Hur var Kattegattleden?

Morrn från Göteborg!

Sitter i lobbyn och kaffebloggar.

Landade vid midnatt efter att i Varberg kl. 21.54 ha dubbelkonstaterat noll utbud av boende. Då återstod tåg till Göteborg. Att plöja 135 km till i mörkret hade kunnat gå, kvällen var mild och ljummen, men mina lampor var kvar hemma på sängen. Fem timmar i mörker hade krävt lysen, eller iallafall fyra av dem såhär i slutet av juli.

I Varberg hade jag knaprat i mig 194 km av Kattegattleden. Planen var runt 200 men det var inte självklart att jag skulle få ihop det. Vid starten i Ängelholm var blåsten ymnig och himlen grå. Dessutom tilltog gruset, även om leden ju gick via havet vilket gav en magisk utsikt.I trakterna runt Torekov tilltog gruset rejält. Jag flydde upp på en camping till stora vägen och trampade mot Båstad. Plötsligt var jag på SM-banan!

Landade i gräset vid målgången. Tomt och ödsligt vid scenen. Snart kom Anne; en otrolig timing gjorde att vi kunde ses i Båstad för lunch. Hon skulle söderut till Danmark, jag norrut till skärgården. Anne hade packat slickt och snyggt, bara en väska mer än mig och då fanns där även tältgrejer!

Vi diskuterade mina möjligheter att besöka Danmark när myndigheterna tillät detta mot att man bokat sex nätter. Drömmen att cykla danska västkusten kunde därmed uppfyllas. Tanken fick vila, vi skildes åt och senare såg jag att Anne plöjt 219 km på sin färd mot Helsingborg. Väl trampat, kamrat!

Jag körde mot Halmstad på ännu mera tilltagande grus. Söta vägar ja, Mellbystrand och allt, men oron för punka överskuggade lite. Jag var glad för mina 26 mm-däck men vågade knappt andas än mindre fota de vackra stigarna.

Väl i Halmstad ställde jag siktet på 200+. Kroppen svarade bra och leden var välskyltad, fin eftermiddagssol, livet var härligt!

20 km söder om Falkenberg dippade jag. Motvind, landsväg, smått ospännande åkrar och ständig törst. Spikraka vägar. Jag betraktade dippen utifrån och övervägde hur jag skulle hantera den. Jag beslöt att köra till Falkenberg och ta tåget. Inget boende fanns i varken Varberg eller Falkenberg, bara i Göteborg.

Men väl i Falkenberg var ju kvällen så ljuvligt vacker så vid stationen vände jag. Det var 39 till Varberg, det skulle ge mig ett par timmar kvällscykling, och hummusmacka hade jag i väskan.

Det var dagens bästa beslut. Inget mer grus, vägar som slingrade ner mot havet och framför allt – det som faktiskt hände inuti. För jag tänkte, nu håller jag brevet-tempo, att cykla fyra mil ska kännas som en skön promenad. Med 23-25 km/h blev det precis så. Och då hände saker!

Åkrarna fick färg. Sol blev måne. Syrsor började spela. Dofter från nyslaget hö kom från höger och till vänster fanns havsutsikten från andra världar. Jag var vägen och ljuden och dofterna, och vägen och ljuden och dofterna var jag.

Jag blev så glad på ett så skönt och ihållande sätt, att jag blev våt i ögonen. Min så uppenbara enkla, rena glädje hade rört mig till tårar.

Jag käkade hummusmacka i farten. Satte Garmin på laddning i min powebank och fortsatte följa skyltarna.

Så nådde jag Varberg. Jag förstod det av klipporna och hur folk flanerade i solnedgången och satt och höll om varandra på stenar. Och till slut kände jag igen mig mitt i sorlet, det var ju ännu en SM-bana! Cross-banan! Drog ett mentalt mess till Robin och Robert som varit mina följeslagare och serviceteam på detta lerans SM.

Någonstans i centrum vek jag av från leden. De nu hemtama skyltarna pekade mot Kungsbacka. 67 km. Men jag skulle till tåget. Jag var färdig! Inga fler röda skyltar att följa. Dessa röda skyltar hade visat mig havet och skogarna och kringelikrokstigarna och cykelbanorna i nära tolv timmars tid.

Slut!

Hej då skyltarna. Och tack.Vid stationen klädde jag på mig varmare kläder i kvällskylan. Gick på tåget efter att ett glatt gäng på åtta andra med cykel klivit av och sedan stannade tåget i Mölndal. Det var svårt att hitta ersättningsbussen, så jag fick trampa de sista sju kilometrarna. Det gjorde inget. Jag köpte en wrap på circle K, deras vegoutbud alltså!!, och kom till hotellet 23.58.

🐎🐎🐎

Skulle jag cykla leden igen eller rekommendera den till andra? Jag skulle lätt kunna tänka mig att köra Falkenberg-Göteborg på racer, 175 km som jag tror kan vara de vackraste och minst grusfyllda. Från Göteborg tar man då bara Öresundståg till Falkenberg och får en härlig långcykling med klippkänning.

🐎🐎🐎

Nådde jag mitt mål? Jag ville knapra 280 km av leden. Det bidde 194, men lärdomarna och glädjen från gårdagen är lätt värt och så har jag ju något kvar att komma tillbaka till.

Så riders, kaffet är slut och leden är över. Ledat äger, stort cred till dem som lägger leder och sätter upp skyltar och funderar ut rutter.

Kram på det!

2 reaktioner på ”Hur var Kattegattleden?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s