Sverigetempot sex dagar innan start

Morrn från tåget!

Sitter och mornar mig med prio-kaffe och tänker på Sverigetempot. Är på väg till Varberg där jag ska fira midsommar. Med nya och gamla bekanta. Har aldrig firat där så blir kul!

Varberg är också dit jag ämnar bege mig efter Sverigetempot. Runt den 10 juli alltså. Faktum är att i min väska ligger en finfin flaska bubbel som ska vänta på mig tills jag kommer tillbaka, färdigcyklad. Jag har tagit med den för att tvinga mig själv att tänka att Sverigetempot är görbart.

Och just nu känns det faktiskt görbart. Jag har tagit mig igenom olika faser för att ta mig till denna känsla av görbarhet.

Första stadiet är förnekelse. Jag har anmält mig tillsammans med Robert men loppet blir ju inte av så det är lugnt. Ta en vända till runt Kungsholmen i löparskor bara, allt löser sig.

Sedan kom ångesten. Jag har tränat för lite. Alla andra har tränat mycket mer. I den här fasen tog jag mitt medvindspass i Roslagen för att komma i form mentalt. 17 mil i sol och medvind. Det funkade. Jag kunde låtsas att jag var stark.

Sedan kom acceptansen. Jag har faktiskt anmält mig och måste, ska, vill, börja träna för Sverigetempot. Och förbereda mig!

I den här fasen började jag lägga upp en plan som innehöll minst ett långpass per helg och intensiva korta pass i veckorna. Långpassen blev 190+210k landsväg på en helg, till 310k på en lördag, till 245+96k helgen därpå, grus blandat med landsväg och viktigast att få många timmar i sadeln. Grus i Hellas i veckorna.

Här började det bli roligt, uppbyggande. En längtan byggs upp. Och meningsfullt. Alla jobbiga inslag fick ett syfte! Alla raksträckor, all kantvind, allt skav som kommer ena dagen men inte andra, grustimmar med sömnbrist, akutbesök på nån mek för växeljustering. Allt lär mig förberedelse för något som garanterat kommer att bli mycket värre.

Träning och långpass är dock en sak. Köra långt på egen hand med ljudbok. Provköra nya väskor och provpacka, lämna cykeln på verkstad och tänka fram pengar för alla utgifter är en sak. Boka tågbiljetter och boende i Abisko dagen innan loppet är en sak. Det som på riktigt har gjort detta görbart är att jag har kollat på rutten och planerat mina etapper.

En lista med namn och kilometer som slutar i Smygehuk!

Här får jag kämpa. Varje dag. Jag är van att cykla långt flera dagar i rad, men ovan vid att ha en bokad plan för flera dagar i förväg. Jag brukar spendera 2-3 h vid frukosten på att blogga, dricka kaffe och scrolla boenden. En dag i taget. Det är frihet för mig.

Allt det går bort under tempot av rena tidsskäl. Jag kan inte lägga tid på att leta boenden efter 14 timmars cyklande. Dessutom finns inte samma utbud. Och hjärnan behöver en plan för att kunna ställa in sig. Det får inte finnas tvivel på vad som ska utföras. Iallafall inte tvivel av orsaker jag hade kunnat undanröja genom planering.

Jag får dock kämpa med att vara nöjd med mängden km som just jag planerar att cykla varje dag. Jag vet att tempot erbjuder möjligheter till extremdistanser. Vissa av de anmälda anmäler sig just pga detta. På sociala medier går diskussionerna varma. Man ska cykla långt och sova lite, cykla på natten, sova i diken, vara extrem.

Dygna. Som en riktig randonneur.

Sånt där är jag känslig för.

Just därför måste jag lita på min egen plan. 210k på 210h är 8 dagar och 15h. Räknat på 8 dagar för att få lite marginal, blir det 262k per dag. Fyra bokade boenden i Norrland. 245k första dagen. 281k andra. Osv. Jämna ut med korta och långa dagar. Backiga och flacka partier. Tänka att det är en lång touring.

Sedan kan jag balla ur.

För jag vet nämligen exakt hur min hjärna fungerar. Om jag gör en plan, så säger den att antalet km per dag är fel. Om jag inte gör en plan, så säger den att det finns en risk att jag inte hittar boenden och måste sova utomhus bland myggen.

Jag måste helt enkelt ha en plan. Och fortsätta studera rutten. För det var planen och rutten som gjorde det görbart och det är där jag hela tiden måste befinna mig. Och det är till rutten jag återvänder om hjärnan börjar förneka att mitt namn står på anmälningslistan.

🦋

Rent praktiskt då?

Allt känns lugnt. För utgifter lutar jag mig som vanligt mot utan bilen-kontot. Monteringen av tempopinnar blev däremot en väckelse. Det kommer nämligen göra att jag måste minska packningen i framväskan radikalt. Dessutom blir styret längre och svårare att packa.

Lösning? Vända styrstammen svagt uppåt för att få mer plats för framväskan och låta pinnarna sticka ut när jag packar ner cykeln.

Pinnarna ska med.

Alla problem har en lösning.

Jag kommer aldrig att kunna veta om planen var rätt innan jag testat den. Det vet jag först när jag trampar in i Smygehuk på utsatt tid.

Då vill jag vara trött, glad, frisk – och urballad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s