Cross yo!

Det finns ingenting så lovande som en kommande cx-säsong. Steget från den snabba, snygga landsvägscyklingen till den studsiga, intensiva, leriga crossen. Från den krävande piaffen till den skrattiga barbackahoppningen. Precis som man tänkt börja sörja sommarens nattcyklingar och atlantstränder tar man det, det där steget!

Här i Stockholm finns en finfin arena som heter Stora Skuggan. Där körs massor av cross och jag fattade varför när Anne tog mig dit igår för lite mjukstart. Stora Skuggan är ett stort, öppet gräsområde med diverse crossiga underlag: små gravhögar för mer eller mindre branta backar där fokus på rätt växel är A och O. Högt gräs som man måste hålla hög fart för att komma igenom. Tvära utförslut som man aldrig får tveka att kasta sig utför. Och så den här tjusiga amfiteatern med sin lilla sandiga gryta, omgiven av platåer där man kan cykla i olika höjdnivåer. Och så sväner man in i skogen där grusvägarna finns, för att sedan svänga ner på gräset där små träd blir koner som man svänger runt. Så den sista snutten och den första: öppna gräsfält där man inte ska vila, för på cross vilar man aldrig, dessa öppna gräsfält är till för fartökningar.

Och så hindrena man ska hoppa över. Man ska lossa den fot man är minst van vid, använda precis lagom med fart för att sedan glida in i ett avhopp utan att bromsa så att man liksom flyter över hindret och sedan hoppar upp på cykeln igen och nästan direkt hittar pedalklicket. Och så, iväg!

Denna disciplin måste vara världens publik- och fotovänliga sport.

I ett av våra träningsvarv stannar jag för att leka just publik. Eller kanske för att studera teknik och stil. Jag studerar Anne cykla på platån, Anne kötta uppför en backe, Anne försvinna och sedan komma ut för att kasta sig ut för en gräsbacke. Anne försvinna in i skogen, komma ut och svänga runt björkarna. Anne hoppa av som man ska och över hindren och sedan upp med det rätta hoppet.

Alla dessa moment!

Efter att ha jobbat igenom dem och kört våra träningsvarv var den där, crosslängtan och förväntan. Det fanns så mycket att finslipa, så mycket att lära sig på rätt sätt och sätta som reflexer i den cykelkropp som så nyligen tuggat mil efter mil med Robert på randovägarna. Och käkat styrlinda i den danska atlantnatten.

Slut på inlägget – välkommen till crosshösten ❤

Anne, tack för bästa visningen av Stora Skuggan och Marre, tack för fotot vid gryningsrallyt på Järva den där delen av morgonen när jag äntligen fick upp värmen och tack himlen som öppnade sig på hemvägen lagom tills jag kommit till st Eriksbron

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s