Chile #19: hemma på min gata i stan

Varje resa har ett hemma. Varje äventyr en vardag. Begreppet hemma blir aldrig så relativt som på andra sidan jordklotet, där jag befinner mig nu.

Hej!!

Nu är vi hemma igen. Två dagar i Concepción och nu åter i Santiago, området Santa Lucía, huvudgatan Alameda som leder mot Plaza de la Dignidad. Huvudstaden. Samma kvarter fast nu bor vi i ett högre hus. Jättehögt. I lägenhet med balkong, terass och magisk utsikt över berg och Santiagobrus.

Brus är det. Även 16 våningar upp. Igår kväll när jag laddade tvättmaskinen kom det ett taktfast plankande från en av de tusentals balkongerna. Tog ett tag innan jag hörde tonen i demonstranternas slagverk. Man tar det man har, ofta en stekpanna och en slev, och så trummar man melodin.

När jag lokaliserat trumslagarna, plockade jag fram en egen stekpanna med slev.

Plank, plank.

Det är skönt att vara två dagar i mindre städer, men också fint att komma tillbaka till en plats man känner igen. Oavsett om man åker från stor till liten, från liten till stor, från brus till tystnad eller tvärtom. Från Concepción med sitt lokaltåg och sin stora flod, till Santiago med sitt myller.

Så nu är jag på väg till jobbmöte igen. Denna gång ett uppföljande möte med gruvministerns sekreterare. Vi ska prata litiumstrategi, hoppas jag. Så har jag hämtat ut mitt nya pass och innan dess ätit den vanliga standardfrullen på balkongen: pulverkaffe, stekt matbanan och avokadomacka.

Ledsen för detta svenniga hemma igen-inlägg.

Men det är känslan just nu.

🐳

Efter detta skrevs, försökte jag hitta in till gruvministeriet och gick direkt vilse i hissarna. Jag ville gråta av ilska över min egen oförmåga. Men vad är en storstad utan att man kan gå vilse i den, hur hemma den än må kännas?

Chile #16: jag och solen.

Yo alla soldyrkare!

Idag har jag fått jobba med mig själv.

Ni som känner mig vet att det finns två bra sätt att plocka fram mina potentiellt sämsta sidor.

Nej. Det finns bara ett.

Att sätta mig i skuggan så att jag kan titta ut på solen.

Vi sitter på ett kafé i Concepción och jobbar. Fel, Mattias jobbar och jag terapibloggar.

Vi är här för att fråga skogsindustrin varför de inte producerar biobränsle till de långväga transporterna av sina restprodukter. Hotellet vi bor på har två kaféer och en innergård. Innergården är full med parkerade bilar. Där jag ser en uteplats, ser andra en nödvändig parkeringsplats.

Helvete vad jag har svårt för att vistas i ett soligt land utan att vistas i solen. Därav terapibloggandet. Jag var nyss ute och ringde ett videosamtal i solen för att informera min syster om litiumproduktion i Chile. Att skriva texter är svårt i solen. Jag såg en möjlighet att något viktigt samtidigt som jag fick vara ute: att informera om litium.

När jag blir placerad med solen i blickfånget får jag jobba med hur jag tänker kring mig själv och solen.

Tankar jag tänker just nu är:

Vi jobbar fortfarande, om en vecka är det semester och då ska vi norrut till kusten.

Vi har snart skrivjobbat klart för dagen, då ska vi ut och upptäcka stan och spela in filmsnuttar – utomhus!

I Chile är solen för stark för att vara i hela tiden. Huden vill hellre ha lite i taget. Brännan behöver få smyga sig på. Perfekt för en jobbresa där man har möten med högdjur i luftkonditionerade kontorsrum.

Det jag producerar i skuggan, ger mig lika mycket tillfredsställelse som om jag hade vistats i solen utan att producera något av värde.

De tankarna räcker ganska långt.

