Stora skuggan: ännu en backreflektion

Jag har hittat en ny backe som jag snarast kommer att behöva göra till min.

Denna insikt nådde mig i tisdags när det vankades cross på Stora skuggan. Stora skuggan är som bekant ett stort område med amfiteater och gravhögar blandat med öppna gräsfält vid universitetet. Perfekt för cx med andra ord. Runt här kör man ofta några varv, medan man aktar sig för festande studenter och små grupper av andra livsnjutare. Man köttar genom gräsfälten, gnuggar sig uppför motluten och knixar sig runt små träd med blicken i färdriktningen för att göra kurvtagningen så snäv som möjligt.

Backe nummer två i denna runda är betydligt brantare än backe nummer ett. Ettan är mjuk, en uppvärmning, man kan både köra snabbt och långsamt uppför den. På krönet växlar man ner ett par växlar för att kunna köra nedför igen, och så svänger man runt och snart måste man ta en tvär sväng för att kunna trycka just backe nummer två.

Det är lätt hänt att psyket tar överhanden och fäller ekipage som ska uppför backar som den här. Det beror på att de är så pass branta att psyket försöker lura i ekipaget att det inte kan ta sig upp. Det projicerar bilder av att man kliver av efter en tredjedel, eller en fjärdedel, och ibland är kampen mellan ekipage och psyke så stark att ekipaget stannar helt, mitt i backen.

Det som krävs är att studera någon annan göra rätt. Jag studerade Anne. Jag studerade hennes färdväg och växelval och kadens och spår. Sedan andades jag ut, körde jag upp, och kom upp ståendes. Denna bestigning ägde rum för två veckor sen. Nu i veckan på den reguljära cx-träningen med random galda cross-åkare, ägde detta rum på varv nummer tre.

På ett varv av sju kom jag alltså upp. Varje gång man kommer upp, blir backen lite mer en del av rundan och inte en skräckbacke där backspökena tar överhanden.

Over and out, backe backe backe, du ska bli mer och mer min.

Jag är hon som får er andra att se bra ut

Yes crossen det är vår uppgift det!

Herregud stackars crossen. Den lever ett hårt Stockholmsliv.

Idag skulle det träningstävlas ute på Hellas med Anne och alla herrar. Jag kom på crossen med cross-formen under armen. Att köra cx är något helt annat än den kilometertuggande distanskörning jag ju ägnat hela sommaren åt.

Det kan nog faktiskt inte bli mer olikt. Att käka styrlinda i 22km/h på danska småvägar med ljudbok jämfört med att trycka grässpurter och akta sig för rötter mitt bland andra trampande crossåkare. Hua.

Det var nära att man började drömma MTB-drömmar där det var som rotigast. Tänk att studsa fram på något som faktiskt var anpassat för underlaget där man fick landa mjukt i dämpningen!

Där det var som tyngst i gräspartierna var det lätt hänt att man började drömma landsvägsdrömmar. Hur ljuvligt vore det inte att trycka en backe som faktiskt ledde till att man fick något gratis på andra sidan?

Jag var i så dålig crossform att jag blev rädd för mig själv.

På varv tre kom vajerbrottet. Sen gick det som det gick, världens sämsta fotograf blev kvällens DNF och alla kom i mål svettiga och ljuvliga förutom jag för jag hade med mitt hetsiga växlande, växlat sönder vajern.

Jag var sämst, alla kategorier.

***

Det blev tyngsta växeln hem med Anne och Jones mot Västerbron och nu fick låren jobba. Särskilt uppför. Så imorgon är en ny dag och ännu mera underhåll på dig min söta lilla stadscross.

Med störst underhållskonto och lägst fart när det verkligen gäller.

Jag lägger inte upp det här på sociala medier. Over and out. Tack Valhall-Stefan för banbygge! Och hejarklacken! Och random snabba snubbar för snygga svängar framför min mobilkamera.