Måndag 21.24

Yo loverz, var precis ut och lapade mörker. Måste passa på innan kvällarna blir för ljusa. Genom mörkret föll regndroppar som plaskade ner i små vattenpölar. Genom buskarna på väg ner mot vattnet lyste gatlyktorna.

Det var lite fler folk än jag ute. En löpare kom flåsandes. Jag kände plötslig samhörighet, tänk om han också väntat tills nu innan han gått ut ur lägenheten?

Sedan gick jag vidare och reflekterade över mitt akuta behov av regn och mörker. Något måste det betyda.

Sedan märkte jag hur mina ben vek av in på Coop där mina armar plockade åt sig ett paket glass.

Väl hemma sitter jag nu här och lyssnar på hur regnet smattrar längs rutorna.

Jag började känna in stillsamheten i regnet mot rutorna. Det var rätt skönt att överlåta det där blöta regnandet åt just regnet.

Over and out, det finns inget slut här riktigt.

Inte ens vid den vita, klart lysande, cykeln strax utanför Kristinebergs pizzeria.

Tyllrosa och brogrå

Visst vill man att de här blommorna ska dofta?

Det gör de tyvärr inte. Däremot blommar de som galningar med hög integritet under en kort period.

Den perioden är nu.

Så när man kommer ned på morgonen, eller på lunchen om man jobbat hemifrån, eller som nu på sena sena kvällen om man ballat ur av bristen på utemörker – så blommar de. Illrosa. Mjukrosa. Flufftyllrosa.

De är tvärtemot Västerbron.

Västerbron är grå. Hård, stilla, böljande och trånande.

Västerbron susar och dånar. Har sett skymningar och gryningar och allt däremellan. På krönet sjunger vinden i räckena. När man kommer ner på andra sidan, kan man cykla nya vägar genom det man trodde var Hornstull. Upp mot en kyrka, stanna vid en sten och ha ena foten på trampan, andra mot bänken. Och blicken på stenen.

Vad har ägt rum här? Vilka tankar har tänkts där från bänken, vilka ord har formulerats av den som kanske fattat posto på stenen, och vems innersta har blottlagts?

Har blanka ögon fått tröst här?

Har rusande hjärtans hunger, kunnat stillas?

Sedan kör man hem igen. Inte bli för pretto nu. Tillbaka över Västerbron, lyssnar igen på vindens konsert och sadelstolpens knirk och lägger mentalt undan pengar för en ny, och så svänger man upp mot onkel Adams väg.

Där möter det rosa fluffet.

De kompletterar varandra, utan att särskilt göra en grej av det, som riktiga kärlekar gör.

Vårt tisdagsbad vid Tranebergsbron

Onsdag loverz!

Vad sägs om lite pausunderhållning?

Yes?

Yes!

Vi kör ett vårdopp.

Skit i förberedelserna, vi går direkt ner till bryggan. Ni vet ju redan att man har handduk, mössa, vantar som verktyg och ett taggat sinne med magi-längtan som drivkraft. Man lägger kläder i en hög, tar med sig handdukar och plunta ut på den yttre delan av bryggan och planerar rutten: plumsa i från kanten, sedan ut ett par simtag. Koppla bort kylan och tänk på hur vattnet och din kropp blir ett. Så vänder du, häver dig upp mot kanten och når handduken.

Typ så!

Och medan den nedåtgående solen sa kom kom så gjorde vi just. Och med den uppåtgående hettan i kroppen dansade vi omkring på bryggan i vår mälarblöta hud och fick oss värmande klunkar dominikansk rom och allting sjöng inombords i takt med våra välstämda, inre kraftverk.

Det kändes inte särskilt kallt, faktiskt, alls.

Så svassade vi omrking ett extra tag, ägde väl rätt rejält och kunde konstatera:

En mer lättplockad adrenalinkick fick man leta efter.

Så var det slut på den pausunderhållningen, Saras bildbomb på det och fortsätt jobba efter tre-skrollningen nu riders!!

Lovar, man blir precis såhär hög av att bada under Tranebergsbron i april och speciellt med nån som är lika taggad

Nacka-chocken

Aldrig mer stigcykling i friluftsområden.

Det var känslan efter att ha snurrat runt i Nackareservatet i söndags. Tror det var där jag var iallafall, gick på en rutt vi kört med ett brudgäng i höstas. Då var jag eld och lågor över dessa nya stigar. Så vackert längs spränger, hällmarker och uppförslut!