När de inte räcker, får jag helt enkelt gilla läget. Kaféet är ett skitställe men kunde inte vi veta och så snart vi är klara drar vi härifrån och UT.

Eller så får jag helt enkelt göra som jobb-Mattias nyss bad mig: gå och köpa en vattenmelon, för h-ete.

Sol och vatten, check

Chile #12: havet IRL, måste bara fixa punkan först

Vi är i hamnstaden Antofagasta som gränsar till Atacamaöknen. 32 mil är det dit. När vi kommer tillbaka från öknen och litiumbassängerna, är det dags för två saker:

Ett. Punka. Helvete. Vi märker det när vi parkerat bilen vid stranden där det var tänkt att vara dags för sak nummer två först. Höger fram, vi plockar fram reservdäck och domkraft. Jag sköter domkraften. Det är kul, jag har aldrig förut fattat grejen med domkraftens otroliga hävarm.

Vi dividerar om vem som orsakat punkan. Jag skyller på hundarna. Mattias skyller på öknen.

Två. Dags för första doppet, i Stilla Havet!! Hur kittlande. Minibukten där detta sker är förrädisk med stora stenar ganska nära land som man omöjligt ser. Man måste känna sig fram, inte simma för långt ut och inte simma för aningslöst.

På vägen in från de lurande stenarna kan man fånga en våg. Den surfar man sedan in på med hjälp av salthaltens flytkraft och händerna som klättrar längs botten. Man kan också lägga sig att flyta och låta sig översköljas av vågen för att säkra hårets saltvattendos.

Sedan tassar man upp på stranden som består av tusen miljoner ganska vassa snäckskal och för stora sandkorn.

Innan man kommer till den anlagda strandpromenaden, vänder man sig om, hjärtat pickar lite, och man viskar:

Tack havet. Havet, tack. Fina bästa salta våta havet tack.

🐬

Chile #12: öknen.

När det rör sig som minst utanför huvudet, när allting där är fullständigt tyst och alldeles alldeles stilla, så rör det sig som mest inuti.

Vi går upp i gryningen. Mattias väcker mig när det fortfarande är mörkt och vi trycker ner all packning i ryggsäckarna. Borsta tänderna snabbt snabbt. Det är nu eller aldrig. Hej då vandrarhemmet, nyckeln till tanten och iväg.

Nio kilometer är det. Sväng vänster, hej vägbommen och gnugga sömnen ur ögonen vakten, vi vill in och upp i öknens torra stilla öga.

Uppåt. Vägen är packad som asfalt men av packad sandskorpa, bilen vi hyrt dansar fram. Där är starten, vi parkerar bredvid en buss som står på tomgång.

Lite kyligt är det. På med sjalen, ner med skorna i sanden, denna sand!, vi kommer inte vara först på toppen och solen har redan gått upp men allting är ändå så magiskt som man någonsin kan förvänta sig av en öken.

Vi når den första toppen. Utsikten: sanddyner från andra världar och Ander Ander Ander. Anderna. Sandryggar som man annars bara ser på film. De viker ut sig för oss i sitt rödbruna majestät, bara för oss. Eller, de viker inte ut sig. De vräker sig inte. De har redan vräkt ut sig, legat där länge. De är stelnade vågor av det böljande havet.

Vi fotar. För minnet, och syftet att dela det med andra. Jag tänker på dem som väljer att inte fota vid upplevelser. De som observerar, kanske drar ett extra djupt andetag och med djup koncentration låter blicken jobba sig över bergskammen. De som menar att det finns andra sätt än att fota, som bättre gör rättvisa åt minnen.

Vi går vidare. Det springer tre hundar framför oss på stigen. Tufsiga. En har valpöron trots att den måste vara flera år gammal, en annan skulle behöva kamma sin stripiga päls. En tredje skulle behöva bli lite mer artig till sättet. De var vid parkeringen och har bestämt sig för att följa med oss. De bor nog här.

