Rando Södertälje 1000k, interrupted

Announcement:

Anna Lindén, CK Valhall, startnummer #2, har brutit brevet-loppet Södertälje 1000k. Anledningen var de återkommande smärtor i höger knä som trots diverse åtgärder vägrade ge med sig. Lindénskan hade då, tillsammans med Robert Englund, startnummer #1 och hemmahörande i Concerta Kids Racing Team/Randonneur Stockholm, tillryggalagt 478 av de totalt 1022 km som loppet bestod av. Med start kl. 21.18 i Södertälje torsdagen den 13 augusti fram till kl. 02.00 natten till den 15 augusti, hade de spenderat dryga 21 timmar i sadeln, 29 inräknat pauser. De stämplade sina brevet-kort på OK i Landvetter och begav sig sedan till sitt hotell, där de båda föll i djup sömn. Anna hade då cyklat de sista drygt 20 km i ett tillstånd som bäst kan beskrivas som sovande vaken. ”Det var ett helvete, mörkt och enformigt mitt i skogen på en väg som aldrig tog slut och med dålig sikt i nedförsbackarna, och när jag tittade bakåt såg jag hur Annas framlampa rörde sig mer och mer i sicksack”, intygar Englund.

Grön Cyklist träffade Anna i bistron på X2000. Hon stod vid prio-kaffet och fyllde med stor precision sin pappmugg till bredden. Svart. När hon såg oss, hällde hon upp en till och räckte fram. Vi fick oss en pratstund.

Anna, du har förberett dig för det här randot i flera veckor med gott resultat, du var supertaggad och nu har du brutit. Hur känns det?

För jävligt.

För jävligt. Vi förstår. Berätta.

okej.

För jävligt, ledset och besviket. Ungefär så kändes det när jag fattade beslutet att bryta vårt rando. Det fanns ingen frihetskänsla i beslutet, inget åh-vad-skönt-nu-får-jag-äntligen-åka-hem-känsla. Jag ville ha hela upplevelsen, jag ville få de två resterande dagarna med många mil på menyn, jag ville ha erfarenheten i kroppen. Jag kände mig feg, klen och klok samtidigt. För jag hade lovat mig själv att hellre bryta och må bra, än att gå i mål som ett knä-rangel. Jag ville inte tvingas idka rehab medan alla andra körde skiten ur cx-säsongen.

Knät hade börjat strula redan efter Nyköping vid 76k och det småbråkade med ökande intensitet fram till Ödeshög på 247k. Där lyckades jag till sist justera klossen tillräckligt rätt för att få uppleva hur en pånyttfödd kropp plötsligt väckte musklerna till liv. Robert märkte an avsevärd skillnad. Detta höll fram till Timmele vid 386k, då eldarna sköt upp igen. De där illavarslande, ihållande eldarna från ett knäont som inte skulle låta sig justeras bort i första taget.

Och det var 95k kvar efter falafeltallriken på pizzerian i Timmele.

Hur var den första nattcyklingen?

Den var för ljuvlig! Kvällen var så ljummen, stjärnklar och mjuk. Vi var så taggade, det var en riktig rando-start. Någon timme efter starten satte vi på oss våra extra lager. Vi tände våra lampor och tuggade oss igenom mörkret timme för timme, km för km. I Nyköping köpte vi kaffe och pommes. Halva natten var kvar. Djur sprang i buskarna, syrsor spelade och vi svävade. Vi roade oss med att mörkerfilma och -fota varandras cykling och studera skuggorna från lampskenet. Reflexerna på Roberts hjul skapade en effekt som gav honom högprofilfälgar vid tillräckligt hög kadens.

Vad hände i Linköping?

I Linköping gick solen upp och vi hade då hållit igång i tio timmar. Mätaren stod på 184, gryningen hade varit dimmig och vi fick äntligen klä oss lättare igen. Men först stämpla kortet på macken, köpa kaffe och mat. Robert använde en skylt som vilstol. Sedan ledde vi cyklarna tjugo meter bort och lade oss att vila på en gräsmatta. Vi borstade tänderna. Så slumrade vi nån halvtimme, Robert med benen i högläge vilande på ramen. Allt var så… rando.

Sen körde du med knäont till Ödeshög?