Igår var jag skärrad. Stigarna var proppfulla med folk! Jag hade knappt en enda nedförsbacke för mig själv! Än mindre kunde jag ta fart uppför utan fick knoga med start i motlut! Hela tiden fick jag smyga mig förbi och ropa ursäkta och hela tiden hoppas att de inte hatade cyklister mer än vanligt.

Är det såhär MTB-åkares vardag ser ut?

Som jag längtade till landsvägen. Och till tomma grusvägar! Dessa två typer av vägar, som är transportleder och inte anlagda för rekreation, har en stor fördel och det är att man slipper bråka med de stackars fotgängarna. Då är bilister mycket lättare att både bli arg på och att komma överens med eftersom man färdas på en regelrätt, vanlig väg.

För jag förstår fotgängarna! Familjerna, paren, kompisgängen, den ensamma flaneraren som nyss lämnat sin fru och bara vill ha lite luft att andas. Jag skulle aldrig som fotgängare i ett naturreservat vilja oroa mig för att det kan komma en cyklist. Jag vill promenera och njuta!

Fram för ännu mer separerade vägar i fritidsområden.

Sedan blir det ännu mer uppenbart hur väl de stadsnära ytorna behövs. Nu när vi äntligen fattat hur bra det är att vara ute och göra grejer, och att det finns fin natur hemmavid att göra dem!

Men pjuuuuuhh. Som man säger. Jag är skakad. Ok, kanske inte aldrig mer, men iallafall aldrig mer söndag fint väder och mitt på dagen och utan ringklocka på anlagda stigar.Kanske snarare tidigt tidigt, med på köpet fågelkvitter, gryningsljus och daggdroppar?

Eh det börjar låta magiskt. Och börjar låta som att mitt gamla sätt att njuta av en plats är tillbaka:

Åk dit en annan del av dygnet, med fördel tidig morgon.

Any takers?

20200406_0755256038535355206989130.jpg

Och ett träd på stigen är det minsta problemet

Och jag kan också känna att anlagda stigar inte är riktiga stigar på samma sätt som vägar. Vilken helt ologisk känsla, varför skulle inte stigar som anlagts för folk att gå där och njuta av omgivningen vara en riktig väg? Eller är det för att det inte riktigt är en transportled? Och att jag gillar känslan av att cykla på något som redan finns där och därmed kan ha flera syften?

Fredag 17.53

Jag står i hallen i min lägenhet. Mina blanka ögon vilar på ett par svarta stövlar men jag ser inte själva stövlarna. Jag ser rakt igenom dem.

Jag stirrar och stirrar och ser ingenting.

Jag måste ut. Om jag inte kommer ut, blir jag dum i huvudet.

Jag tar crossen och kör mot Västerbron. Luften är vårig. Kvällen är sval. Solen är ljuvlig i horisonten.

Jag låtsas ha någonstans att vara på väg till.

Efter Västerbron kan man ta höger mot Reimersholme. Jag har alltid kastat lystna blickar åt Stockholms olika holmar. Jag gillar holmar. Jag tar höger.

Längst ute finns vattnet. Såklart, det är ju en holme. Jag ser mot Gröndal på andra sidan. Förut fanns där en bastu, jag har bastat där.

Så kommer jag tillbaka till Hornstullsidan, och kör mot Bergsunds strand. Lampor på.

Jag ser upp mot ett buskage och en trappa, där jag vet att det finns en hemlig gammal järnvägsräls. Nedlagd. Övervuxen. Jag vet att den finns där, det är sen gammalt.

Benen trampar, det är mysigt att cykla med lampor. Jag når Skanstull, funderar på myllret på Götgatan, men tar Ringvägen. Jag vill tillbaka ner till vårfåglarna vid vattnet.

***

Snart är jag åter på Västerbron, kryssar mellan kvällsflanerare och kör genom Fredhäll. Köper en påse morötter på Coop, och så är jag tillbaka.

Jag körde visst hem, via Reimersholme.

20200404_2257322181668077190604202.jpg

Två tröttheter

Igår kväll hade jag min kära fina kusin Elisabeth på besök i Kristineberg. Vi syrade vitkål, gjorde feta-ish vegansk ost och vältrade oss i växtriket. Varje gång vi ses, exploderar mitt kök i detta frasiga rikes miljoner färger och konsistenser.

