Plötslig vila

Idag efter jobbet kom jag på att jag inte njutit tillräckligt av min vilodag. Jag tog därför på mig kläder jag aldrin skulle kunna cykla i och gick till ett ställe jag aldrig skulle kunna cykla till: en hemlig bänk på andra sidan Tranebergsbron.

För att komma hit ”måste” man ta vägen över själva bron. Och eftersom det är den 30 september så kunde jag göra det i solnedgången. Så här sitter jag nu omgiven av pilar och ser ur över min älskade bro och drömmer om framtida morgondopp.

Att just ta totalt avstånd från cyklar och cykelkläder på vilodagen är ett effektivt sätt att senare längta tillbaka upp på cykeln. På så vis frigörs också utrymme i hjärnan för att njuta av det man åstadkommit pp cykeln t ex dagen innan. För mig var det en synnerligen flåsfylld månskensrunda i Hellas där mina ben på ett osedvanligt välkommet sätt, verkligen ville ta ut sig. Så det fick de och just den viljan sitter jag och reflekterar över nu.

För just när viljan att ta ut sig och kapaciteten för dagen att göra det sammanfaller, är cykling helt j-a fantastiskt.

Lite så kan man landa när man kommer på att det är vilodag och man plötsligt passar på att vila.

🍁

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s