Ja, det kan man säga. Mer eller mindre. Jag stannade och justerade klossen och sadeln, det blev något bättre, men inte tillräckligt. Vi fick draghjälp av nån gubbe som måste ha tappat hjälmen. Han skulle till Mjölby och tackade för skjutsen. I Ödeshög käkade Robert pyttipanna och jag köpte en wrap, hade lätt kunnat sluka två. Jag var skittrött och hade ont och kollade tågtider, ville bryta för att slippa sinka Robert med mitt låga tempo. Göteborg på cykel var en annan resa, resonerade jag.

Mellan Ödeshög och Jönköping ökade tempot trots alla backar, vad hände?

Jag justerade klossen en liten aning till, ett sista försök. Det gjorde susen. Kroppen svarade plötsligt. Jag hade fått rätt vinkel på foten för att belastningen skulle bli rätt. Jag kunde åter ta i, trycka på och cykla fort och njuta! Ingen backe var för lång! Hej Vättern!

Varför doppade Robert huvudet i gör-det-själv-hinken med vatten på macken i Jönköping?

Det var så j-a varmt. Sedan badade vi i Vättern, helt spontant med bibs, jag kunde inte motstå när vi cyklade på strandpromenaden och inte Robert heller, bibsen skulle torka fort i värmen.

Fantiserade ni någonsin om att skita i allt, solbada ett par timmar och sedan ta tåget hem från Jönköping?

Ja.

Var det backigt de 34 resterande kilometerna till Mullsjö och nästa kontroll?

Skojar du. Ruttmakarna hade gjort sitt jobb. Vi lärde oss att aldrig lita på att krön var krön, det kom alltid ett till krön, krön kom alltid som +1. Dessutom dök det upp en massa grus mitt i allt. Helvete vad vi susade när det vankades nedför på gruset! Vi glömde våra smala däck, ville bara njuta fart och benvila. Oron för punka var också borta, jag var kaxig efter Danmark.

I Mullsjö fick jag mig en praktvurpa i samband med en tvär kurva. Vi hade tagit fel väg, skulle vända och jag hade noll fart och kurvan var för snäv och cykeln för baktung. Jag föll på en asfaltskant, blod rann, en kvinna i bil sprang fram och erbjöd oss sin första förbandslåda från bilen. Hon hade bråttom, sträckte fram lådan, verkade inte veta vad som fanns där, vi rotade fram en gasbinda med tejp och tackade ödmjukast, kvinnan vände och körde iväg.

Sedan stämplade vi korten på en vägkrog och trampade på.

Kom det blod på dina nya strumpor?

Ja.

Vad hände sen?

Kvällning kom. Var skulle vi äta? Temperaturen sjönk och gav svalka, små sjöar glittrade och kullarna erbjöd vykortsvyer. Västergötland. Robert sa: kom ihåg hur den här temperaturen känns. Ja, sa jag, och trampade på mot pizzerian 46 km bort. Det var 46 långa kilometrar, vi klev av i förtid på en annan pizzeria, den i just Timmele.

Sedan blev det kväll, igen.

Hur var den andra natten?

Fan, det borde aldrig blivit en andra natt. Planen var att komma fram senast 23 till boendet i Landvetter. Men ju längre vi körde på de mörklagda skogsvägarna, ju mer insåg vi att 23 bara skulle hända i en drömvärld. För nu började vi bli trötta, sömniga, och våra ländryggar skrek. Dessutom var den här natten kallare än den förra, och mina kläder räckte inte i det låga tempo vi tvingades hålla på grund av mitt knä. Vi hade enbart framlampor då baklamporna var urladdade, och tröttheten gjorde att skogsdjur och väsen som inte fanns började dansa på vägen framför oss. Dessutom kändes det som att flera av våra cykelbekanta fanns med oss, vi var många på den mörka vägen, röster sa saker och kroppar krigade sida vid sida.

Vägen var så lång! Backarna så oändliga. Ibland var det skönt att slippa veta hur långa de var, ibland bara tröstlöst. Vi tuggade, och när vi en gång tvingades till start i motlut kunde jag inte tynga på höger ben. Jag kunde inte klicka i höger pedal, ställa mig på den och häva mig upp i ett start i motlut. Knät skrek. Jag gick uppför backen.

Robert var framför mig. Han tittade då och då bakåt, och gav mig godis som skulle hålla mig vaken. Jag var så trött, sömnig, försökte se klart men blicken var suddig. På vägen dansade djuren, hjulen gick i sicksack, ögonen klippte. Backarna avlöste varandra, vägen var så mörk, rutten på våra små skärmar verkade leda oss runt runt i skogen som för att förvilla, den gäckade oss, vi skulle aldrig komma fram, vi skulle få trampa ihjäl oss.

Det var helvetet.