Vi når topparnas topp. Längre kommer man inte. Vi slår oss ned, och hundarna lägger sig runt oss, vaktar sin flock.

När vi kommer till bilen igen är hundarna upprörda. De fattar att vi ska iväg. De studsar runt bilen så att vi kör så långsamt att vi fastnar i sanden. De biter och tuggar på däcken. Sluta hundarna, det är inte roligt längre.

Vi gräver loss en massa rödbrun sand från hjulen som fastnat. Några stenar runt, ett litet knyck och så är vi loss.

Vi åker. Tror vi. Runt bilen springer hundarna. Allt handlar nu om att navigera mellan dem för att få upp tillräckligt med fart för att kunna dra ifrån. När vi äntligen lyckas, en elbil hade accat fortare!, märker vi att hundarna inte alls saktar ner. De springer som geparder i 50km/h bredvid oss. De kör ökenrally utan en enda vattendroppe i sikte.

Öknen är vitsprängd. Vi måste stanna för att inte dö ökendöden. Vi tassar uppför en liten kulle på porös berggrund. Allt är så krispigt och vitt. Barfota tassar jag iväg ännu ett stycke. Allt är vitsprängt och tyst. Så stilla. Här finns inget liv. Inte en ökenråtta. Ingenting. Allt är tyst. Det är verkligen ett stelnat hav. Lika frigörande att vila blicken på, som för att låta alla frågor som staplats på hög i hjärtat, ska lösas upp och få svar.

Man tittar, observerar, lyssnar, och till slut berättar bergen.

Chile #10: havet.

På den tionde dagen såg jag det.

Det hade legat och kluckat medan jag träffade gruvministern. I en dryg vecka hade det frustat i det tysta, vräkt sig mot klipporna utan att ge sig tillkänna, böljande smekt varje sandkorn på Chiles västra kust.

Havet.

Där var det.

Där, bakom bussfönstret, fanns det plötsligt. Efter att vi stressat runt på Santiagos busstation och med fem minuters marginal hoppat ombord på rätt buss norrut, hade vi äntligen åkt tillräckligt långt för att komma nära.

Vägen går rakt norrut, via kusten en bit. Flera timmar har vi på oss innan vägen svänger, att se oss mätta på havet och ta bussfönsterfoton på det mytiska, vilda, bombastiska blå.

Som aldrig hade varit vad det är, utan örnarna. Och klipporna. Och kaktusarna.

Och känslan av att titta på fönsterbilderna och veta att havet, havet IRL, havet bortom fönstret, bortom bilden –

är tusen gånger vildare.

🐬

Chile #9: elbuss hell yeah

Åkte elbuss idag!!

Älska elbuss. I Santiago finns 400, och jämfört med de övriga 6 200 som körs på fuldiesel så är dessa himlen. De är tysta, skuttar ut från korsningar och uppför kullar som ystra kaniner och får dieslarna att framstå som plufsiga troll från en svunnen tid.

Damtrallor från -83 med ständig punka.

Santiagos elektrifiering av transporter börjar här i elbussarna. Landet med världens näst största produktion av litium för batterier till eldrift, börjar med att elektrifiera kollektivtrafiken. Metodiskt tänker man tugga sig igenom landets bussflottor för att slutligen nå målet 2040: en helt elektrifierad kollektivtrafik.

Mycket talar dessutom för att målet nås tidigare än så. 2019 ska man som exempel handla upp nära 2000 bussar i Santiago.

Strategin är helt logisk. Buss kan alla åka. Den som testar elbuss kommer dessutom aldrig vilja stånka sig fram på en gammal diesel igen och kanske, för bilister, väcks då viljan att ställa bilen för att åka i en eldriven buss istället.

Vilket alla tjänar på i städer som växer och som Santiago, har en luftkvalitet som leder till tusentals förtida dödsfall per år.

Staten kommer att äga förutom själva bussarna, även laddstationerna. Sedan leasar man ut bussarna till operatörerna, och ställer krav på att elen som levereras till bussarna är grön. Till stor del kommer detta att vara solel från Atacamaöknen.

