på alla bilder.

Fördelar med att cykla, gå eller träna löpning i mörkret är:

  • man känner sig snabbare
  • man känner sig duktigare
  • man känner sig mer avlägsen hemmet

Så gör det, ut.

Gör det bara.

Thoughts right now.

Jag börjar bli oroande fäst vid min rehab.

Jag studsar fram i mörkret runt Kungsholmen i mina nygamla löparskor.

Jag hittar nya rundor i mina löparskor.

Jag hittar nya broar i mina löparskor.

Jag hittar nytt syre i mina löparskor.

Nytt, nytt, nytt.

Crossen vilar.

Den behöver det.

Skorna på bilden har ingenting med skorna i inlägget att göra

Lördag 14.29

Löparskorna vädrar morgonluft

Crossen har slutat vänta

Bloggaren bloggar regnmolnsfluff

Pianoklinket levererar blöta löv och skimmer med en miljon i ränta

Crossen väntar inte, den vilar medan regnet strilar

Regnet är regnigt och vattnet bildar en post löpning dopprand

Och ändstationen på tåget är Hässelby strand

rehab-acceptans och lapa mörker överallt och ingenstans

Min rehab går framåt!

Det var ett av samtalsämnena igår på kvarterskrogen här i Kristineberg, då viktiga frågor avhandlades på en måndag. Det rann väl lite småfriskt av det röda från glasen ner i halsarna på oss runt bordet, så idag alldeles strax är det dags att bota pannknacket med rehablöpning.

Jag får tillstå att jag har njutit rejält, och fortfarande gör, av min rehab. Hur många ljudböcker har jag inte avverkat under mina morgonpromenader och hur många nya tankar har inte kunnat tänkas då jag lapat mörker under kvällsvandringarna runt min kära lilla Kungsholme? Hur har jag inte skyndat ut då klockan ringt för att se gryningen vid Hornsbergs strand och möta blicken på den silverhåriga kvinnan som badar där med sin man varje dag strax efter sju? För att inte nämna allt gos med den innersta coronakretsen (läs: syster med familj) som man hinner med när cyklingen inte tillåts konsumera de få soltimmar som november bjuder på.

Klart jag jobbat upp en cykellängtan. Det är inte det. Hjärtat skriker efter rundtramp och det fina cykelsällskap som mitt Stockholm bjuder på. Men bara ena kammaren. Den andra lever i det bomullsmjuka lugnet som infann sig så snart jag accepterade min ovälkomna viloperiod. Valen skars ner, det fanns bara ett alternativ och det var att avstå cykling och gym och bad och stig, för att ladda om.

Dit jag vill komma med detta är egentligen att i stort och smått som händer i en till synes fel riktning, så kan man putsa upp det som sätter sig som tuggat tuggummi i håret, och snabbare än vad man tror, spegla sig i en blankpolerad ädelsten.

Dagens vilodagsaktivitet

Hello!!

Idag är det vilodag och jag märker på mig själv vad det brukar leda till.

Det brukar leda till mysiga promenader, regniga promenader eller utflykter på cykel med vanliga skor och spännande syften.

Dagens aktivitet var att hämta grönsaker hos Rekoringen. Yes! De har hittat till Kungsholmen de också, eller jag har hittat dem, ekogrönsakerna. Man beställer innan, swishar och sen hämtar ut. Så jag satte på mig promenadkläder och en ljudbok och pinnade iväg. Med en omväg runtom Kristinebergsklipporna och vattnet såklart.

Det skulle ta dryga tjugofem minuter, och jag passade på att jobba upp en rejäl cykellängtan inför morgondagen. Då ska det äntligen cyklas gryningsrally igen på Järva. Samt jobba mig igenom promenadrörelserna ordentligt för jag promenerar nästan bara på vilodagen så bäst att passa på.

Sedan kom jag fram till Stadshagen och där var det mysig stämning. Odlarna stod med öppna bakluckor och spanade runt efter folk som ville hämta varor. Människor gick runt och kikade på bilarnas olika loggor i mörkret i jakt efter rätt företag. Bondens marknad har ställts in på många orter så då har reko-upplägget ersatt detta till del. Verkligen mys!

Jag pratade lite med min bonde. Faktum är att det var en av mina gamla arbetsgivare från marknaden i Västerås.

Sedan gick jag hemåt. Jag tittade på de bisarrt knallgula drivorna av höstlöv. Famnen full av grönsaker: grönkål, svartkål, mangold och rödbetor. Jag höll om dem som om de vore en liten vilsen hundvalp. Hos mig är du trygg, lilla grönkål med yvig uppsyn.

Det var min sociala irl-kontakt för dagen.

🥦