Min kamp mot gaspedalen

Har jag berättat hur knubbis satte mig på prov i söndags? Nej, det har jag inte omg gör det nu då!

Knubbis är alltså min supergulliga lilla hyrbil från Elbilio. En BMW I3 med fyrhjulsdrift och snabbladdarförmåga och min vapendragare under helgens begivenheter i Falun.

Att den var fyrhjulsdriven blev jag varse först i måndags på jobbet, då jag berättade den historia jag ska berätta för er nu.

Historien går såhär:

Jag älskar att köra fort. Jag älskar att köra om fort. Och jag älskar att göra det med en elbil eftersom den alltid accelererar snabbare än förbränningsbilarna. På så sätt kan jag fatta snabba beslut när jag kör. Det här brukar jag roa mig med att nyttja när jag kör elbil. Oftast leder det till att jag gör en del halv-ok omkörningar och mängder med fortkörningar. Givetvis är jag aldrig vårdslös, jag bara maxar fordonet när det är lugnt runtomkring. Jag saktar in duktigt också, men ruset av att accelerera väger nästan alltid över. I söndags var det nära att jag fick betala dyrt för detta rus.

Jag hade tagit vägen hem över Västerås för att fika med mina chilenska vänner som hyr min lägenhet. Efter detta begav jag mig till en semisnabb gratisladdare för att fylla på batteriet inför hemfärd. Jag bloggade samtidigt ut min RR, som ni säkert kanske åtminstone skummat. Jag beslöt mig sedan att fylla på det sista på en snabbladdare på Klockartorpet eftersom jag väldigt gärna ville komma hem innan midnatt. Så upp till Circle K och låta I3:n sörpla i sig av kWh: arna så det räckte till hemfärd.

124 km. Det skulle ta mig de 109 km hem, och de sista 6 km till Solna för att lämna bilen. Med marginal dessutom. Ut med sladden, ratta mot motorvägen och iväg.

På vägen skulle jag kanske stanna till vid Lidl i Kungsängen 76 km bort, för att dumpstra lite och under tiden fylla på med lite finfin gratis snabbladdning (de har fått statligt medel för detta, fyra snabbladdare yey!).

Men så är det ju detta med mig och min högerfot. Den vill hela tiden till gaspedalen. Tyngdkraften är så oemotståndlig. Denna drift gör att laddningen sjunker dramatiskt. Att köra ryckigt och för snabbt har som bekant den effekten på bränsletillgången och med bara några mil körda från Västerås har jag plötsligt halverat räckvidden. Men elbilen har den fiffiga egenskapen att man kan spara in på laddning om man kör mjukt och motorbromsar samt undviker högre hastigheter och omkörningar. Så detta tvingas jag göra när inser att jag faktiskt inte bara vill, utan snarare måste, stanna och ladda i Kungsängen.

Jag rullar in med 16 km kvar i batteriet och ser att alla laddare är ur funktion.

Helvete. Jag kollar laddkartan. Ur funktion, det står ju där, varför hade jag inte kollat det?

Kartan säger att det ska finnas en på OKQ8 400 m bort men nu ringer jag och dubbelkollar. Personalen i luren säger att det inte finns någon. Men kanske i Kalhäll? Jag tar ett djupt andetag och tackar för informationen, lägger på och lutar pannan mot ratten. Kalhäll? Hur långt är det till Kalhäll?

Jag öppnar appen igen och hittar en snabbladdare på Preem i Jakobsberg (bra att de avbröt sin fossil-ansökan om raff i Lysekil btw, in och läs mer och det här!). Jag väntar flera sekunder med att titta på vägbeskrivningen som kartan föreslår. Jag vågar inte ta reda på om mina 16 km kommer att räcka, ens med eco-driving.

13 km.

Jag startar motorn.

15 km i batteriet. Att parkera och starta har stulit en km av mig, och den blir nu viktigare än allt annat. Min utmaning blir nu att köra så in i norden bomullsmjukt att jag inte tappar en enda km fram till laddaren i Jakobsberg.

Kommer det att lyckas? Det måste lyckas. Därför kommer det att lyckas.

Ut. Jag tassar iväg genom rondellen och ut på motorvägen där jag lägger mig till höger och vill smälta in i asfalten. 60 km/h, ibland 70. Inte mer, alltid blicken på att batteriet återladdar sig och varje minut kolla hur många km jag har kvar till laddaren.

Sakta kryper vi fram, jag och elbilen i vårt race mot kilometrarna. Inte en enda bil kör vi om, inte en enda fartökning och ständigt blicken på mobilen, batteriet och vägen. Mina knän är lika mjuka som när jag var hemligt störtförälskad i en kvinnlig kollega 2007.

Och se, min mjuka körning ger resultat. Jag knaprar in två km och snart kommer avtaget. Nästan framme nu. Snart ska du få el, kära bil.

Men jag svänger inte. Jag missar avtaget, min hjärna har slutat fungera. Vad i hela..?? Men laddgudarna är med mig och det kommer ett nytt avtag, google maps räknas om rutten och jag kan rulla av vägen med laddaren inom räckvidd. Det är folktomt på parkeringen och laddaren är ledig. Jag parkerar sakta, sluter ögonen och kopplar in laddhandsken.

4 km kvar i batteriet.

Vi lyckades. Vi lever. Att ladda är att leva. Att köra elbil är att leva. Att lyckas med det man måste lyckas med är att leva.

Man borde göra det oftare.

***

Innan jag lämnade tillbaka bilen på måndagmorgonen körde jag runt lite extra i Solna för att känna in accelerationen. Den var nästan som Tesla, nästan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s