RR Täby Park cyclocross weekend 2020

Jag hatar den här sporten.

Så tänker jag medan jag köttar fram på den leriga gräsmattan som utgör ca 99 procent av Täby Parks cx-bana. Känns det som iallafall. Leran väger mer än bly, och jag lever i nuet på det negativa sättet: när jag är i leran är hela banan lera, i lerbacken upp mot Täby C-skylten med den irriterande lilla gropen där man tappar den sista fart man hade med sig in, är hela banan backe med lergrop, i gräskurvornas lerbackar är hela banan lerbackar där ingenting har fäste och allra minst mina fötter som sitter fast inuti de lerklumpar till skor som sedan låtsas klicka i pedalen medan jag flåsar som en sönderrökt gammal borstbindarhustru.

Köttar är fel ord. Jag köttar inte. Jag kan inte kötta. Jag vill inte, jag orkar inte vilja något, även om jag vill vilja det, det är det som är problemet och det är därför jag hatar den här sporten just idag på denna obeskrivligt vackra oktoberdag. Solen skiner, det är dag två av två på Täby Parks cx-helg och Anne och den större delen av master-damerna är framför mig. De köttar, ökar, drar ikapp, pressar sig genom lera och uppblötta sandkurvor och flåsar och svettar sig uppför backarna där jag bara kan drömma om att orka vilja leta efter grepp.

Jag skymtar dem, som man gör, körandes nån kurva eller balanserandes nåt nedförslut. Alla är koncentrerade, tittar ner i spåret man råkar följa, man kan inte vara annat under ett cx-race, tappar man för en sekund fokus så ligger man och kravlar i leran. Alltid titta framåt in i nästa kurva och alltid försöka hålla balansen. Och ändå ligger jag plötsligt där, och kravlar, två gånger och ena gången kravlar jag ovanpå en stackars junior, förlåt!!, andra gången ovanpå leran självt.

Man kan psykas av vurpor. Men jag brukar inte psykas, jag brukar garva ihjäl mig och skutta upp och fortsätta. Fortsätter gör man, det är så det funkar på race. Man bara köttar vidare, garvar och slaskar på genom sin lera. Till sist sitter den i nyllet och på benen och i håret och överallt, och man älskar och köttar och plåtar.

Men den här leran är så fruktansvärt tung och jag ännu tyngre. Jag gillar inte den här leran, jag kan inte tycka om den och när den sitter på hela mina ben vill jag bara ha bort den. Skitlera. Det går inte att pressa fram ens det minsta lilla leende varken inifrån eller utifrån och inte ens på den lilla asfaltsbiten runt målgång där man rent teoretiskt borde kunna frihjula i sig lite kraft, är jag glad.

Efteråt fattar jag. Man kan inte hänga upp hela loppet på en enda beståndsdel. Det man gör för att överlista sina svagheter eller snarare tankarna på sina svagheter, är att fokusera på det man faktiskt är bra på och det man kan göra lite, lite, LITE snyggare varvet efter. Om än så bara några sekunder av balans eller fokus, så är det dit man ska rikta tankarna.

Jag tog t ex spåret utför på den största backen mer balanserat varv två, än varv ett.

Att jag sedan hoppade över hindrena tröttare varv två, det måste man bara skita i. Cx innehåller alltid ett visst mått av förnedring, en stor dos offentlig utmaning av ens kapacitet. Man är ständigt utanför komfortzonen och det får man leva med, de 40 minuterna som racet varar.

***

Efteråt var jag ledsen för min egen avsaknad av crossglädje, men glad åt Anne som kört in på bronsplatsen. Alla var tröttare och hade flåsat mer än vad jag hade gjort, totalt sett. Jag ville inte flåsa och bli trött, det var där som proppen satt denna andra cx-dag.

Norrortsleran. Jag hatade den. Den hade stulit mitt race. Jag var uppvuxen i denna lera, denna täby-gegga, det var som att mitt förflutna drog mig till sig utan att någonsin vilja släppa taget.

Man får inte låta det förflutna definiera ens framtid. En händelse ska inte få förstöra för händelser i framtiden. Just så sa min orimligt kloka praktikant på jobbet en sommarkväll då vi satt på en takterass och jag försökte vara glad fast jag egentligen var skitledsen över en viktig grej som han inte kände till exakt vad den handlade om. Han sa det kloka, jag nickade, vi åt upp maten jag bjuckade på för att den var för dyr för hans praktikantbudget, och sa hejdå. Han tog sitt tåg hem. Sedan störtbölade jag, på Kungsbron i sommarkvällen, ensam med min cykel.

***

En dålig cx-dag får inte förstöra glädjen för framtida cx-dagar. All glädje får inte hänga på en enda helgs få minuter av cykling. Men idag gör den ändå på något vis det. Jag har svårt att se mig själv förenas med crossglädjen, och därför visste jag vad jag måste göra när jag kom hem. Något jag visste var en prestation jag klarade av.

Bad.

Och så fort den tanken var tänkt, kom en gubbe i min port ner och sa att jag fick plocka av hans grönkål om jag ville. Om jag ville??

Badet fick upp min kravlande cross-gegga till psyke till normala nivåer igen. Det var inte isande, men mycket svalt, och det välbekanta ruset precis innanför huden fortplantade sig upp till hjärnan där det blev till lyckopiller.

I sin desperata jakt på något att vara bra på, det jag mest akut behövde, hade min hjärna hittat det den brukar hitta. Och då blev alla spöken till fjantiga lakan, och jag mindes plötsligt:

Leran.

Den var ju kvar i Täby.

Vi hade spolat av den med högtrycksspruta.

Pappa tog bilderna på mig under lördagens race som ändå gick bättre och jag fick köra om folk, kanske just op grund av hejarklacken?

och den där orimligt kvicka lilla junioren som har mage att palla cykla uppför något jag själv bara kan drömma om

… Och ja, en ros från föräldrarnas trädgård väntade vid målgång oavsett pallplats ❤

2 reaktioner på ”RR Täby Park cyclocross weekend 2020

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s