RR CX-pokalen: Därför har jag mage att vara nöjd trots varvning

Japp, jag är nöjd, ni läste rätt. Ledsen, men jag vägrar att vara missnöjd första cx-tävlingen på säsongen. Kommer man till start på säsongens första cx-race så är man nöjd, punkt.

Det finns såklart rent objektiva skäl att vara missnöjd. Race-hjärnan kopplades på för sent så att fältet stack utan mig, tre onödiga vurpor kostade mig varvningen och jag satte några dumma, dumt nog väl inövade, reflexrörelser som bara måste ur crosskroppen. Jag har dessutom en inbyggd icke-förväntan på mig själv. Jag tänker alltid: låt dem hållas där framme, jag gör mitt här bak i ledet, lek ni så ses vi sen!

Jag antar att det där handlar om att befinna sig på en nivå där man rent tekniskt och fysiskt faktiskt är hyfsad jämnstark med resten av fältet. Ni vet den där känslan, det kan vara i början av säsongen, ”tänk om man vore lika stark som HON!” och en dag är man det! Och då var det inte svårt alls, helt naturligt att vara så bra och hur kunde jag ens tänka att jag var svagare och för alltid skulle vara det?

Det är en härlig platå att befinna sig på, eller utvecklingskurva.

Det finns också objektiva skäl att vara nöjd. Faktiskt. Jag körde till exempel om två åkare och hämtade hela tiden in den tid som mina vurpor kostade mig. Där kom race-hjärnan! Och race-flåset! Jag blev modigare i skrå-partierna för varje varv eftersom jag läste lerfållorna bättre för varje varv. Inget skäl att ängslas, bara hitta din rutt genom leran. Och håll den.

Gräskurvorna tog jag hyfsat. Jag var iallafall medveten om NÄR jag bromsade! Hoppen gick bra, med en trött kropp som behöver hopp- och studsträning. Nedförskörningarna gick bra, man letar sin rutt och kör med hjärtat i halsgropen.

Loppet gav mersmak. Det är det viktigaste. Så imorgon blir det ett race till, sedan bär det av hemåt.

Hur gick det för Anne då?

Helsikes skit, Anne fick ryggskott och är hemma och vilar sig i form. Jag saknar henne och önskar att hon fick vara här och köra precis som vi andra! Det hände precis innan vi skulle åka iväg med elbilen. Crossen var perfekt monterad där bak, Annes dyrgrip låg i ruffen och allt var perfekt. Då sköt ryggskottet Annes cx-planer i sank. Det var bara att vackert köra Anne tillbaka till Vasastan och sedan åt vi middag och bestämde att jag skulle köra trots allt. Jag ville ju på roadtrip och var konstigt nog, med tanke på crossformen, sugen.

Det regnade satan under bilresan men väl på startlinjen mojnade det.

Är även sjukt nöjd med vårt val av övernattning. Hade nog inte kört upp hit om vi bokat nån svennigt hotellrum. Jag bor på Främby Stugby, i en utsökt liten stuga med utsikt över sjön Runn, några kilometer utanför Falun. Runn kallar på mitt bad-jag. Det kommer, det kommer. Runt Runn går tydligen en finfin cykelled som heter Runn runt. Skulle jag lätt kört om jag varit här längre.

Som om inte det räckte så möttes lilla knubbis-elbilen som jag hyrt, av nyinstallerade typ 2-uttag för säker långsamladdning. Hur underbart. Och fräscht. Så laddande knubbis har jag också utsikt över från mitt fönster.

Efter loppet laddade vi på Coop i Falun. Batteriet hade 9 km räckvidd kvar, och sög girigt åt sig varenda kWh medan jag handlade middag. Hade jag vetat att det fanns vettig nattladdning i stugbyn hade jag skyndat mig mer.

Totalt landade notan för elen på 85 spänn, fördelat på en snabbis i Enköping och en semi-snabbis på just Coop. Helt ok, även om jag faktiskt hade hunnit ända fram till Främby på 9 km. Men jag har tidigare varit med om att en Zoe laddat ur på samma premisser: 5 km kvar i batteriet, jag går in och handlar och där står jag med fulla kassar och nästan dör när bilen vägrar starta, tills batteriet plötsligt skärper sig och vaknar.

Vad händer ikväll då? Jag sitter och tittar ut på en skymmande Runn, sedan blir det svampsås med pasta och till det, någon smarrig serie. Typ. Eller bok. 

Godkväll på det, jag är fortfarande nöjd med loppet och imorgon ska jag värma lite vid Runn.

Tack Falu ck för rolig bana och bra arrangemang och hejarop längs den corona-stängda banan!!

Och såklart ck Uni-damerna som värdigt stod på pallplatserna ovanför mig.

Och framför mig i tvättkön!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s