Med havet till höger

Kantvind!

Denna vind stod på menyn igår då jag vände styret söderut. Jag skulle runda en udde med en fyr och sedan cykla två sträckor som på kartan såg ut som strimmor av sand i havet. Högra sidan av mitt ansikte skulle bli väderbitet och sand skulle vina in mellan ekrarna.

Efter morgonkaffe och hembakade frallor som värden bjöd på, bar det av. Men först en sväng till havet. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur havet har lärt mig att alla hav inte måste badas, de kan upplevas ändå. Men en nästan tom strand i sol blev för mycket, jag doppade mig och satte mig att torka bakom en fiskebåt.

Sältan. Det var fortfarande världens sämsta idé att dra på bibs på en salt kropp, men samtidigt världens bästa idé att cykla med saltvattnet i håret.

🐬

Idag skulle de lite större vägarna följas och dagen skulle, trots att den startade först efter lunch, bli rimlig.

Jag tryckte de inledande 34 västliga kilometrarna till Hanstholm. Upptempomusik i lurarna, 26km/h hell yeah!På udden i Hanstholm tappade jag andan vid åsynen av havet och de gigantiska vindkraftverken.

Jag skulle tappa andan snart igen. För nu bredde Klitmöller ut sig. Jag flämtade till då jag rullade nedför branten där landskapet sedan bredde ut sig. Dyn, på dyn, på dyn. Blekgrönt gräs och havet till höger. Och överallt de små stigarna på dynerna som nyfikna hade trampat upp i sin iver att ta reda på som fanns på andra sidan.

Jag vred huvudet åt alla håll samtidigt och ville cykla och stanna tiden och aldrig lämna dessa dyner.

🐎

Rakorna avlöste varandra. Den första landtungan, ner mot Thyborön, gick genom ett våtmarkslandskap. Cykelbanan var snygg men full av provocerande sättningar. Den slutade vid ett färjeläge där en tavla annonserade att sista turen för dagen avgått, men då färjan kom rullade jag ändå på och kördes över sundet. Och tur var det, för annars hade min dag förlängts med sisådär 150 km.

Sen var det ännu mera rakor. Ljudbok och ner i bocken, inte titta för mycket framåt. Snurra runt lite där det verkade finnas fina sidovägar, jaga havsutsikt, vända vid grus, denna havslängtan, min stora svaghet är en tidstjuv! Skymningen lade sig och framlyset skulle snart få jobba och jag stannade vid en mataffär.

Tidplanen fick revideras. Jag handlade middag: protein, sås och bröd, den skulle förmodligen ätas framåt elva. Jag satte på väst och ärmar. Åt ett bröd och drack vatten. Två timmar kvar. Nu började kvällsskiftet.

Detta var ännu en brevet-grej att träna. Bara för att klockan passerar åtta och solen sjunker och molnen kommer är cykeldagen inte slut. Och kvällspasset är aldrig bara transport, utan upplevelse.

Jag skulle nu cykla den andra landtungan. En spikrak raka utmed havet. Lysen på och iväg, och i tilltagande mörker märkte jag att tungan i själva verket erbjöd noll havsutsikt. Den gick istället precis invid en kam av sanddyner.

Vägen var verkligen rak. Till höger dynerna med sitt tufsiga blekgröna gräs vajande i vinden. Jag fällde ner kepsen för att slippa se slutet av vägen. Varje tramptag gjorde större skillnad så. Och det fanns inget att se, för vägen hade inget slut och detta ihop med skymnignen och de ändlösa dynerna till höger gjorde att allt verkade stå stilla förutom mina ivrigt trampande ben.

21,4 km/h. Vad snabbt det kändes.

Jag fällde upp kepsen mitt på landtungan eftersom det kom en bro. En avtagsväg ledde till en udde med fyr som jag kunnat besöka om jag velat få cykla hela natten. Glittrande kvällshav. Thorminde. 19 km kvar och kepsen fortsatt uppfälld.

Keps nedfälld och fokus på sidlinjen vid möte med bil. Mötande lysen hanteras så. Keps uppfälls under färd för att sysselsätta hjärnan och få lite mera sikt. Tugga tugga, ljudbok och vinande vind.

9 km kvar. Hur rak kunde en väg vara? Hur mörkt kunde Danmark bli? Ner i bocken för variation och namnet på avtagsvägen på repeat. Fortfarande skulle jag kunna läsa skyltar om det dök upp några. Keps upp vid möte, keps ned efteråt, slappna av i nacken och trampa. Hur hade denna dag blivit så lång?

Då såg jag den. Fullmånen. Orange, guldgul, rund och mjuk och betraktande, precis ovanför träden. Där vilade den, skred fram över himlavalvet. Augustimånen.Jag flämtade till. Skrek rakt ut i mörkret framåt nedåt där Amiran klöv kantvindarna.

Den här kusten var en outtrömlig källa till belöningar.

🦋

Jag kom fram till hotellet då den första regndroppen föll. Hej då nattdopp, jag dök in på rummet och packade upp, duschade, åt, somnade, strax efter ett.

På morgonen vaknade jag mosig. Detta var brevet, liten mängd sömn per natt. Men mitt syfte var att nyttja denna tid för bad. Ner mot sanddynen, över krönet.

Vinden. Sand ven längs marken som snö i snöstorm. Hund med matte i fjärran, jag lade kläderna i en hög i lä och joggade ner till vågorna.

Strömmen var stark, vågorna höga, detta var havets 11 m/s. Sydlig och därmed lite ljummen, vinden hade vänt och jag skulle ha mycket lätt att navigera idag.

Men först skulle jag navigera i vågorna. Jag gick nedåt, simmade plötsligt i skummet och strömmen drog mig till sig. Jag var förberedd och lät rätt våg skölja över mig, kände styrkan. Nästa kom. Det var inte en våg att mysa i, den tog ingen skit och jag dök under skummet på den. Nästa var större, jag dök igen, och den tredje surfade jag in på. Utsuget ville dra mig med sig, rycka dra och slita, men jag skulle upp och stod till slut flämtande på stranden. Andfådd, i lä bakom någon form av cementblock.

Jag andades tungt, hårt, ihållande, av ansträngning och av respekt.

Samtidigt visste jag.

Havet hade inte varit havet om det inte hade satt mig på prov.

💦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s