Guldbron och jag

I morse ringde klockan när jag redan var vaken. Alltid lika störigt, och händer alltid när man ska upp tidigt och göra viktiga saker.

Dagens viktighet var att Guldbron öppnade för cykel- och biltrafik kl. 05.00. Jag hade fått ett ryck och skulle dit, själv ty ingen lyckades jag locka med mig på att detta var viktigt en så mörk och duggregnshöstig oktobergryning som denna.

Tolv grader och regnjacka, lampor och vinterskor. Trampa mot Gamla stan och plötsligt var det fullt av folk i varselkläder! Jag blev visad, guidad, ”cykla på guldbron, varsågod!” i en ton som andades en värdighet jag inte mött på länge. Värdigheten riktades mot mig, mot världen, mot det mörka murriga oktoberdiset. Mot den egna yrkesstoltheten, mot alla kommande trafikanter med eller utan cykel.

Helvete vad de måste älska att den äntligen, äntligen används, guldbron.

Jag trampar försiktigt på den väl markerade cykelbanan. 04.57, är jag första cyklisten över guldbron, ja det måste jag vara, kepskillar med mobiler i gäng släntrar i mitten av bron, där kommer en till på cykel, och en till, var är pressuppbådet när klockan slår 0500?

Jag har övat repliker och uttalanden: Två hundra miljoner kronor för bron, och så frakt på det för den ingick väl inte?, ja gick ju åt en del fossilbränsle för transporten som ska ha tagit 69 dygn, så ju mer man satsar på ökad cykling, ju snabbare kommer klimatskulden betala tillbaka sig! Om jag åkt hit enbart för detta? Ja ja det råkade vara en del av min sedvanliga morgonträning, ha det gott!

Sen ska jag vifta med flätan och klicka i, trampa in i framtiden, utstråla frihet på cykel.

***

På slussensidan är det så mycket luftig yta. Text i gatan. Nytt. Nya tider. Nya slussen. Nya tramptag!

Jag är över. Skymtar guldets skimmer. Längtar efter att sitta på Hermans eller baren på Gondolen och ha utsikt över skimret.

Jag stannar vid rödljus. Massor av fler anställda i varselkläder, ni har jobbat hårt! Säger jag till dem, vad fint det blir. Sen hejdå, vinkar och trampar iväg.

Duggregnet fortsätter. Jag var den första cyklisten på guldbron. Var ska jag nu?

Liljeholmsbron. Köra runt en outforskad del av Gröndal, hem igen och sova ikapp.

Men när jag kommit till Vinterviken, kört ut och vänt på den outforskade udden jag sett fram emot, så svänger styret åt höger. Och jag följer. Vänster, hemåt, höger: söderut, mot Slagsta färjeläge via strandstigen.

Detta förföriska stycke flowgrus. Precis vid vattnet går det, man hör vågskvalpet, man är mitt i blöta virvlande gula löv, guldlöv, lövguld. Och tusen vattenpölar.

Man är extra snabb i mörkret, visst? Varje krön och kurva blir ett rafflande äventyr, backar extra kittlande.

Framme vid Slagsta. Hinner precis med färjan. Hjul- och cykelmessar lite med Lucas. Sedan av färjan, brrr, bli varm snart kroppen, ljudbok på föe nu är det asfalt. Och så ökar regnet, lika bra att pricka alla vattenpölar för vem vet när det vankas badass igen?, och plötsligt –

Är det ljust. Morgon. Ungefär vid Tappström, tror jag. Kanske lite tidigare.

Mera regn, pölar pölar, alla broar, all utsikt, färgerna! Nu fattar jag varför alla säger att man ska vara högt uppe på hösten, man cyklar ju i höjd med trädkronorna!!

Påfarten till den allra sista bron är alltid allra vackrast. Tranebergsbron. Den som leder över till Kungsholmen. Min bro.

Som jag badar under och cyklar över.

Pretto slut på inlägget va?

Sorry, jag skyller på oktoberdiset.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s