🥦🥦🥦

Vi begick också vinterbad. Efter en frukt- och grönsakssmoothie med tusen ingredienser som jag fick gissa mig till när jag stod och rörde i ostsmeten, begav vi oss ut. På med vantar och mössa, beväpna oss med handdukar och ner till Kristinebergs strand i kvällsmörkret.

Så stjärnklart det var! Is på bryggan, välja varsitt ställe och så i och SIMMA, hur imponerad var jag inte av Elisabeths helt obrydda inställning till vintersimning! Som en fridfull liten säl flöt hon fram i det mörka mälarvattnet, medan jag skrikandes släppte ner min kropp under ytan.

”Jag hade gärna simmat lite till, men du förde ett sånt liv att jag började tvivla på om det verkligen var så härligt”, konstaterade Elisabeth på bryggan vid påklädningen.

🐬🐬🐬

Resten av kvällen var jag trött. Eller sömnig snarare. Vibrerande slut, levande trött. Vinterbadet ihop med dagens grusvägar hade den effekten på mig.

Trötthet är intressant. Sömn är en gåva. Det är välgörande att cykla sig trött, men är det alltid smart att cykla sig sömnighetstrött? Kan man välja vilken trötthet man skaffar sig, genom att välja typ av cykling?

Gårdagens grus på Ekerö var helt klart ett av de första längre gruspassen för säsongen. Utan sällskapet av tjejerna hade jag aldrig pallat. Vi var ute i dryga fem timmar, tickade in 89,9 km på gruskontot och efter kantvind och motlut och lerstigar var jag just slut. Solen och vinden hade satt sig i ansiktet; ögonen ville stänga igen och vila. Spänningen vid branten där vi hade kunnat falla över kanten om vi inte fortsatt trampa, hade vibrerat ut i lungorna. Kroppen ville stänga igen, vilket den fick, när jag somnade i soffan efter att Elisabeth gått.

Jag sov sedan inlindad i mitt rosa nattlinne utslagen på tvären över min stora säng, tills morgonsolen väckte mig.

Jag konstaterade att det finns så många sätt att bli trött på. Cyklingen kan erbjuda dem alla. Trötthet av koncentrationen det tar att meka, till exempel. Och tröttheten efter skyltspurter vid Drottningholm. Här blir man ju trött på ett uppiggande sätt. Benen väcks till liv, prövas, återupplivas, fylls med mjölksyra.

Längtan efter sådan trötthet, som ett komplement till den andra, tar allt mer plats i min hjärna just nu. Jag kan ju inte kampfysgymma eftersom min högra hand fortfarande är stukad. Det explosiva måste alltså komma från annan källa.

Längtan kan stillas snart. Idag ska nämligen racern cyklas hem från vinterförvaringen.

Ridå på det, rapport från första skyltspurterna kommer snarare än ni tror!!

Fotokudoz Guyaén, Emilie och Caroline förutom den på min nya spegel dårå

Lämna mig aldrig eller iallafall inte nu

Älskade förbannade lilla skitcykel vad jag vill krama sönder dig och ditt överrör.

Det var känslan idag vid cirka halv åtta när jag trippade ut till min cykel. Jag hade parkerat den utanför baren där vi druckit fin-öl och diskuterat väsentligheter. Jag hade parkerat den på ett stålstaket, hängt den sådär nonchalant på ena bockstyret, och låst fast den i ramen, närmare bestämt överröret. Ett överrör där en delikat liten buckla berättade crossens historia om en hård tillvaro som stadscross.

Nu hängde den där rofyllt med utsikt över Karlbergs kanal.

Trodde jag.

När jag kom ut var det nämligen någon som hade upptäckt att jag slarvat med fastlåsningen. Denne någon hade målmedvetet börjat kränga av låset av staketet där det uppenbarligen gick att göra så. Denne någon hade sedermera blivit avbruten av pubens ägare.

Hur länge hade han hållit på? Hur mycket hade jag slarvat? Hur stor risk hade jag utsatt crossen för, med sina färska fina bromsbelägg, så redo att bitas i, så redo att balanseras nedför närmaste grus backe?

Bara crossen vet.

När vi kom ut, tackade jag pubens ägare och passade på att upplysa om att crossen hade kört SM.Sen gjorde jag allt jag kunde för att få honom att fatta vilken bedrift han hade gjort, i denna svåra tid.

För jo.

Han hade räddat min cykel, och därigenom räddat mig.

Fotograf: okänd, icke att förväxla med den okända handen i inlägget