Året då cyklingen fick tillåtelse att läka mig

Kära 2020.

Det finns en del skit jag önskar att jag hade ogjort. Prövningarna du utsatte mig för var himlastormande och kullkastande. Du har naglat fast mig vid bergsväggar utan säkerhetslinor och skickat mig nerför serpentiner med nedslitna bromsklossar.

Du har satt mig på prov, och jag har inte klarat proven.

Till en början.

Men något har jag klarat: att ta den utsträckta pedalen som cyklingen räckte mig när jag som bäst behövde återfå fotfästet.

🌹

2020 var året då även bloggen fick sig en snyting. Tufsades till, ett par ynka veckor innan femårsdagen.

Det blev inget firande. Bemärkelsedagen gick obemärkt förbi. Bloggen var för ledsen.

Men vi reste oss, både jag och bloggen, och det finns tre skäl till att vi gjorde det.

Gryningsrallyt på Järva. När våren gjorde sitt bästa för att hugga mitt hjärta i småbitar, fanns det en grupp tjejer som började dra med mig på rallyn i Järva. Det fanns ett varv i naturreservatet norr om stan med ett antal spurtsegment som kunde köttas i tur och ordning. När vi en dag stod och flåsade vid ett av dem, kom någon på idén att köra gryning. Sagt och gjort, gryningsrallyt var fött med start 05.00. Någon annan råkade tala lite väl drömmande om ett hotell som hade morgonsol, och rallyt hade fått en add-on. Gryningsrally med hotellfrukost. Långt in i oktober höll vi ut, där till sist den stora delen kördes med pannlampa och gryning kom när vi sladdade in på radisson i haga.

Vad gjorde dessa rallyn med mig? Jo, de tvingade mig upp och ut på något som alltid visade sig vara värt varenda tramptag. Tillsammans trotsade vi mörkret, sömnen, kylan, solen, benen, ja själva världsalltet, som det kändes.

Randot och det inställda Sverigetempot. Min allt i allo partner in cycling crime Robert var djupt besviken på att Sverigetempot ställdes in. Jag var i min osannolikt sköra vår-form lättad, men snart kom nästa förfrågan: vi skulle köra rando Södertälje 1000k, tyckte Robert, i augusti. Och vem kan tacka nej till det?

Randot skänkte hela min sommarcykling ett högre syfte. Att packa cykelväskorna och hoppa på x2000 söderut med Amiran tryggt vilande bland resten av bagaget var jag van vid, men den ihållande glädjekänsla och inre lugn jag fick av att varje dag cykla långt och länge tills solen gick ner, den hade jag tidigare bara läst om.

Jag kunde därmed på allvar börja jaga mil och samla timmar i sadeln, utforska allt som hörde rando-cyklingen till. Jag tuggade i mig 198 km av Kattegattleden innan mörkret tog mig i Varberg. Jag käkade styrlinda i motvindens Danmark under tiotimmarsdagar och dagsetapper på runt 180 km.

För mig var det en efterlängtad upplevelse att dagarna helt skulle gå till att trycka mil. Jag insåg att detta var det yttersta syftet med min cykling: att cykla länge varje dag och att under lång tid, i detta fall en vecka, göra just detta.

Däremellan bloggade jag tills morgonkaffet fick mina ben att darra av längtan.

Att packa cykelväskor med en lätt liten cykelpackning, trampa åstad och kunna ändra väderstreck och plan närhelst rätt impulser uppstår, ger mig en svårslagen känsla av frihet. Mitt lager av ouppfyllda drömmar förpackade med älvors förföriska viskningar, hjälper mig att njuta av de val som för en utomstående kan verka nyckfulla, oplanerade eller dumdristiga.

Som att hoppa på färjan till Danmark från Göteborg bara för att gränsen tillfälligt öppnats.

🎀

Av alla onödiga skithändelser, bland p-böter, bortblåsta lyxbrillor och inställda skärgårdsresor utan återbetalningsskydd, sticker ändå en sak ut som den mest illaluktande ruttengeggan.

Höger knä. Och i detta gömmer sig om möjligt något ännu mera onödigt och det är oinställda klossar. Och kanske ofullständiga analyser av min egen sittställning och kanske otillräcklig jäkla distansträning, trots att jag ju tyckte att distans för hela helsike var det enda jag någonsin ägnat mig åt, för i helskotta.

Det kom dessutom när jag gjorde min dagliga djupstretchrutin, som jag ju praktiserat sedan maj just för att göra kroppen mer och inte mindre rörlig!

Och jag bröt ju randot på grund av knäont och sitter nu ändå här på löpande rehabräkning med sju övningar att göra varannan kväll! Wtf!!

Men kanske var det inte så onödigt ändå. Det bästa sättet för mig att lära in, är ju just genom att göra fel. Och samtidigt veta hur det känns när saker blir rätt.

Så kära 2020, av alla fel jag gjort och misstag jag begått av tusen skäl som ristats in i avlägsna galaxer, så ge mig en enda färdighet.

Att ställa in min cykel rätt och träna medvetet så att jag pallar cykla långt och länge.

Ett rando.

Ett enda j-a rando. Och helger där man som jag, Anne och Robert drog genom Roslagen på cross en sommarhelg med väskor och bokat vandrarhem. Vardagsrando.

Det är vad jag vill ha av dig, du tassande, smygande, kritvita iskalla bländande, lovande, rusande i mina blodådror, kommande 2021.

Och låt mig fortsätta dra nytta av mina två hemliga bio hacks, kanske bär de tillräckligt med frukt 2021 för att avslöjas offentligt

Tack Eeva (7) Marre (2, 8) resp Robert (11) för foton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s