Veckans visshetkonvalescens

Visshet!

Det är ett ord jag ska ta fasta på och förvalta. Vissheten kom i tre former i helgen.

Ett. CXSM i Västerås inställt pga corona. Klokt och väntat beslut, och jag slipper fundera på vem jag skulle behöva fajtas om jumboplatsen med. Men såklart skittrist för min gamla klubb Västerås som jag vet hade ordnat en väldigt kul bana och underbar stämning. Som alltid när rätt folk sätts att ordna rätt saker. Glad för min klubbkamrat Annes skull som hann knipa två medaljer på Täby park och mig själv som knep två i Falun innan race-lockdown!

Två. Ingen cykling eller gym denna vecka. Mitt knä sa hej i helgen. Jag hade kört löpning flera dagar i rad och toppat med lite väl aggressiv stretch. Vet precis vilken övning som fuckar. Nummer tretton, som jag hade alldeles för lite respekt för. Jo, det är sant, det var tretton! Jag klämde mitt rando-sköra högerknä. Skitsiffra.

(För övrigt en för jävla grym yogalärare i Barcelona som instruerar, kan rekommendera hans 21-dagars program med fokus på höfter. Går igenom dag för dag, moment för moment och hur musklerna funkar. Jag hittade honom på Instagram.)

Igår kravlade jag alltså omkring i köket bakom datorn med ett högerben som inte ville vika sig och ett jobb med tusen försenade inlämningar. Jag var arg och förbannad och nerdeppad i totalt mörker. Ett klokt samtal där rätt frågor ställdes fick mig tillbaka på rätt köl. Tack Therese <3. När mörkret föll, hade jag vett nog att inse även detta:

Tre. Inget mer bad denna vecka. Inte med ett ben som vägrar böja sig och lever sitt eget liv. Jag vill inte ha nåt rando-klickande knä-fuck som plötsligt smäller till. Så det får bli krispiga morgonpromenader istället, med lagom mycket trappor. Och kall dusch hemma.

Sådär!

Tre deppiga grejer som iallafall har skapat visshet.

Slut på inlägget, tillbaka till arbetsdagen.