Danmark: en brevet-studie

Danmark!

*gnuggar motvinden ur ögonen*

Igår vaknade jag i ett grått Göteborg. Rullade ner till färjan, parkerade mig i en soffa och slumrade till en ljudbok i två timmar. Då vi närmade oss Fredrikshamn sprack himlen upp. Ett tecken!

Jag rullade försiktigt av båten och trampade mot utgången. Ingen tulltjänsteman verkade bry sig om vems danska mamma jag skulle besöka i sex nätter, så det var fritt fram. Jag stannade utanför staketet. Skagen 42, medvind, hell yeah!

Älska danska cykelvägar. Asfalterat till Skagen, inte ska man behöva trängas med bilarna. Och sista biten går mitt bland sanddynerna!

Väl framme vid ”Grenen” parkerade jag Amiran och låste. Om du är stulen när jag kommer tillbaka är det så. Gick barfota i sanden mot stället jag såg på håll: vågorna från Skagerakk som dundrar in i vågorna från Kattegatt. Detta enkla naturfenom, så avskalat och ständigt pågående, hur det fick mig att skälva.

Amiran var kvar. Och nu började motvinden. Jag tuggade mig ända till Hirtshals, där åsynen av de gigantiska vindkraftverken fyllde mig med andakt. Snabbt handla middag innan stängning, trampa till hotellet.

Sov som en stock. Trampade ner till ett annat hotell närmare havet för frukost och planering. Och dopp.

Att kränga på sig cykelkläder efter salta dopp gör bara dårar. Vad trångt allt blev. Men minnet av vågornas dån och sältan på huden gjorde allting värt det.

***

Prick tolv rullade jag. Prick tío anlände jag till mitt bnb på en udde i sanddynerna. Hur kom jag hit?

Via skräckblandad körning på Vestkystleden varvat med trygg och melodisk asfalt. Rak, förutsägbar, mjuk och hemtam asfalt. Och motvind.

Hur var motvinden?

Ihållande. Västligt 9, tilltagande, men eftersom jag hela tiden visste detta så tuggade jag på. Den bekom mig inte, Amiran klöv den bara. Den var dessutom en vägvisare: Hade jag motvind var riktningen rätt, gick det för lätt fanns anledning att bli oroad för att jag körde pt fel håll.

Varför skar det eldar genom höger knä?

Knän är för roliga. I början av dagen gav jag nästan upp. Helvete vilken smärta. Justerade sadeln, kom in i en lunk, bitvis var elden borta och så skar den igenom knät igen. Så plötsligt använde jag väl rätt muskler och allt jobbade ihop. Knät drog väl sig tillbaka när jag belastade rätt.

Detta var också dagen jag bytte mil mot tid i sadeln som måttstock. Brevetträning är ju att spendera just många timmar i sadeln. Jag upptäckte hur det kändes i händerna, att nacken vat ansträngd, och vilka bibs som höll i längden.

Och så reflekterade jag över hur lite jag åt, och drack, men jag gjorde det iallafall ofta.

Sanddynerna tog andan ur mig. Ibland skrek jag rätt ut, eller flämtade. Vägen ledde till de mest vindpinade stränder. Ibland var cykelvägen delvis täckt av sand. Vit, finkornig, paradisísk atlantsand.

🦋

Gruset var en ständig källa till oro. Skulle Amiran bära mig på detta dödsgrus? Jag lärde mig till slut att Vestkystleden var 90 procent grus och att de nationella markeringarna inte tog hänsyn till oss med smala däck. Well well. Det fick räcka med glimtarna av kusten. Jag fick skruva om målet lite. Det var hårresande nog stt skymta och veta om att havet var alldeles nära.

🐎

Klockan blev åtta. Jag hade pressat milen, ville trycka psyket till att förlänga, och förlänga, och förlänga rutten. Medvind och motvind, sllt skulle tuggas. Tvp gånger lackade jag ur på att det regionala cykelvägnätet hade mage att vara grus, men det var också allt. Jag plöjde bara, vägen kunde vara lång och rak utan ände. Det bekom mig inte.

🐬

Sista omvägen började solen gå ner. Jag hade haft den under bevakning, än fanns tid att se den från stranden vid boende som var vid havet. Jag vevade på asfalten gav upp ett flämtande vrål när allting öppnade sig: jag var mitt i sanddynerna, igen.

Då kom gruset, igen.

Jag andades knappt, kände varje gruskorn genom däcken, visst vobblade inte hjulet?? Nej, det bar, och då kom nirvana.

Jag svängde runt en kurva på en höjd och nedanför bredde ett kraterlandskap ut sig. Solen glödde precis vid topparna, och kratrarna var sanddyner. Med sina karaktäristiska små tufsiga gräshattar bredde de ut sig framför mitt synfält.

Så kom den sista förbannade grusvägen, jag bönade och bad och lyssnade på gruskornen, och så svängde vägen och jag var framme. Solen glödde och bygatan ledde till havet och ljuset var skymningsmagiskt och vinden ven.