Jag lånade en tröja av Robert och tvingade mig att äta lakritspengar för att distrahera tankarna och hålla sömnen borta. Detta var en erfarenhet jag ville ha, hur det kändes att cykla när man var riktigt trött. Ändå gnydde jag. Till slut visade mätaren på vänstersväng och vi såg Landvetter. Bara en sista backe, såklart. Så rullade vi in på macken och fick varsin stämpel från personalen genom den coronasäkrade luckan.

Sova. Nu skulle vi äntligen få sova.

Sov ni gott?

Ja.

Du hade inget rumpskav efter 29 timmar i samma bralla?

Nej.

Vad hände på morgonen?

Jag meddelade det oundvikliga bryt-beslutet. Vi drack kaffe och Robert gjorde sig startklar. Vi var bägge fortfarande groggy, jag fällde en minitår av ilska och besvikelse över att inte få cykla klart. Jag ville också, som Robert, montera på väskorna och justera en sista rem innan avfärd. Men nu tvingades jag istället vinka av honom. När han försvunnit bakom nån kurva tog jag ner Amiran och trampade upp och nedför en backe utanför hotellet. Nej, det skulle inte gå. Sedan packade jag ihop mina grejer i raketfart när jag upptäckte att det var 28, och inte 21 km till Göteborg där jag skulle ta mitt dyra tåg hem. J-ar vad med gratiskaffe jag skulle dricka på det tåget.

Och det var då som knät plötsligt samarbetade?

Ja. Jag tryckte som f-n, måste hinna med tåget, tog ett rando-dopp i bibsen i en sjö, tre minuter tog det, upp på cykeln och tråckla sig upp till Partille och därifrån västerut mot Göteborg. Medan jag kontrollerade att jag hade den hastighet jag behövde, funderade jag på varför i hela helvete knät plötsligt mådde bra. Sedan hann jag med tåget med några minuters marginal, packade snabbt in cykeln i väskan och tåget åkte. Väl hemma, insåg jag att knät faktiskt skulle behöva en ansenlig mängd vilodagar ändå.

Du har pratat mycket om klossar och inställningar för sadeln. Man säger ju annars att vid stor ansträngning så kan kroppen bli så trött att benen drar runt trampan istället för att lägga kraften på att trampa ned. Detta sliter på knät. Vad tänker du om det?

Jag hör vad du säger.

Hur gick det för Robert?

Robert hade cyklat några mil, funderat på att bryta men tagit nya tag och hunnit till Eksjö i tid. Sovit på ett dyrt hotell, tvingat bort smärtan ur benen och flugit fram större delen av sista dagen. Klart han hade ont och var trött, men han tyckte såklart att det var tillfredsställande att ta sig i mål. Två och en halv timme innan reptiden dessutom! För jävla grymt gjort. Jag är djupt imponerad.

Blev du avskräckt eller fick du mersmak?

Mersmak. Jag vill ha revansch, vill cykla långt, vill lära mig mer om knän och hur man får dem att jobba med och inte mot sig. Sedan ska jag packa varmare kläder till natten nästa gång.

Varför är det här inlägget så långt?

Långt lopp, långt inlägg.

Vill du tillägga något? Säg nej, läsarna orkar inte mer nu.

Jo, en sak bara. Jag körde mina 478 km till Landvetter non stop, jag dygnade och fick viktiga erfarenheter, precis som jag ville. Jag fick ett Vätterndopp, ljuvlig nattcykling och mörkerkörningen från helvetet ihop med hisnande grusbackar utför. Jag vet att det är en bedrift att cykla så långt i ett svep, det var dessutom ett av mina delmål som jag alltså fick uppnå. Jag ÄR glad för denna bedrift, och att jag ens tyckte att tanken på att starta 1000k var rimlig.

Men faktum kvarstår.

Randot satte mig på prov.

Jag klarade inte provet.

Ge dina läsare ett mer positivt slut på inlägget, Anna.

Ok, såhär: efter detta lopp, oavsett vem som bröt, så kan ingen av oss längre säga att det är för långt att cykla någonstans.

Dessutom går det hur bra som helst att köra utan keps!

20200815_1459286799170156527795042.jpg

Foton Robert och jag

Tack till Randonneur Stockholm för en sjuhelvetes utmanande runda

5 reaktioner på ”Rando Södertälje 1000k, interrupted

  1. Tack för att du har delat med dig av dina erfarenheter och upplevelser. Har läst din berättelse med stort intresse och igenkännande.
    Önskar allt gott👍

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s