Grus och bubbel på dig, tyngdkraften!

Yo, mosig och dagen efter-luddig här. Klockan är hundra och mina ben är sammansmälta med golvet. Fötterna har vuxit fast i sina strumpor och tyngdkraften är stark, så stark.

Låt oss börja igår på Lasse i parken, vid fem, där jag och Marre drack Cava för att fira.

Vad firade vi?

Vi firade rundan. Jag firade även semester. Så gott som iallafall, efter två små jobbmejl som vid Ica nära i Enhörna tömde min att göra-lista medan Marre fyllde på depåerna.

Var är Enhörna?

Enhörna är nordväst om Södertälje, lite norr om Nykvarn. Det är en sorts halvö, kan man säga. Vi var där för att testa en grusrunda som Anne hade försett mig med, och det fanns egentligen kanske ett huvudsyfte för mig med rundan och det var strandremsan från stan. Rundan går nämligen ner från någonstans i Liljeholmen utmed vattnet, och på kartan ser det ut som att man cyklar tillräckligt nära stranden för att kunna doppa tåspetsarna i vattnet.

Hur förföriskt.

Sträckan vid vattnet var böljande, flödande stig som slingrade sig upp och ner och genom juliskogens mjuka grönska på ett utrymme som stupade ner mot vattnet. Sträckan var en creddig sträcka som jag aldrig skulle hittat till utan rutt eller för den delen utan Marre, som tråcklade ut oss ända till Vinterviken på vägen hem.

Mellan kustremsan på ditvägen och på hemvägen var det blåsigt. Vinden blåste in genom mina ben och började sakta men säkert fila ner mitt psyke. Kroppen blev tung, tramptagen så långsamma, gruset var fint men hjulen rullade så långsamt. Tillståndet var ett enda ständigt pågående kallt krig, där jag konstant försökte uppbåda kraft och mod i benen att vilja ta till spurt-strategin. Det blev återkommande halvhjärtade försök.

När vi pausade hos vänner till Marre i ett sagolikt hus vid vattnet, fick de vila, länge. Vanligtvis brukar sådan lång vila sätta sig som fika-ben, men nu blev de istället glada, pigga grusben.

Marre lade mig strategiskt och omtänksamt på rulle bakom sig när vi nådde ett parti asfalt. Jag trampade och rullade och vilade och snart kunde vi svänga av på fingrus, och efter totalt tio mil i grus och blåst kunde jag konstatera: uppvärmningen var klar, nu kunde dagen börja.

Så vi vek från rutten för att cykla den förföriska kustremsan i skogen igen, och innan dess flöt vi fram på böljande nylagd asfalt längs med Bornsjön. Och när Marre lotsat oss längs vattnet via otaliga antalet badstränder och småbåtshamnar, var vi faktiskt plötsligt i Gröndal. Och sedan var vi plötsligt på Liljeholmsbron. Och SEDAN hamnade vi till sist på Lasse i parken.

Yeah. 156 km fredagsgrus på kontot och bubblande semesterdryck i struparna och h-ete vad jag glad är över att den där långa uppvärmningen skjutsade mig ända hem till stan.

Fotokudos och spurtben: Marre

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s