Träna cx

Morrn!

Är det inte för lustigt hur psyket ibland gäckar oss med tankar som att ”nej, jag kan inte komma på träningen, jag är för otränad”?

I cykelsammanhang innebär det oftast att man känner sig långsam och inte vill sinka de andra, alternativt skada sitt känsliga ego med att pekas ut som den som kommer sist, eller ännu värre, utgör utfyllnad och mångfald, den som ingen räknar med ska prestera något (”vad kul med så många tjejer på passet!”). 

Varför säger man inte: ”Vad kul att just du kom till passet”? 

Det är dessa tillfällen, när man mycket riktigt kommer sist, utpekad i spåret som omkörd och sämst, när man kan behöva tänka om lite kring vad man vill uppnå med sin träning. Jag är nämligen trött på att känna mig misslyckad, så jag brukar istället tänka de här tankarna: 

  • F-n, jag blev omkörd här i kurvan. Hur kan jag ta denna kurva snävare nästa varv? 
  • Men för h-ete, jag pallade inte den här backen utan var tvungen att gå. Hur kan jag komma uppför den nästa gång? Vilken linje ska jag hålla och när ska jag ställa mig upp och hur ska jag använda vikten? 
  • Skit också, hon hoppade snyggare än mig och hade mer flyt när hon bar sin cykel. Kan jag förbättra mitt grepp runt ramen eller hoppa på cykeln snabbare nästa gång ett hinder dyker upp? 

Så där måste man hålla på för att inte bli dum i huvudet. CX är ju knappast en lagsport, även om man kör i samma tröja och blir extra glad åt en fin prestation som råkar vara lagkamratens. Så det är de egna momenten som det gäller att sätta. Och det gör man genom att träna på dem.  

I tisdags var inte en sådan dag när man tvingades tänka på det där, man bara tänkte på det eftersom det var så som träningen var upplagd. Klassisk crossmix av teknik, puls och tempo! 

Anne och jag körde pulshöjning, kurvteknik och backe. Målet för pulshöjningen var flås, för kurvtagningen att bli en snäv och smart kurvtagare och för backen att få backlen att bli en del av vardagen. För mig i alla fall.  

Vi körde tre övningar: 

  1. Upp i Backen, skråa och ta kurvor i gräsbacken nedåt, hoppa av och hoppa över små hinder och upp i Backen igen på repeat. 
  2. Jaga varandra runt träd tills någon kom ikapp. Det var såklart Anne som kom ikapp mig, men lite längre tog det för var gång, och för varje kurva där jag kom in brett, och ut snävt, som för att kunna ta sats och ta i för att slippa tappa fart. 
  3. Tempohöjning fartsträckor och bära cykel i motlut. 

Det blir snart ganska uppenbart att man måste hitta sina styrkor mitt i alla svagheter. Klamra sig fast vid dem tills man får sådan hybris att man helt plötsligt tror sig ha andra styrkor också. Hittills har jag identifierat två av mina. En är att vilja kunna köra riktigt snyggt utför.

Vi tar det därifrån, känner jag. Och efter tisdagens träning, när faktiskt avhoppen började sitta och jagandet av sin egen svans och Annes hjul runt de där träden gav mersmak, så finns det trots allt hopp. 

Lite, lite, lite miniihopp. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s