Glimtar från försommargruset

Lovers,

Årstiden har kommit då man cyklar långt och startar tidigt. Årstiden har kommit då man utan att tänka på det, med en enda armrörelse, tar av glasögonen för att sedan placera dem exakt rätt framför ögonen och ovanpå hjälmen, och tillbaka igen med utsökt, väl inövad precision.

Och däremellan, så förvisas man grusrundor med skumpiga gräsgenvägar och asfaltspauser lena som salsgolv.

Och man uppskattar den där jakten på veganskt fika på lilla Ica Lindholmen, där man till slut landar i hummusknäcke, med spår av hummus, och tacodip, med spår av avokado! Och en kaffe.

Solen tar nästan aldrig slut. Punkorna i mitt med silvertejp lagade däck nästan inte heller, och då återstår det enda rimliga som är att samlas på nån skuggig pub vid Odenplan och fira fotografens namnsdag med att planera kommande rundor.

I allmänhet,

i synnerhet,

i evighet.

20200607_1542004082111547941538476.jpgTack Robert för foton och snygga bunnyhops, Anne för föredömlig visning av 144 km roslagengrus med lagom antal crossiga felkörningar, och båda två för att ni finns i mitt cykelliv

Sommarens väderstrecksmåsten

Sverigekarta på er!

Efter att jag spelat in klippet med min cykelväska igår kväll var jag riktigt uppåt. Tanken på att resa med cykel har den effekten på mig. När vi nu som det verkar får röra oss i sommar men inom landets gränser, går ju både Norgefjordarna och Danmarks atlantkust bort – men i Sverige finns tonvis med ocyklade vägar och havsutsikter och vidder att leva för!

Så idag efter gymmet började jag därför kolla väderstreck i google. Jag hittade några bultande måsten i norr, i nordost och i sydväst:

I norr: Högbondens Fyr på Höga Kusten. Man cyklar längs kurviga vägar ut till hamnläget i antingen Barsta eller Bönhamn, går på båten och kommer i land till en alldeles hårresande, ljuvlig liten klipp-ö. Fyrhuset är omgjort till vandrarhem och utanför finns bara horisont. Mina ögon tåras, jag måste hit. Igen, för i närheten av Högbonden bor en barndomsvän jag brukade hälsa på när det begav sig. Kanske blir det återseende i sommar, i vart fall så skulle det bli tåg till kanske Sundsvall och sen buss, alternativt cykeln från Sundsvall, vilket isf skulle kräva en mycket nedbantad packning. Time will tell! Men Högbondens fyr är magisk.

I nordost: Örskär. Jag dör lite när jag tittar på bilder från denna klippiga utpost i norraste Roslagen. Klippornas sätt att dra havet till sig och havets sätt att kasta sig i famnen på klipporna tar andan ur mig. Jag vill bli ett med klipporna och upplösas av havet. Till Örskär cyklar man antingen i ett svep från Stockholm via Uppsala, eller så tar man cykeln på pendeln till Uppsala om man vill kapa några trista tätortsmil. Sedan öppnar sig Roslagen och det är dags att njuta sig uppåt mot Öregrund, dit färjan tuffar över sundet och man har ett par mil till innan Nirvana: Örskärs fyr, omgjort till vandrarhem. Jag darrar, skälver och skakar. Håren reser sig. Detta paradis så nära?

I sydost: Kullaberg, Skånes otippade klippkust. Här vill jag dra på mig löparskorna och skutta omkring på klipporna medan tiden stannar. Även detta vore ett återseende, men vi föds lite på nytt varje sekund så ingenting kommer någonsin vara likadant som vi minns det. I Kullabergs vattenmiljö har jag en 40-årspresent att inkassera i form av en tumlarsafari, så hit skulle jag drömmigt vilja anlända norrifrån. Säg Oslo – Kullaberg, enligt google 590 km men då hoppar google över hela fina bohus-kusten. Den med klipporna från andra världar, dem vill jag ha med i min rutt! Lägg på 100 km, så har man att göra ett bra tag ändå. Och kan kanske kasta in ett besök på Kosterhavets nationalpark. Detta vore definitivt något som kräver lätt packning och racer. Om man tar tillräckligt lång tid på sig kanske kanske kanske man kan smyga över till Danmark och cykla atlantkusten i samma andetag…

Ni ser. Roslagen, Höga Kusten och sydvästkusten. Och kanske Atlantkusten. Alla med havskänning, vidder, wow-utsikter och oändliga badmöjligheter.

