Lördagen då jag mindes varför jag aldrig säljer mina löparskidor

Löparskidor ftw!

Det går inte en sommar utan att jag överväger sälja mina skidor på grund av den allt kortare säsongen. Det går heller aldrig mer än ett pass i skidspåret innan jag inser vansinnet.

Skidor är ju BÄST.

Det bästa med denna sport, förutom att den känns så obevekligen sund, är att man kan ha samma kläder på sig som när man cyklar. Samma vinterbrallor, samma strumpor, samma underställ, samma handskar, samma lager 2, samma lager 3, samma glasögon, samma huvudbonad, samma frisyr, samma tröjor med bakfickor där mobilen kämpar för sin överlevnad från kölddöden.

Man behöver inte skaffa, äga och ta hand om ännu en omgång kläder. Och man kan ha samma typer av bars i fickorna som man sväljer ner med samma vatten. Och utrustningen kan enkelt packas och transporteras på kollektivtrafikens fordon utan tjafs.

Fast man har inte mobilen på. Nej, det behövs inte, man vill höra swooshandet från skidorna mot snön och granarnas andetag under snösjoken. Och man vill höra hur alla ljud dämpas mot det mjuka vita.

Och medlåkarnas taktfasta stavtag när de kör om.

Annars passar man mest på att ta ut sina egna stavtag, som man inte gör på cykeln, lyfta det bakre benet högt och sedan låta det landa mjukt i spåret, sträcka ut med Friluftsfrämjandets figur som vision.

Man tittar upp mot grantopparna och ser hur solen smeker snösjoken.

Man vill vara ett av de sjoken, en snöflinga bland tusen andra flingkompisar.

För att sedan ta en pp, bli skitkall och spurta hem till bastun.

Creddigt eller löjligt att ha kvar klistermärkena?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s