Gårdagens broar och öar

”Jag skulle råda dig att istället åka till norra skärgården”.

Det var budskapet från Västtrafiks biljettpersonal igår kl. 1306. Jag stod i luckan och frågade när nästa båt till Brännö avgick, eftersom jag precis missat den med en minut. Solen var ymnig och personalen manövrerade så gott det gick alla ivriga lördagsfirare som ville ut på öarna.

Jag var en av dem. Min klipp- och havslängtan hade vuxit sig stark och planen var att cykla ut på någon ö och få soltorka på en klippa efter ett dopp. Jag följde biljettkvinnans råd, ”norra skärgården är dessutom vildare, åk till Hönö!”, och körde mot Älvsborgsbron som skulle ta mig mot färjan till Öckerö.

Öckerö. Namnet gav mig rysningar. Inte bara på grund av Cecilia Lind, utan för den skärgårdskänning som fanns inbäddad. För mig så oupptäckt och rå, klar och saltstänkt. Därutöver var det kittlande att cykla i en riktning som skyltades med en färjesymbol. Göteborg måste för övrigt vara Sveriges mest välskyltade cykelkommun, de fattar att skyltning omfamnar och välkomnar!

Öckerö visade sig sitta ihop med det Hönö som jag fått tips om, som hade en bro till Fotö i söder och Hälsö norrut. Jag körde norrut, och rullade till slut på en vägfärja till den allra nordligaste ön: Rörö.

Från Rörö hamn var det en minut till ingången till naturreservatet. Jag tog en promenad. Låste Amiran vid en stolpe. Hästar betade. Barnfamiljer skuttade. Strandängar, stenfält och hav.

Mitt badläge dröjde. Badgäster hängde i motorbåtar, jag körde tillbaka till den lilla hamnen och fick mig sorbet i tre smaker. Så kom färjan och nästa anhalt var Hönö.

Jag hade ingen riktig ro i kroppen. Klipporna var överdådiga, havet var grönt och skummande och bebyggelsen sötare än sirap. Men det fanns inte nog med väg. Min nyväckta brevet-längtan fick inget utlopp.

Dessutom hade jag ännu inte hittat mitt bad. Men det skulle jag, visade det sig, på Hönö. En liten väg ledde mot en vik och där öppnade mjuka klippor upp sig och snart trippade jag ut mot vattnet. Några enstaka sällskap njöt av kvällsbaden. Här.

Cykeln lutad mot klippan och kvällssolen i ögonen. Havet salt och svalkande. Västkustklipporna solvarma och rödstrimmiga.

🐬

Hamnen på Hönö var full av flanörer. Från den lilla bänken vid fyren hade jag bra utsikt över Fotöbron, så turkos över sundet. Jag trampade dit, tog ett varv i bebyggelsen och ökade farten tillbaka för att hinna till färjan mot fastlandet.

Väl där fick jag ro. Vad vacker skärgården varit. Skärgårdsaktig. Stenig, klippig, livfull och salt. Med tusen badvikar och små uteserveringar där viktiga samtal kunde äga rum och små och stora beslut kanske fattas. Ögon kunde blicka mot fyren eller glittra ikapp med vågorna. Hit ville jag komma tillbaka med sällskap och kaffekorg och ett lugnare tempo. Kanske i kajak. Eller på en cykel som inte väckte lika stor milhunger som Amiran.

🦋

Jag plöjde tillbaka till Göteborg i skymningen. Vinden var lugnare nu, cykelbanorna tomma. Skyltarna ledde förbi Älvsborgsbron och upp på Götaälvsbron. Känslan av att se en bro höja sig över havet, gärna i den typiska bro-turkosa färgen, och veta att jag snart ska få vara en siluett där, är svårslagen.

På hotellet vid tio, snicksnacka med nattpersonalen och en falafel i närmsta kvartershak. Med extra sås. Sedan kollade jag kartan, tog en klunk whisky och bestämde mig.

Danmark.

🐎🐎🐎

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s