Status: nervös.

Ja, jag är nervös. För att klara loppet.

Det var mitt svar på frågan som jag fick av en kompis innan jag drog till nattåget. Jag hörde själv hur konstigt det lät att vara nervös för något som jag sedan en tid betraktat som en vanlig, men lite mer långsträckt, cykelsemester.

Sedan fick jag påminna mig om att jag ju skulle köra en tredjedel längre per dag än på den vanliga semestern, och fler dagar i sträck än vanligt. Kanske dessutom med andra i en liten grupp.

Ja, jag har hittat en grupp om tre som jag blivit inbjuden att köra med. Deras plan råkade passa med min, bara några mil längre per dag men i grupp vilket gör att man kommer längre sträcka per dag. Deras sätt att beskriva sin körning passar med min. Deras snittfart passar min.

Jag är såklart nervös över att kunna hålla deras tempo. Jag är också orolig över att mina förmiddags-pp ska sinka dem. Detta tänker jag råda bot på genom att inte dricka så in i h-ete med kaffe som jag vanligtvis gör. Dessutom tänker jag ju äta små frukostar och ta med mig mer på cykeln. Allt för att försöka bli ett lite bättre cykel-jag.

Vidare är jag orolig för att mina tidstjuvar till allmänt dåliga vanor ska sinka oss. Botemedlet mot dessa tidstjuvar är såklart att tänka igenom packningen och inställningar och annat. Vinsten om jag håller dem i schack är såklart att de inte äter tid som de brukar. Och att jag sedan kan anamma dessa nya vanor.

Sedan är jag såklart nervös för att klara loppet. Och för att dagsetapperna ska vara för långa. Men den biten är ju en del av själva loppet och utmaningen.

Min största oro är att kroppen ska gå sönder på ett irreversibelt sätt. Jag oroar mig i förväg för att detta ska hindra mig från att njuta. Men detta hanterar jag genom att i förväg ha bestämt att jag låter hälsa gå före prestation. Hellre cykla klart på mer än 210 timmar, än bryta med en trasig kropp. Och allra helst komma i mål hel och glad.

Jag vill ju i mål.

Oron för rumpskav löses genom att ta med chamois och köra i säkra bibs.

Kroppen har den senaste veckan varit liksom spänd och trött. Det har varit ovanligt mycket ryggläge vid jobb. Sedan dubbelgruset i helgen har jag visserligen kört en del mil, och ja, dubbelgruset var sådant att jag på slutet nästan bölade. Så flera dagar har jag vilat och degat. Kroppen har liksom varit hopdragen, tajt, kort.

Inte mjuk, smidig och studsig.

På midsommar fick den dansa. Den fick bada i havet och få träningsvärk i magen av skratt. Det gjorde den gott.

Nu vill den cykla.

Det ska den få, och på äkta äventyrsmanér så blir det med en stor dos respekt för distansen.

Sverigetempot 2021.

Linda mig runt ditt lillfinger likt den rosa reservslang i latex jag lindade runt skallen när jag packade.

Konsumera mig.

Jag är inte nervös för packningen. Ok, lite.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s