Nockebybron måndag 16.07

Till raddan av skithändelser 2020 kan nu läggas ännu en av materiell art.

Jag var på ett ärende i västerort och ville testa brillorna med nya hjälmen. Varför brillor i grått regn och mörker? Tja, hjälm utan brillor är som kaffe utan socker, om man nu hade druckit kaffe med socker. Det går helt enkelt sällan. Brillorna ska med, oavsett väder, och de får gärna sitta på hjälmen hela rundan om vädret är på det humöret.

De satt bra, men lite långt ner i pannan kanske. Därav testade jag olika placeringar på hjälmen, och på krönet av Nockebybron fick jag för mig att byta. För att de skulle sitta bättre och inte blåsa av. Så av med brillorna och ny position på hjälmen, var tanken.

Men sisomså ville inte brillorna. Nixom pixom, de små svindyra brillorna som matchar alldeles särdeles diskret och snyggt med både favoritstrumpor och -skor, ville leka en annan lek. De ville dansa iväg med vinden som förföriskt fattade tag om skalmarna.

Vinden vann. Mina glasögon med den perfekta linsen för alla väder flög som en virvlande fjäril på sommaräng mot broräcket och jag såg dem precis falla över kanten när jag bromsat in för att vända mig om.

Borta.

Jag hade med mitt fåfänga beteende förlorat dem.

Tankarna virvlade. Visst hade jag någon gång baktalat dem och skyllt dem för att vara för breda för mitt fejs? Eller var detta en förlust med samma syfte som när jag tappade min favoritkeps på torget i Kalmar, att inte sörja det materiella för det går att ersätta?

Tårar och ilska kan inte riktas mot döda ting. Starka känslor ska tillägnas dem som är värda dem.

Ungefär så gick mina tankar, medan jag tröstlöst spanade ner i det kalla Mälardjupet under bron.

Sedan lade jag in en köpes-annons på Happy Ride och konstaterade att det blott voro tio dagar till min födelsedag.

***

Senare körde jag samma väg tillbaka och spanade efter dem i strandkanten. Klafs klafs. De hade rent teoretiskt kunnat flyta i land där med hjälp av vinden och vågorna och lite egen välvilja.

Chansen var mikroskopisk.

De var inte där.

Eller ännu värre, de kanske var precis där jag inte letade. Helt nära, trotsigt plirandes mot mig eller kanske med en sorgsen saknad.

Oavsett, så hoppas jag att någon människa med stil hittar dem och klär jävligt bra i dem. Skicka gärna en selfie!

Till dess: må de ha en lustfylld färd på Mälaren.

💔

Man vill vara mer som en katt. Äger ingenting utom håren på kroppen och tilliten till rätt människor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s