Hur var bivvyn? och andra relevanta långdistansfrågor

Tempot kommer vara värre.

Det var tanken som kom när jag tryckte mil i Roslagen förra helgen. Vägen var en ändlös knattrig vägsnutt som aldrig tog slut, likt de som jag vet finns i mängder på tempots nordliga rutt, alltså halva. Jag hade boken 1984 i öronen, och fick precis då detaljerade beskrivningar av den mentala och fysiska tortyren som partisterna utsatte icke-partisterna för. Eller ”reningen”, som partisterna själva kallade den.

Jag fick min egen rening. Min rutt hade lagt sig här med vilje. Den visste hur många kilometer ändlös väg med viltstängsel jag behövde för att mitt tempo-pannben skulle växa i lagom takt. Det skulle nämligen göra att jag tog fram mina strategier innan demonerna hann före med sina.

För jag cyklade ju dit nålen pekade. Är det någon man ska vara lojal mot vid långdistans, så är det Rutten.

Just därför belönade den mig också med ett slut på ändlösheten. Ett slut kommer alltid, i någon form. Den dagen i form av en korsning med trevliga vägskyltar följt av bedårande bruksvyer i Harg.

Själva Roslagsrundan var något av en milstolpe, 300k+ och solo. Jag lyckades göra flera nya saker rätt: starta ”tidigt” (0730), ha min hemgjorda rutt klar i datorn, ha ett användarvänligt ruttprogram som enkelt kunde skapa ny rutt i händelse av haveri (Komoot!) och även ha koll på när med-, mot- och kantvind beräknades infalla. Samt köra för målet en mil i taget och ha stopp att se fram emot (lunch i Öregrund, glass i Uppsala).

Jag hade ned andra ord blivit lite, lite duktigare.

Därmed kunde jag kryssa de sista milen in till Öregrund likt en optimistjolle i sidvinden utan att tappa geisten. Jag visste ju att vinden skulle vända sen.

Alla dessa saker är dock enbart anti-aktiviteter, om jag ska citera boken Prylbanta. Alltså sånt man gör när man inte vill ta tag i det man borde.

För vad gör jag med alla timmar som inte är rulltid?

Det undrade jag även efter lördagens utflykt till vår familjs stuga i Hälsingland. 256k med rulltid 9h53, men total tid 12h45. Ok, ett haveri som löstes hos en mekaniker i Uppsala. Tog säkert en timme. Och växlarna behövde ändå justeras. Men de andra knappt två timmarna?

Hem från Roslagen vet jag ungefär. På slutet hade jag uppenbarligen brist på energi. Huvudet hängde. Jag satt för tungt på sadeln, rövskav. Jag gjorde massor av stopp för olika syften. PP, justera väskan, ta på eller av kläder, vila, ta kort på roliga vägskyltar och vyer som aldrig skulle te sig lika storslagna på bild.

Allt detta hattande med små stopp tar tid. Jag vet ju det, att varje stopp ska kunna fylla flera syften. Ta ett kombinerat pp-, kläd- och ljudboksbyte, helt enkelt.

Sedan är det detta med ätandet. Energin som måste fyllas på i förebyggande syfte, och av rätt sort. Lunchen får till exempel inte vara för fräsch, som poke bowlen i Öregrund. Det borde varit mer, större, fetare. Jag dippade ju strax söder om Uppsala, vid 220k. Energin var slut! Glassen i Uppsala hade inte heller räckt.

Som kontrast till ovan nämnda tidbryderier, kan jag skryta lite över söndagens 96k till Järvsö. Enligt kalkylen skulle jag kunna hinna till 1621-tåget hem, men inte säkert. Jag behövde ha ett visst snitt, och benen med mig. Resultatet? Ett (medvindsdopat men ändå) snitt på 29,5km/h, enbart ett par stopp och i övrigt en hejdundrande fartfest. Rulltid 3h15, total tid 3h20. Wtf! Som om inte det räckte, bjöds det på blånande vidder. Dessutom hann jag, med hjälp av snittet, doppa mig i den förförande Ljusnan.

Den viktigaste frågan som kvarstår är såklart: hur var det att sova i bivvyn?

Jo, bästa Anne hade påpassligt lånat mig detta lilla minitält samt en mini-sovsäck. Så vid halv ett på natten, distanshög och groggy på en chipspåse, försök till middag och lite rödtjut, gick jag och lade mig i gräset några meter från brotrappen, i bivvyn.

Det var femton grader ute. Jag hade på mig strumpor, långa tajts, t-shirt och dunjacka.

Den första myggan var såklart inte sen att påminna mig om att jag glömt mina öronproppar. Utanför bivvyn gav även göken och de andra nattfåglarna konsert. Det var en massiv naturupplevelse och faktiskt i teorin rätt mysigt, men efter mindre än en kvart gick jag in och lade mig.

Öronproppar är ett måste i mygglandet Sverige. Och någon form av liggunderlag.

I övrigt är jag hyfsat i fas med tempot. Distansbenen vädrar helt klart morgonluft. Återstår att planera rutten i detalj, sovandet och födointaget och mentala strategier för att palla de åtta dagarna. Mer om detta i kommande inlägg.

Tills dess gäller: tänka lite på Sverigetempot varje dag, göra något för Sverigetempot varje dag, och när den dagen kommer som är startdagen:

Starta, med full lojalitet mot drömmen att ta sig i mål.

Ni andra södra Norrlands-fans säkert igen både Järvsö Kyrka, Ljusnan, Gysinges forsar och vyn mellan Lingbo och Långbo, precis där 272:an plöjer in i den bedårande lilla orten Holmsveden

Anne gjorde mig sällskap ett par timmar i lördags morse, tack Anne!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s