🌹

Jag bor i ett rum på övervåningen av ett galleri. Jag älskar allt med stället: bakgården med sina mysiga bänkar, badrummet med den utsmyckade handdukshängaren, toaletten med sitt färgglada kakel, rummet med kakelugn, kylen som är full av lokal öl och skålen med havregryn som värden fixar till min frukost.

Och fullmånen.

Och de vita stenhusen.

Och vinden som viner, pustar och piper.

Och sanddynerna med sina rufsiga, tufsiga, vajande hattar av gräs.

Men mest av allt, så älskar jag ta mig tusan mina däck.

🐎🐎🐎

Sorry bildbomb, hade jag också velat ha om jag vore er

Gårdagens broar och öar

”Jag skulle råda dig att istället åka till norra skärgården”.

Det var budskapet från Västtrafiks biljettpersonal igår kl. 1306. Jag stod i luckan och frågade när nästa båt till Brännö avgick, eftersom jag precis missat den med en minut. Solen var ymnig och personalen manövrerade så gott det gick alla ivriga lördagsfirare som ville ut på öarna.

Jag var en av dem. Min klipp- och havslängtan hade vuxit sig stark och planen var att cykla ut på någon ö och få soltorka på en klippa efter ett dopp. Jag följde biljettkvinnans råd, ”norra skärgården är dessutom vildare, åk till Hönö!”, och körde mot Älvsborgsbron som skulle ta mig mot färjan till Öckerö.

Öckerö. Namnet gav mig rysningar. Inte bara på grund av Cecilia Lind, utan för den skärgårdskänning som fanns inbäddad. För mig så oupptäckt och rå, klar och saltstänkt. Därutöver var det kittlande att cykla i en riktning som skyltades med en färjesymbol. Göteborg måste för övrigt vara Sveriges mest välskyltade cykelkommun, de fattar att skyltning omfamnar och välkomnar!

Öckerö visade sig sitta ihop med det Hönö som jag fått tips om, som hade en bro till Fotö i söder och Hälsö norrut. Jag körde norrut, och rullade till slut på en vägfärja till den allra nordligaste ön: Rörö.

Från Rörö hamn var det en minut till ingången till naturreservatet. Jag tog en promenad. Låste Amiran vid en stolpe. Hästar betade. Barnfamiljer skuttade. Strandängar, stenfält och hav.

Mitt badläge dröjde. Badgäster hängde i motorbåtar, jag körde tillbaka till den lilla hamnen och fick mig sorbet i tre smaker. Så kom färjan och nästa anhalt var Hönö.

Jag hade ingen riktig ro i kroppen. Klipporna var överdådiga, havet var grönt och skummande och bebyggelsen sötare än sirap. Men det fanns inte nog med väg. Min nyväckta brevet-längtan fick inget utlopp.

Dessutom hade jag ännu inte hittat mitt bad. Men det skulle jag, visade det sig, på Hönö. En liten väg ledde mot en vik och där öppnade mjuka klippor upp sig och snart trippade jag ut mot vattnet. Några enstaka sällskap njöt av kvällsbaden. Här.

Cykeln lutad mot klippan och kvällssolen i ögonen. Havet salt och svalkande. Västkustklipporna solvarma och rödstrimmiga.

🐬

Hamnen på Hönö var full av flanörer. Från den lilla bänken vid fyren hade jag bra utsikt över Fotöbron, så turkos över sundet. Jag trampade dit, tog ett varv i bebyggelsen och ökade farten tillbaka för att hinna till färjan mot fastlandet.

Väl där fick jag ro. Vad vacker skärgården varit. Skärgårdsaktig. Stenig, klippig, livfull och salt. Med tusen badvikar och små uteserveringar där viktiga samtal kunde äga rum och små och stora beslut kanske fattas. Ögon kunde blicka mot fyren eller glittra ikapp med vågorna. Hit ville jag komma tillbaka med sällskap och kaffekorg och ett lugnare tempo. Kanske i kajak. Eller på en cykel som inte väckte lika stor milhunger som Amiran.

🦋

Jag plöjde tillbaka till Göteborg i skymningen. Vinden var lugnare nu, cykelbanorna tomma. Skyltarna ledde förbi Älvsborgsbron och upp på Götaälvsbron. Känslan av att se en bro höja sig över havet, gärna i den typiska bro-turkosa färgen, och veta att jag snart ska få vara en siluett där, är svårslagen.

På hotellet vid tio, snicksnacka med nattpersonalen och en falafel i närmsta kvartershak. Med extra sås. Sedan kollade jag kartan, tog en klunk whisky och bestämde mig.

Danmark.

🐎🐎🐎

Hur var Kattegattleden?

Morrn från Göteborg!

Sitter i lobbyn och kaffebloggar.

Landade vid midnatt efter att i Varberg kl. 21.54 ha dubbelkonstaterat noll utbud av boende. Då återstod tåg till Göteborg. Att plöja 135 km till i mörkret hade kunnat gå, kvällen var mild och ljummen, men mina lampor var kvar hemma på sängen. Fem timmar i mörker hade krävt lysen, eller iallafall fyra av dem såhär i slutet av juli.

