Skyltat

Vad fort det går att cykla utan motvind!

Och när man har en vägskylt att följa. Det hade jag idag, en blå med en röd sexa på. Köpenhamn via Odense. Utöver väderstreck (österut) så kunde jag således lägga till en faktor: numret på en nationell cykelfarled. Inte led som i Kattegattleden, utan vardagsleden mellan städer och byar. Så trevligt, praktiskt och välkomnande av danskarna!

”Min” skylt var ibland en vanlig nummerskylt, i cykelhöjd från vägen och med en cykelsymbol på. Och ibland med avstånd till nån by eller stad. Den gick över både landsvägar och cykelbanor men hjälpte till att hålla en borta från de största och jag fick den ovärderliga tryggheten att veta att vägen var den rätta vägen.

Sedan kan man välja fel ändå, om man är riktigt skicklig. Det gjorde jag precis efter att jag pratat lite med en tungt lastad holländare med touring-styre. Han hade stark solbränna åt det rödare hållet och etr yvigt burr till hår, skulle tugga sig fram till nån camping. Ingen hjälm, typiskt holländare! Jag frihjulade bredvid honom och kungjorde att jag själv tog in på olika hotell och bnb, och hans reaktion fick mig att känna mig som en lyxturist.

Men det går jättebra att få sig en cykelsemester även utan tältning! Man får bara lägga lite mer tid på att planera och boka boenden. Och bokar man som jag dagen innan så får man vara mycket flexibel. Men fixet med boende måste ju uppstå även för tältare, tänker jag, då man ju behöver vatten och en bra yta där tältning dessutom är tillåten.

🦋

Jag flög mot Odense. Upptempolåt på repeat följt av ljudbok. 165 km till Odense och någonstans skulle jag stanna och äta macka, men allt kändes ju så bra, trampa benen trampa, en mil till bara! Och en till, och en till.

Vägarna var spikraka och böljande och höjdmeter uppstod. Landsväg utför, vinden i ansiktet och frihjula!

Vindkraftverk, åkrar, cykelskyltar, små byar. Kvällssol i ryggen. Vägarna tog aldrig slut. Och inte heller sällskapet på mina armar: hundratals små små flugor åkte snålskjuts. Var man i ett vindstilla åkerlandskap med lövskog så var man.

Strax innan bron till Lilla Bält körde jag fel och hamnade på en liten udde under bron. Fail. Jag käkade macka och kände på vattnet. Sältan.

Sedan cyklade jag över bron. Maffigt. Därefter bokade jag boende ute på landet väster om Odense, det kunde vara skönt att förkorta dagen lite. Samla sömn inför körningen till Köpenhamn på de sista 190 km.

Att avsluta dagen med känslan av att ha kunnat köra ännu, ännu längre. Det måste vara ett gott tecken. Jag hade dessutom testat att köra samma bibs två dagar i rad. Vanligtvis växlar jag, även om jag alltid tvättar efter varje användning. Men nu ville jag testa och testet var positivt. Det satt bara i skallen att man ska byta, som för stt markera att en ny dag börjar med nytt och fräscht kitt!

🐎

Boendet var soldränkt och den vithåriga värden gav mig en praktdeal. Han såg så genomsnäll ut och gick runt i boendet med ett så lugnt tempo att jag blev rörd. Jag fick mitt rum.

På rummet uppstod som alltid ett tomrum. Andas. Var är jag, hur mår jag. Jag går runt med hjälmen på, vill inte ts av den, uppskruvad inför det fantastiska i att vara framme. Jag stoppar in Garmin och mobil i ladduttagen och tömmer väskorna på golvet, sorterar sakerna i högar och tar till slut av mig hjälmen. Dusch, stretch, tvätta kläder, fixa mat och hinna njuta av kvällen med dess kvällsljud.

Acceptera att detta kan njutas även av cykeln, och älska hur det nya normala på bara en knapp vecka har blivit just detta:

Att kvällarna avnjuts från sadeln.

🌹

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s