Klinten.

Lördag 05.40. Klockan ringer och jag snoozar med van hand alarmet. Jag vaknar på ena sidan av en gigantisk dubbelsäng i ett rum som är på tok för dyrt för sin egen rimlighet. Plyschkuddar, snedtak, sittgrupp och stor spegel. 

Visby. Min sista dag. Min första septembergryning vid havet.

Upp. Tufsig i håret, mosig i ögonen, packa ihop alla saker och styra mot havet med stopp för utcheckning i receptionen. Tanten med gotländsk brytning som jag igår var onödigt snäsig mot i mitt begär att hinna till solnedgången på klinten innan lamp-fasen kickade in. Hon har bryggt kaffe till mig.

Cyklade jag igår?

Jag hade checkat in i mitt rum, fnyst åt det spatiösa och minibaren och snedtaket, vräkt ut alla kläder på golvet och snott runt för att få på mig allt och med mig allt. Inte en sekund fick spillas av min dyrbara egentid på klinten med crossen.

Vad var det som var så dyrbart?

Solnedgången. På klinten i höjd med bränslesilosarna hade jag stannat och lutat låret mot överröret medan solen gick ner. Den rörde sig snabbare ju närmare horisonten den kom. Sedan hade jag dundrat vidare över kalkstenshällarna i jakten på en väg jag sett ut. Den gick en nivå nedanför och såg så frestande ut att jag länge varit som besatt av att ta mig dit.

Crossen studsade fram på hällen. Skakade fram, nedåt skråande på en alltmer smalnande stig. Där fanns en brant trappa som ledde till min stig. Av, bära crossen ner och där var jag.

Stigen. Stigen var stenig, stora stenar där crossens nätta 33mm skulle sväva ovanpå och bära oss. Vänster, följa spåren och smyga ut till kanten. Syrsor. Havet. Vågorna. Ett par kilometer åt ena hållet färjeläget, åt andra klinten. Och rakt ut, bara hav och vågor och ett tilltagande mörker.

Med blicken åt rätt håll och med balans och benfokus skulle jag kunna inbilla mig att jag var långt borta. Långt borta i känslan, nära i geografin. Tiden skulle kunna stanna, oupptäckta delar av min hjärnkapacitet skapa upplevelser som skulle kunna tränga undan minnen jag inte ville ha kvar.

Inte lampa på än. Lampsken skapar alltid en kontrast till det oupplysta. Man kapslas in, och allting annat stängs ute. Jag ville vara ett med skymningen lite, lite till.

Stigen leder in i tallskogen. Krokiga ö-träd med integritet ser på mig, där står två bänkar på vilka kärlekspar måste ha suttit nära och löften kanske växlats medan ögon vätts och fingrar slingrats om fingrar. Jag fipplar med balansen och får ett hugg i sidan. Faller, åt höger, dit det lutar, tittar upp på den avbrutna grenen. Den säger kanske: dags att vända, så att du hittar trappan som tar dig tillbaka innan natten suddar ut den.

Jag vänder. Hej då bänkarna. Crossen skramlar tillbaka och snart är jag tillbaka på stenarna, och nu lutar stigen åt andra hållet. Träd kommer igen, det lutar ännu mer och stigen tar inte slut. Snåren av nypon river upp mina illa tilltygade ben. Jag plöjer fram, hög kadens och balans och nu är det mörkt, lampa på och jag måste ha kört förbi stegen. Vänder, igen, stigen lutar än en gång åt andra hållet och natten viskar, vill förföra och ha kvar mig nere på den nedre klinten kanske för alltid.

Där.

Trappan är brant, en ståltrappa där skor med klossar lätt kan slira, inte halka med crossen på armen nu, upp upp, hoppa på och plöja småstigar i rutmönster, visst har man cyklat långt även om det långa gått i sicksack, varje tramptag är nytt om det så bara trampas på det andra hjulspåret, åt andra hållet, i mittremsan eller i lägre eller högre tempo.

Jag är plötsligt tillbaka på asfalten mot färjeläget. Inte hemåt, inte än, jag tar en stig mot vindmöllan som tornar upp sig, förbi den leder stigen in i snåren, en till mölla! Och så är jag vid ringmuren.

Inte sluta riktigt än. Jag följer muren, den är smakfullt upplyst och stigarna böljar, jag är någon kilometer från mitt hotell och ändå mil på mil ännu längre in i mitt egna rikes runda. Jag vänder vid norra porten, smälter samman med stjärnhimlen och vänder, om än geografiskt. En sten som MTB-åkare hade kallat drop dyker upp i sista sekunden, av cykeln och bära försiktigt ner. Två motlut och två gräsbeklädda kullar till, in genom ringmuren och åter kullerstenen under crossens räfflor.

Klicka ur.

För sedan handlar jag, och sedan duschar jag, och sedan äter jag, och sedan stretchar jag, och sedan yogar jag, och sedan somnar jag och sedan vaknar jag, och sedan gryningsdoppar jag.

Och sedan rullar jag ombord på färjan.

20200918_1915264977065557421785224.jpg20200918_192922.jpg20200919_0739233371054889110403433.jpg20200919_0621236124150488682097731.jpg20200919_0651027835868594729188535.jpg20200918_2100185857832797064249723.jpg

Foto Emelie Waktell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s