Sakta men säkert kommer man sedan att köpa in eldrivna lätta fordon till offentliga verksamheter, och pusha för andra näringar som har många mil per bil. Så att det lönar sig snabbt. Typ taxi. Och så smyga ut en första omgång laddstationer, så att marknaden kan lösa resterande.

Så jobbar en stat som har bestämt sig.

Go Chile!!

Chile har ju ett jobb att göra med att sanera både väggar och politiska beslut från uttryck av orättvisa. Och genom att fortsätta byta ut offentliga bussflottor till eldrivet, istället för det annars så marknadsliberalt logiska ”men köp en elbil om du nu tycker det verkar så himla bra”, så är man något på spåren.

Eldrivet är för alla. Och gör nytta för alla. Och det chilenska litiumet kommer att göra mer och mer nytta i batteridrivna bussar i Chile och i Sydamerika och i resten av världen.

🦋🦋🦋

Vem älskar inte att köra elbuss?

Chile #8: thoughts right now

Hej brännan!

Men yo, idag har vi cyklat på San Cristóbal. Igen, kan man tycka men så blev det inte.

Första planen var att cykla en runda med den supercoola cyklistpunkrörelsen Movimiento Furiosos Ciclistas, som skulle samlas på Plaza d’italia klockan tio. När de inte var där, drog vi för att ta en kaffe i nåt gathörn. På fiket råkade vi i samspråk med en cyklist som visade sig vara Sandviks miljöchef. Och medan det pratades spanska zoomade jag ut.

Helvete vad beroende man är av språket här. Och vad jag måste framstå som en bäbis som bara kan substantiv. På sin höjd substantiv med nåt adjektiv till. Eller adverb.

Ni fattar.

Jag har en bok där jag tänkt skriva bra att ha-fraser. Den är tom!!

Helvete.

Man är lost utan spanskan. För vad ska chilenarna med engelska till? Hela Sydamerika är full av spansk- och portugisisktalande!

Jag tragglar. Förstår en hel del men får jag en oväntad fråga blir jag ställd och vill bara kunna språket nu.

Men så funkar det inte. Man måste träna träna träna! Prata. Fast man riskerar säga fel.

Iallafall så köttade vi runt lite på kullen bland sandvägar och utsiktsplatser. Stenigt och dammigt värre. Var väl glad över framgaffeln och dess lämpliga dämpning på cykeln jag lånat.

Senare hemma kunde vi konstatera att den första brännan var ett faktum. Och den var röd. Förutom på fötterna där dammet hade blandat sig med brännan och skapat något annat.

Så ska det vara! Då är man snygg och brunbränd till julafton.

🐳🐳🐳

Chile #8: vegan i Chile? Nemas problemas!

Hello!!

Härmed en recension av vårt senaste veganska fynd i den chilenska matlådan.

Completos! Detta långtradarkäk aka chilensk bymat och street food!

För någon tia langar det veganska gatuköket fram skapelsen på disken. Det är en korv som i det enormaste av korvbröd, gömmer sig under lager av hackad tomat och mosad avokado. Längst upp finns en fint snitslad bana av vitlöksmajo. Hur värt!

Vi delar på den. En completo är i sin fulla form en komplett måltid om man tar en var, och ett lagom snack om man delar.

Vi slår oss ned på gatan framför en spontant uppkommen capoeirauppvisning. Korven är rätt smaklös och överlag hade hela alltet kunna vara mycket kryddigare. Men avokadon och vitlöksmajon väger upp, och nu vet vi var bukfödan finns.

En completo ska ju vara mättande, rejäl och åtminstone lite onyttig. Allt detta uppfyller vår completo.

Så den får sex av tio avokadokärnor, bravo bravo!!

🥑🥑🥑🥑🥑🥑

Chile #8: att skymta Anderna

Snabb morgonblogg i väntan på dagens begivenheter.

