Livet.

Ön med fyren.

Det är dit vi ska på fredag, eller lördag? Jag vet inte så noga, dagarna smälter ihop och faller samman, långa och korta är de samtidigt och vi står högst upp i fyren.

Det är november. Jag känner dig knappt, du heller inte mig men vi gör den här landstigningen tillsammans ändå. Som att vi litar på att klipporna och diset och den bleka novembersolen kommer att locka fram det finaste ur bägge och då kommer allt bli glittrande vackert krispigt, oavsett.

Landstigning. Det är ditt ord för min längtan efter fyrar och avlägsna utposter. Hav som kastar sig mot karga klippor med urkrafter som bara finns hos elementen.

Att utsätta sig för elementen. Det är mitt ord för vad som sker när man går i stilla dis eller piskande regn och aktar sig för hala stenar.

Som vi gjorde den där kvällen för fyra dagar sedan.

Nu står vi längst upp i fyren.

Vad ser du, frågar jag.

Dig, säger du, och jag rör vid ditt ögonbryn med mina kalla läppar.

* * *

Nej.

Vi kom aldrig till ön med fyren.

Du fick förhinder dagen innan vi skulle åka, så vi ställde in.

Så fick du en parkeringsbot utanför min port som jag betalade hälften av, och sedan satte du dig på min näthinna.

Där sitter du än, och du vägrar flytta på dig.

20201128_1348231944099639904025312.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s