Blåvandshuk och Norgeväder

Äntligen lite regn och rusk!

Jag var mer än lovligt taggad igår morse efter doppet. Det vankades rak motvind och duggregn. Jag skulle få köra en liten slinga i havet som heter Hvidesand. Vilket namn! Vilka dyner! Hur förföriskt!

På med väst och ärmar och buff, ljudbok om psykopatrelationer och bedragare i öronen. Här skulle käkas styrlinda.

Havet bjöd sin motvind och det var asfalterade cykelbanor nästan hela vägen. Himlen klämde ur sig några droppar så att jag fick känna mig hardcore bland alla husbilsåkare. Himlen var grå, Hvidesand var en turistort med surflektioner och glasskiosker. Havet var bakom dyner igen. Den med tid kunde klättra på dem och vandra längs stranden i timmar. Mitt på landtungan fanns en bro, jag skymtade grått skummande vatten och på en udde fanns en stor solpark. Bra Danmark!

Hej då Hvidesand. Jag kom in bland dyner igen, och skyltar visade att den grusade Vestkystleden gick ibland dem. Asfaltsryttare fick bese dem från cykelbanan. Jag besåg. Landskapet liknade fjällen lite, samma känsla av vidder. Hed. Med tufsigt gräs och sand.

Vidare, mer motvind och ner i bocken med uppfälld keps för lite mera sikt.

💦

Klockan var fem. Solen skymtade. Motvinden avtog. Duggregnet lättade, 20 km kvar till boendet och dagen skulle gå in i en ny fas: den i Blåvand, udden.

Cykelbana och småvägar ledde mig dit. Genom samhället, ytterligare en turistort, och när jag kom utåt och fattade jag varför.

Sanddynerna. Kvällssolen. Vyerna. Danmarks västligaste punkt.

Överallt tittade små stugor upp ur dynerna. Jag hörde bruset av havet bakom dynerna, hur många ivriga fötter hade inte trampat uppför dem och sprungit vidare på stranden? Jag parkerade vid fyren. Fatta utsikten. Jag löste entré till fyren och gick uppför trapporna.

Där fanns himlen.

Utsikten var ett destillat av det jag cyklat dessa fyra dagar. Ändlösa sanddyner, slingriga stigar mellan dem, grå himmel och blå himmel, glittrande kvällshav, blåare soldränkt strand, tufsiga grästuvor, stugor med halmtak. Motvind. Kantvind. Medvindd. Sälta. Vidder. Amiran prydligt parkerad och låst vid en stolpe på parkeringen.

🌟

Ner mot stranden. Fyren stänger, nu mot badet! Lite kall, men måste bada här i destillatet. Cykla mot en annan strand, byta om, av med skor, äntligen trampar också mina fötter i den sammetslena sanden! Över krönet, neråt, lägga klädbyltet i lä, springa mot det glittrande vattnet.

I.

❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s