Igår var vi uppe på San Cristóbal. Det är en kulle med en jungfru Maria-staty. Man tar bergbanan upp och däruppe är man turist eller cyklist eller religiös. De religiösa biktar sig i biktbåsen, cyklisterna sitter själva eller tillsammans och pustar ut efter att ha klättrat upp längs någon av de slingrande vägarna.

Turisterna går sakta omkring och hänförs av utsikten. Tar något kort. Sedan sitter de på små fik och dricker iste med persika och äter empanadas.

De förundras över den ljumma kvällssolen med Santiagos skyline och bergskedjorna i bakgrunden. Tänker, vad disig solen är, och vet egentligen att det beror på föroreningarna men väljer att inte tänka så just då.

De sitter på trappan upp mot statyn. Ser palmer, ser ståtliga barrträd som är helt stilla och där barren växer från grenen och uppåt. Så värdiga är bara barrträd. Ser himlen bakom och böjer sig fram lite för att se taken på alla Santiagos hus.

De tänker:

En chilensk flagga därnere!! Hur stor måste den inte vara för att synas här uppifrån?

De tänker:

Bergen!! Hur mycket skriker inte benen och klätterhjärtat efter höjdmeter?

De tänker:

Konturerna!! Hur mycket längtar inte ögonen att få vila sig på Andernas konturer. Vila länge.

Svaret är:

De längtar.

Jättemycket. Jätte jätte jättemycket.

Och de ska få komma dit i januari.

Chile #7: att möta Gloria Hutt

Yo, håret börjar lägga sig, ångesten sjunker i samma takt och jag har träffat mitt livs första chilenska minister.

Så här var det.

Vi stod på våning 4 på transportministeriet. Två tjänstemän hade tagit emot oss och jag stod och försökte känna in hur soft vi skulle våga bete oss.

Hur hälsar man på en sydamerikansk minister mitt i oroligheternas Chile?

Tjänstemannen var stel som en eker. Hur skulle detta gå. Jag skulle inleda och sen skulle vi börja ställa frågor, som vi brukade. Men med denna stela attityd?

Då blev han plötsligt ännu stelare. En förfrusen eker.

”Ministern”, viskade han och ställde sig i något som kanske liknade givakt.

För här kom hon.

Gloria Hutt, den chilenska högerregeringens marknadsliberala transportminister.

Hon var stilig Gloria. En lätt grånad page, perfekt inramat ansikte med sydamerikanskt djup i ögonen. Blicken var värdig, pigg och intelligent. Klänningen var svart, diskret glansig och i precis rätt längd.

Hon hälsade först på mig. Jag tog i hand och blev mitt kanadensiska Hi I’m Anna nice to meet you-jag. Helvete. Men Mattias och de andra skötte hälsandet tusen gånger snyggare och slätade över mitt informella tilltal.

Vi gick in. Kaffe med för mycket socker serverades i utsökta espressokoppar. Gloria Hutt var påläst och började svara på våra frågor utan att jag ens behövde inleda och förklara något alls.

Hon var konkret, detaljerad, visionär, och lät sig inte avbrytas hur som helst. Hon pratade om att begränsa biltrafiken i städer, nyttja parkering som styrmedel och elektrifiera alla Santiagos 6 600 bussar fram till 2040. Och all annan stadstrafik i resten av landet med.

Hon visade en handskriven skiss av olika trafikslag med samhällsnytta i ena kolumnen och resurser i den andra. De tidigare så stela tjänstemännen tinade upp lite.

Under tiden som vi stack in med frågor om trängselskatter, styrmedel för nya bilars klimatutsläpp och hur man fixar cykelbanor genom att sno från bilfilen, satt tjänstemännen knäpp tysta på varsin sida av sin karismatiska minister. När vi dragit över mötet en halvtimme, ställde jag en sista kompletterande fråga om elbussarna och så tog vi ett kort.

Mötet med Gloria Hutt var över.