Danmark: en brevet-studie

Danmark!

*gnuggar motvinden ur ögonen*

Igår vaknade jag i ett grått Göteborg. Rullade ner till färjan, parkerade mig i en soffa och slumrade till en ljudbok i två timmar. Då vi närmade oss Fredrikshamn sprack himlen upp. Ett tecken!

Jag rullade försiktigt av båten och trampade mot utgången. Ingen tulltjänsteman verkade bry sig om vems danska mamma jag skulle besöka i sex nätter, så det var fritt fram. Jag stannade utanför staketet. Skagen 42, medvind, hell yeah!

Älska danska cykelvägar. Asfalterat till Skagen, inte ska man behöva trängas med bilarna. Och sista biten går mitt bland sanddynerna!

Väl framme vid ”Grenen” parkerade jag Amiran och låste. Om du är stulen när jag kommer tillbaka är det så. Gick barfota i sanden mot stället jag såg på håll: vågorna från Skagerakk som dundrar in i vågorna från Kattegatt. Detta enkla naturfenom, så avskalat och ständigt pågående, hur det fick mig att skälva.

Amiran var kvar. Och nu började motvinden. Jag tuggade mig ända till Hirtshals, där åsynen av de gigantiska vindkraftverken fyllde mig med andakt. Snabbt handla middag innan stängning, trampa till hotellet.

Sov som en stock. Trampade ner till ett annat hotell närmare havet för frukost och planering. Och dopp.

Att kränga på sig cykelkläder efter salta dopp gör bara dårar. Vad trångt allt blev. Men minnet av vågornas dån och sältan på huden gjorde allting värt det.

***

Prick tolv rullade jag. Prick tío anlände jag till mitt bnb på en udde i sanddynerna. Hur kom jag hit?

Via skräckblandad körning på Vestkystleden varvat med trygg och melodisk asfalt. Rak, förutsägbar, mjuk och hemtam asfalt. Och motvind.

Hur var motvinden?

Ihållande. Västligt 9, tilltagande, men eftersom jag hela tiden visste detta så tuggade jag på. Den bekom mig inte, Amiran klöv den bara. Den var dessutom en vägvisare: Hade jag motvind var riktningen rätt, gick det för lätt fanns anledning att bli oroad för att jag körde pt fel håll.

Varför skar det eldar genom höger knä?

Knän är för roliga. I början av dagen gav jag nästan upp. Helvete vilken smärta. Justerade sadeln, kom in i en lunk, bitvis var elden borta och så skar den igenom knät igen. Så plötsligt använde jag väl rätt muskler och allt jobbade ihop. Knät drog väl sig tillbaka när jag belastade rätt.

Detta var också dagen jag bytte mil mot tid i sadeln som måttstock. Brevetträning är ju att spendera just många timmar i sadeln. Jag upptäckte hur det kändes i händerna, att nacken vat ansträngd, och vilka bibs som höll i längden.

Och så reflekterade jag över hur lite jag åt, och drack, men jag gjorde det iallafall ofta.

Sanddynerna tog andan ur mig. Ibland skrek jag rätt ut, eller flämtade. Vägen ledde till de mest vindpinade stränder. Ibland var cykelvägen delvis täckt av sand. Vit, finkornig, paradisísk atlantsand.

🦋

Gruset var en ständig källa till oro. Skulle Amiran bära mig på detta dödsgrus? Jag lärde mig till slut att Vestkystleden var 90 procent grus och att de nationella markeringarna inte tog hänsyn till oss med smala däck. Well well. Det fick räcka med glimtarna av kusten. Jag fick skruva om målet lite. Det var hårresande nog stt skymta och veta om att havet var alldeles nära.

🐎

Klockan blev åtta. Jag hade pressat milen, ville trycka psyket till att förlänga, och förlänga, och förlänga rutten. Medvind och motvind, sllt skulle tuggas. Tvp gånger lackade jag ur på att det regionala cykelvägnätet hade mage att vara grus, men det var också allt. Jag plöjde bara, vägen kunde vara lång och rak utan ände. Det bekom mig inte.

🐬

Sista omvägen började solen gå ner. Jag hade haft den under bevakning, än fanns tid att se den från stranden vid boende som var vid havet. Jag vevade på asfalten gav upp ett flämtande vrål när allting öppnade sig: jag var mitt i sanddynerna, igen.

Då kom gruset, igen.

Jag andades knappt, kände varje gruskorn genom däcken, visst vobblade inte hjulet?? Nej, det bar, och då kom nirvana.

Jag svängde runt en kurva på en höjd och nedanför bredde ett kraterlandskap ut sig. Solen glödde precis vid topparna, och kratrarna var sanddyner. Med sina karaktäristiska små tufsiga gräshattar bredde de ut sig framför mitt synfält.

Så kom den sista förbannade grusvägen, jag bönade och bad och lyssnade på gruskornen, och så svängde vägen och jag var framme. Solen glödde och bygatan ledde till havet och ljuset var skymningsmagiskt och vinden ven.

🌹

Jag bor i ett rum på övervåningen av ett galleri. Jag älskar allt med stället: bakgården med sina mysiga bänkar, badrummet med den utsmyckade handdukshängaren, toaletten med sitt färgglada kakel, rummet med kakelugn, kylen som är full av lokal öl och skålen med havregryn som värden fixar till min frukost.

Och fullmånen.

Och de vita stenhusen.

Och vinden som viner, pustar och piper.

Och sanddynerna med sina rufsiga, tufsiga, vajande hattar av gräs.

Men mest av allt, så älskar jag ta mig tusan mina däck.

🐎🐎🐎

Sorry bildbomb, hade jag också velat ha om jag vore er

2 reaktioner på ”Danmark: en brevet-studie

  1. Underbart att läsa, så många semesterminnen som väcks till liv. Under många år så var 14 da’r i Dk ett måste, tältade alltid, jagade inte mil men det blev mellan 800 och 1100 km varje gång. Så vi har har trampat oss genom det som blivit vårt andra hemland på längden, tvären och diagonalen. Från Skagen i norr till Kruså i söder.
    Första gången sonen var med var han 9 år, då blev det 7200 km.
    En liten punkteringsvarning för det asfalterade cykelvägarna också, många innehåller flinta – den är vass! Jag vet!
    Ha en skön tur och Kom Godt Hjem som våra danska vänner säger när vi skiljs!

    Gilla

    • Vad kul Lars! Ja det är ett underbart land för cykelsemester och bra däck är väl värt en investering. Jag jagar både mil och timmar i sadeln men nästa nivå för mig blir kanske tält!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s