I Varberg hade jag knaprat i mig 194 km av Kattegattleden. Planen var runt 200 men det var inte självklart att jag skulle få ihop det. Vid starten i Ängelholm var blåsten ymnig och himlen grå. Dessutom tilltog gruset, även om leden ju gick via havet vilket gav en magisk utsikt.I trakterna runt Torekov tilltog gruset rejält. Jag flydde upp på en camping till stora vägen och trampade mot Båstad. Plötsligt var jag på SM-banan!

Landade i gräset vid målgången. Tomt och ödsligt vid scenen. Snart kom Anne; en otrolig timing gjorde att vi kunde ses i Båstad för lunch. Hon skulle söderut till Danmark, jag norrut till skärgården. Anne hade packat slickt och snyggt, bara en väska mer än mig och då fanns där även tältgrejer!

Vi diskuterade mina möjligheter att besöka Danmark när myndigheterna tillät detta mot att man bokat sex nätter. Drömmen att cykla danska västkusten kunde därmed uppfyllas. Tanken fick vila, vi skildes åt och senare såg jag att Anne plöjt 219 km på sin färd mot Helsingborg. Väl trampat, kamrat!

Jag körde mot Halmstad på ännu mera tilltagande grus. Söta vägar ja, Mellbystrand och allt, men oron för punka överskuggade lite. Jag var glad för mina 26 mm-däck men vågade knappt andas än mindre fota de vackra stigarna.

Väl i Halmstad ställde jag siktet på 200+. Kroppen svarade bra och leden var välskyltad, fin eftermiddagssol, livet var härligt!

20 km söder om Falkenberg dippade jag. Motvind, landsväg, smått ospännande åkrar och ständig törst. Spikraka vägar. Jag betraktade dippen utifrån och övervägde hur jag skulle hantera den. Jag beslöt att köra till Falkenberg och ta tåget. Inget boende fanns i varken Varberg eller Falkenberg, bara i Göteborg.

Men väl i Falkenberg var ju kvällen så ljuvligt vacker så vid stationen vände jag. Det var 39 till Varberg, det skulle ge mig ett par timmar kvällscykling, och hummusmacka hade jag i väskan.

Det var dagens bästa beslut. Inget mer grus, vägar som slingrade ner mot havet och framför allt – det som faktiskt hände inuti. För jag tänkte, nu håller jag brevet-tempo, att cykla fyra mil ska kännas som en skön promenad. Med 23-25 km/h blev det precis så. Och då hände saker!

Åkrarna fick färg. Sol blev måne. Syrsor började spela. Dofter från nyslaget hö kom från höger och till vänster fanns havsutsikten från andra världar. Jag var vägen och ljuden och dofterna, och vägen och ljuden och dofterna var jag.

Jag blev så glad på ett så skönt och ihållande sätt, att jag blev våt i ögonen. Min så uppenbara enkla, rena glädje hade rört mig till tårar.

Jag käkade hummusmacka i farten. Satte Garmin på laddning i min powebank och fortsatte följa skyltarna.

Så nådde jag Varberg. Jag förstod det av klipporna och hur folk flanerade i solnedgången och satt och höll om varandra på stenar. Och till slut kände jag igen mig mitt i sorlet, det var ju ännu en SM-bana! Cross-banan! Drog ett mentalt mess till Robin och Robert som varit mina följeslagare och serviceteam på detta lerans SM.

Någonstans i centrum vek jag av från leden. De nu hemtama skyltarna pekade mot Kungsbacka. 67 km. Men jag skulle till tåget. Jag var färdig! Inga fler röda skyltar att följa. Dessa röda skyltar hade visat mig havet och skogarna och kringelikrokstigarna och cykelbanorna i nära tolv timmars tid.

Slut!

Hej då skyltarna. Och tack.Vid stationen klädde jag på mig varmare kläder i kvällskylan. Gick på tåget efter att ett glatt gäng på åtta andra med cykel klivit av och sedan stannade tåget i Mölndal. Det var svårt att hitta ersättningsbussen, så jag fick trampa de sista sju kilometrarna. Det gjorde inget. Jag köpte en wrap på circle K, deras vegoutbud alltså!!, och kom till hotellet 23.58.

🐎🐎🐎

Skulle jag cykla leden igen eller rekommendera den till andra? Jag skulle lätt kunna tänka mig att köra Falkenberg-Göteborg på racer, 175 km som jag tror kan vara de vackraste och minst grusfyllda. Från Göteborg tar man då bara Öresundståg till Falkenberg och får en härlig långcykling med klippkänning.

🐎🐎🐎

Nådde jag mitt mål? Jag ville knapra 280 km av leden. Det bidde 194, men lärdomarna och glädjen från gårdagen är lätt värt och så har jag ju något kvar att komma tillbaka till.

Så riders, kaffet är slut och leden är över. Ledat äger, stort cred till dem som lägger leder och sätter upp skyltar och funderar ut rutter.

Kram på det!