cykelväskan.

Yo, raderat tusen inledningar av det här inlägget. Jag vet inte riktigt varför, samtidigt som jag faktiskt vet exakt egentligen varför.

Allting handlar om utsikten som jag fick syn på i torsdags kväll.

Jag stod i hallen, klockan var halv tolv nånting, jag var nattfrisk och daggig efter cykelturen. Cykelturen hade gått från mitt hem, till mina föräldrar i Vallentuna dit jag var bjuden på middag i deras trädgårdskafé (som de säger om sin veranda där riskgrupp sitter för sig och besökare på corona-avstånd och man sitter och pratar om viktiga saker och skeenden samtidigt som man sticker emellan med hur trevligt det är att man kan ses, trots allt), och sedan tillbaka till mig igen.

Det var väskan jag såg, min cykelväska. Den satt under sadeln och klippte med ögonen, ville mig något. Den vill ofta det, och det är alltid samma sak den vill. Att få göra nytta.

Den här cykelväskan är inte som vilket stycke tyg med remmar som helst. Den här cykelväskan är ett stycke tyg som skickar stötvågor av hopp in genom huden på mig. När cykeln på ett så uppenbart sätt får bli ett transportmedel, och väskan bära det som behövs för dit man ska, är känslan av frihet så överhängande att allting annat ställs på vänt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s