Hur var John Bauer-leden?

Julisöndag på er!

Tänkte ge mig på en recension av John Bauer-leden. Japp, leden med Sveriges kanske mest mytiska namn. Personen inuti dassbyggnaden är min vän Tess, och nu börjar berättelsen.

Leden slingrar sig mellan Huskvarna och Gränna och kallas den vackraste vägen mellan dessa två orter. För cyklister som kört Vätternrundan kan det verkar svårsmält, men jag är absolut beredd att låta dem dela förstaplatsen.

Vår vandring startade vid nio på morgonen med en lite lagom brant stigning uppför Klevaliden, där nostalgin för mig såklart var total. Min första riktiga klättring värd namnet liksom! (bästa Katja, Tony och Johan från VCK visade mig denna då det begav sig, under en långhelg i trakterna). Den officiella starten/slutet på leden är IKHP-stugan vid krönet av backen, och efter muggbesök och ombyte var vi redo!

25 km skulle knapras idag, och ungefär lika många dagen därpå hade vi tänkt ut. Vi skulle sova på ett pensionat, käka langos och dricka nåt gott. Och bada våra trötta fötter, det skulle riktigt fräsa om dem när de stacks ner i sjön, resonerade vi. Sedan skulle vi vakna utsövda, äta hotellfrukost och vandra vidare mot Gränna där glass och buss tillbaka till Jönköping väntade.

Det blev nästan som vi hade tänkt.

Leden var lättvandrad. Första kilometrarna kantades såklart av wow-iga utsikter mot Vättern, hyggen och hagar med vildhallon och körsbär, och mjuka stigar där våra fötter dansade fram likt kanintassar. Vi lunchade vid en smällvarm rastplats med utsikt över Landsjön, lite ovanför Vättern, och återgick sedan till leden. Ingen var hungrig, man ville bara dricka vatten eller juice, men vi åt såklart vår mat ändå. Orka dippa senare.

Leden fortsatte genom ganska buskig, blöt terräng med många spänger. På spängerna var hönsnät fastsatt, i syfte att skydda vandrare från att dö halk-döden. Vilken bra grej, vilket fäste, tänkte min stukade handled.

Klockan var runt två när vi hittade Pukasjön. Eftersom det rent teoretiskt bara var nån mil kvar av dagsetappen, kostade vi på oss ett dopp, med kaffe. Vi torkade i solen och konstaterade att Pukasjöns vindskydd säkert varit en mysig tältplats. Så gick vi vidare och kom över både gula kantareller och blåbär.

Tid fanns i massor för att vi skulle passa den buss från samhället Bunn, som skulle ta oss till Örserum och vårt boende. Fötterna hade massor kvar att ge, och det var inte långt kvar.

Trodde vi. För när vi enligt mätaren vandrat 26 km från IKHP-stugan och vi rent teoretiskt borde varit framme, var det ändå åtta kilometer kvar. Och det var här som självaste John Bauer börjat gäcka oss. Trollen hans och alla mossbeklädda gamla trädstammar hade satt sig i våra ben, eller främst i mina fötter, och klängde sig fast så att vi inte kunde förflytta oss en ytterligare meter.

Iallafall inte jag. Och i en korsning där det stod Rävlinge på en gul skylt, och Svarttorp på en blå, insåg vi att vi hade missat vår buss. Vi såg på varandra och fattade vi ett beslut. Tess ringde en kompis, och jag hittade en lagårdsdörr att vila ryggen mot.

Det hade blivit dags att kasta in handduken.

Vi kastade in den i Tess’ kompis’ bil. Sedan fick vi oss en finfin sightseeing längs böljande asfaltvägar som fick landsvägsbenen att vädra morgonluft, och nådde till slut vårt pensionat. Tack för skjutsen, vi lovar stt betala bra!, nu hägrar bad och mat och vila. Och något utsökt svalkande i glasen.

Efter badet satt vi i kvällssolen på stranden och drack whiskey. Vi mådde bra, jag kände prestigen över att vandra hela leden rinna av mig som det böljande håret på älvorna i John Bauers sagor. Vi hade trampat på i sju timmar, kanske sammanlagt pausat i en och en halv, och var precis så där möra som man vill bli av att vandra. Trötta, utan att vara trötta på.

Dagen därpå ändrade vi planerna. Det kan man göra när man synkar så pass väl att man vet vad som ger det som båda vill ha ut. Vi vek därmed av från John Bauer, tog norrut på Holavedsleden och fick oss två timmar finfina skogsstigar blandat med hyggen och böljande branter. Leden var mer Bauersk än John Bauer, om herr Bauer ursäktar. Och det lilla dasset med öppningsbar överdörr var bara för fiffigt: vilken nödig vandrare vill inte både ha luft och utsikt medan man gör det man ska? Och vill man inte det, så lämnar man den bara stängd!

Blåbären blev sötare och rundare för varje meter. Sötman, och de blåflammiga bevisen på mina handflator, nådde sin kulmen strax innan Tegnértornet nära Gränna. Tornet är ett utsiktstorn som några skogens karlakarlar har byggt, och spiraltrappan utgör en förförisk utmaning om man pallar trippa uppför alla trappsteg i ett svep.

I Gränna fick vi vår glass. Under den påföljande sista asfalten ner till supersöta lilla Röttle fick vi ledens bästa bekräftelse: en mötande vandrare lät nämligen meddela att precis efter korsningen Svarttorp/Rävlinge, hade John Bauer vikit av uppåt. Höjmetrarna hade kantats av vajande brännässlor och stigningen skulle fått Klevaliden att framstå som en mullvadshög. Vandraren hade 26 kilo på ryggen och sa att detta var etappernas absolut värsta del. Det fanns ingenting värt med den.

Vi sa hej då och lycka till, och såg sedan på varandra. Ibland är det skönt när prestigen läggs åt sidan. Skavsår hade jag fått så det räckte ändå, skosulorna hade blivit tunna som papper – jag kände varje gruskorn under trampdynan.

Vi trampade vidare mot Röttle. Vi fick oss vårt bad och delade den sista whiskeyn i den obönhörliga kvällssolen vid Vättern. Badet var kallt, och stranden var stenig. Mätaren stod på 54 km, inklusive de två kilometrarna uppför Klevaliden. På vägen upp till busshållplatsen köpte vi nyplockade körsbär av nån överljuvlig villaägare.

Det var fullbordat. Vi var färdiga. John Bauer hade krämat ut det sista ur oss, och det fanns ingenting mer av John Bauer som vi ville kräma ut tillbaka – iallafall inte just nu.

Tack Småland

Foton jag och Tess

Läs om John Bauer-leden här

Och planera ditt glasstopp på Grenna Glass om du vill njuta lakritsglass och jordgubbssorbet från växtriket, eller någon annan frestande smak

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s