rehab-acceptans och lapa mörker överallt och ingenstans

Min rehab går framåt!

Det var ett av samtalsämnena igår på kvarterskrogen här i Kristineberg, då viktiga frågor avhandlades på en måndag. Det rann väl lite småfriskt av det röda från glasen ner i halsarna på oss runt bordet, så idag alldeles strax är det dags att bota pannknacket med rehablöpning.

Jag får tillstå att jag har njutit rejält, och fortfarande gör, av min rehab. Hur många ljudböcker har jag inte avverkat under mina morgonpromenader och hur många nya tankar har inte kunnat tänkas då jag lapat mörker under kvällsvandringarna runt min kära lilla Kungsholme? Hur har jag inte skyndat ut då klockan ringt för att se gryningen vid Hornsbergs strand och möta blicken på den silverhåriga kvinnan som badar där med sin man varje dag strax efter sju? För att inte nämna allt gos med den innersta coronakretsen (läs: syster med familj) som man hinner med när cyklingen inte tillåts konsumera de få soltimmar som november bjuder på.

Klart jag jobbat upp en cykellängtan. Det är inte det. Hjärtat skriker efter rundtramp och det fina cykelsällskap som mitt Stockholm bjuder på. Men bara ena kammaren. Den andra lever i det bomullsmjuka lugnet som infann sig så snart jag accepterade min ovälkomna viloperiod. Valen skars ner, det fanns bara ett alternativ och det var att avstå cykling och gym och bad och stig, för att ladda om.

Dit jag vill komma med detta är egentligen att i stort och smått som händer i en till synes fel riktning, så kan man putsa upp det som sätter sig som tuggat tuggummi i håret, och snabbare än vad man tror, spegla sig i en blankpolerad ädelsten.