Drömmen om Singö, unfulfilled.

Kalhyggen och skrytbyggen.

Det är vad jag skulle ha berättat om Singö om någon frågade.

Och kanske den ensamma lilla bryggan bakom skylten här slutar allmän väg.

Om någon hade bett mig vara lite mer positiv, hade jag nog ändå lagt till de två broarna man körde över, den till Fogdö och den till faktiska Singö. För broar till öar är alltid broar, och öar alltid öar.

Vad förde mig dit?

Drömmen om utposten. Lokaltrafikens östligaste kanske nordostligaste hållplats. Kartan där Singö var så långt man kunde komma, förutom Örskär.

Så i söndags var det av. Jag kände direkt när idén kom, att den fick mig att flyga. Tyvärr kom den för sent för att någon skulle ha en ärlig chans att planera för att följa med. Men nu i efterhand, så är jag rätt glad att ingen gjorde det, helt enkelt på grund av hyggena och byggena.

Jag ville uppfylla drömmar att minnas, inte försöka glömma minnen jag inte ville ha kvar.

Som den spikraka vägen med oljegrus längs hyggen på östra Väddö. Som rutten ledde mig till på hemvägen. Till slut vek den av, och vägbanan blev slät igen, tur för den.

En del av bakgrunden till att jag tog mig upp till Roslagen, var vindriktningen. En annan del var mitt överväldigande behov av att trycka ett långpass i mitt eget tempo. Resultatet blev buss mellan Östra station och Älmsta, via Norrtälje, med cykeln fint packad i sin packpåse. (att denna var överflödig blev jag varse när buss 637 mot Norrtälje hade ett rymligt bagageutrymme, som chauffören glatt öppnade åt mig.

Jag åt frukost på bussen strax efter 07.10.

Från Älmsta cyklade jag 33 km i motvind-sidvind, vände strax bortom Vässarö brygga på norra Singö, och fick mig sedan 152km av sol i ansiktet, och vind i ryggen.

Någonstans i trakterna runt Rimbo började jag få lite knappt om vatten. Jag hade vid det laget ätit en av de tre sesamkakepaket jag haft med mig samt några hasselnötter. Jag stannade för att ladda min Garmin med det mobila batteriet när en kvinna kom ut från sitt stora gula hus.

Hej, sa hon, hej, sa jag, hoppas jag inte skrämde dig, la hon till, nej då sa jag.

Kvinna berättade att vägen som gick förbi huset fanns med i någon typ av cruisingkarta för mc-knuttar. Jag sa att jag hade mött några, och vi skrockade lite. Så erbjöd hon sig att fylla min flaska med vatten, såklart hon fick. Hon kom tillbaka och berättade om charmen med att bo i en liten by, jämfört med nybyggen vid havet.

Hon älskade havet.

Jag tänkte på Singö.

Så blev det dags att vända ansiktet mot solen igen. Jag tackade å det finaste för vattnet och trampade iväg.

Någonstans vid Finsta började skyltar mot Stockholm dyka upp. Lite out of the blue, om ni frågar mig. Men jag vände snällt styret ditåt, och batteriet i både mobil och Garmin var nästintill döda och sladden till laddaren var glapp.

Jag trampade på. Tömde lite glupskt ett andra paket sesamkakor när klockan slog 14. Tog några hasselnötter till och lite torkad frukt.

Snart började skyltar mot Vallentuna och Upplands Väsby dyka upp och vid den söta lilla kringelvägen mellan flygfältet och Frestavägen, behövdes ingen musik längre. Det sjöng av sig själv, från benen.

Jag var nästan framme hos min syster där jag skulle få mig lite förfriskningar, när det där tillståndet uppstod.

Att vilja fortsätta cykla, länge.

Uppfylldes drömmen om Singö? Ja, jag valde Singö för att den fanns till hands och man ska inte vara helt orättvis mot detta lilla stycke Roslags-ö.

Lite gulligt var det allt när jag vågade mig bortom vägbommen vid Vässarö brygga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s