Dagen då jag påmindes om vad inspiration är

Idag är ingen vanlig dag för idag är dagen då jag kallbadade en hel minut i sträck!

Det gick till så att vårt lokala lilla badgäng, med damer i olika åldrar, begav oss ner till Tullingesjön. Morgonen var stilla, krispig, förvånande soldränkt med tanke på prognosen. Jag hade spetsat in mig på att försöka sitta i länge, för att se hur kroppen skulle reagera på detta och för att jag visste att vissa kunde sitta tre minuter eller mer. Jag tänker att ju längre man kan sitta, desto större blir effekten. Och med effekt menar jag här inre värmealstring, större lugn, ökad tillfredsställelse och allt annat jag vill ha ut av ett kallbad.

Min tanke var alltså att kräma ur det väsentliga: hålla huvud och händer varma medan största delen av kroppen där värmealstringen sker, får jobba.

Strategin var att sitta just stilla, i vatten till ovanför axlarna, med händerna i vantar ovanför ytan. Inte minst för att det såg så stilfullt ut när hon i fb-gruppen Vinterbad gjorde det. Jag tänkte att vi, som varken hade stilfull fjällbäck eller pampig isvak, skulle kunna göra detsamma i vår långgrunda sandstrand vid Tullingesjön.

Vi gick i, jag och Jenny först. Birgitta tog tid från när vi gått ut så långt att vi kunde sätta oss som planerat. Där satt vi, och 15 sekunder av iskyla förflöt. Två snubbar joggade förbi, heja heja ropade jag till dem och de ropade tillbaka.

Ska vi pressa en minut, sa jag till Jenny, ja sa Jenny.

Sekunderna gick så långsamt i vattnet, mina fötter mina fötter, sa jag till Jenny, medan Jenny mest nämnde sina ben.

45 sekunder som kanske var de långsammaste i mitt liv, och femton senare reste jag mig, drog av mig mössan och doppade ansiktet och sen var jag uppe.

Men Jenny satt kvar. Medan jag fipplade med handduk och strumpor, gick en minut till. När jag satt upp håret och fått på mig understället, hade tre minuter gått. Birgitta gjorde då Jenny sällskap och så satt de båda där, och när fyra minuter var ett faktum reste sig Jenny.

Birgitta satt kvar, och klockade en minut innan hon var uppe.

Jenny var lugn och sansad nät hon kom upp. Hur f-n hade hon pallat?

Minut ett var värst, sa hon. Minut två och minut tre var lättare, då hade kroppen vant sig, och den fjärde minuten gick av bara farten.

Jag hade alltså gjort den värsta minuten och missat belöningen. Lite som att värma upp för att sedan kliva av banan.

Det som inspirerade mig med denna erfarenhet, var att jag visste att jag själv kunde göra samma sak.

Jag har många gånger varit med om att höra framgångssagor, goda exempel och så vidare, varts syfte varit att inspirera men som inte alls inspirerat. De har snarare fyllt mig med prestationsångest och en känsla av att det där borde jag också göra eller borde ha gjort. Inte ville, utan stress över ogjorda saker som jag borde ha gjort.

Så om jag ska borra i hur inspiration uppstår, så skulle jag nog säga att följande behöver klaffa:

  • man ser någon genomföra saken i fråga (sitta i flera minuter, dokumenterat med tidtagning)
  • man vill göra saken i fråga (sitta i länge)
  • man får kunskap som man tidigare inte hade (sitta stilla istf härja runt och simma, sitta med vantar, ha mössa)
  • man inser att denna nya kunskap räcker för att själv genomföra det, eftersom man har en grund att stå på (badsjö i närheten, viljan att sitta i längre)
  • Kort sagt, känslan av ogenomförbarhet har aldrig funnits, för om jag hade vetat det jag vet idag hade jag gjort det för länge sen, det som funnits är en hunger efter mer, och jag har nu fått kunskapen som ska ta mig vidare.

Easy!

Älska inspiration, när den sköljer över en såhär i sin renaste form.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s