Boka tåg, ta in på lämplig fyr och sommaren är din.

🐎🐎🐎

Och låt dig inte nedslås av en inställd plan, upp på lämplig bro för wow-vy och nya tag så flyger snart hjärtat upp mot molnen igen

Fibersmått och miljögott sen sist

Förmiddag och glad Världsmiljödag på er!

Jag har redigerat mitt inlägg från i onsdags, det om kolfiber. Jag gjorde det efter att jag spenderat hela gårdagskvällen med att processa de inspel jag fått av er läsare efter att jag publicerat inlägget.

(Det är alltid lika värdefullt när ni hör av er, fortsätt med det!)

Så nu tog jag bort en del gnäll om hur sämst vi är (världen behöver inte mer gnäll), rensade i min tips-lista, och mejlade mina favoritmärken.

Det jag ville veta var:

  • hur återvinner man era cyklar, och vad händer med materialet i de cyklar som kommer i retur vid t ex en krasch?
  • hur är klimatavtrycket per cykel inklusive energiåtgång och material och vad har ni för plan för att fasa ut det fossila kolet ur produktionen (både som energi vid tillverkning och som beståndsdel i själva cyklarna)?

De svaren tycker jag faktiskt att tillverkarna kan bjucka på. Cykel är en materialsport, vars utövare ätt får skygglappar så fort det börjar lukta sport. Och det ska de få! Utan fokus på själva cyklingen hamnar man inte på pallen. Jag vill dock leva i en värld där man utanför prispallen lägger lite av sin värdefulla tid på att ta ansvar för planeten.

Ett företag som annars bjuckar på sig själv är Umeå-baserade klädmärket Sigr. Jag har skrivit om dem förut, de står ju både upp för jämställdheten och miljön. Det förstnämnda genom att bl. a porträttera kvinnor och män jämställt på sin säljsajt. Dvs. de lägger tid och kraft på att visa upp att både (!) kvinnor och män kan se glada ut på cykel, svettiga, cykla tillsammans, ta i, etc. BÅDA KAN DET! Detta är mer revolutionerande än vad man kan tro, i cykelklädvärlden.

Det sätt de står upp för miljön är att de har ett mål att använda enbart återvunnen polyester i sina kläder 2024. Det är om fyra år. Efter att man läst om all plast i världshaven vill man bara dyka ner och ägna resten av livet åt att rensa upp efter mänskligheten. Jag har själv redan börjat, med Mälaren, vårt kära närinnanhav.

Well. Efter att jag gjort en intervju med Sigrs VD Jenny Ferry för ett år sedan, där hon bland annat berättade att det faktiskt var brist på återvunnen ”rå”vara, skickade hon mig ett kit. Tröjan är gjord av hundra procent återvunnen polyester. Den är färgglad på ett ovant sätt för mig, och används därför sparsamt, men på cross kan man ibland slira på stilreglerna så igår åkte den på. Vi körde Hagatoppen jag och Anne, fem backintervaller där jag varje intervall vackert fick njuta av att skåda Annes starka ben ta henne uppför Haga i en fart jag bara kunde drömma om. Nedför var det dammigt och grusigt, crossen fick balansera för att kunna parera och inte damma ner i diket vid sidan av dödsgruset.

Efter fem intervaller kändes benen behagligt genomkörda. Vi kunde båda konstatera att det bästa sättet att få dem att kännas så, var just att köra flera gånger uppför en backe. Och när det mentala gör sitt (första är alltid första, andra tar man revansch på första, tredje är ett mer än hälften, fyra är näst sista och femte är sista), så har man plötsligt kört alla fem.

Och då kan man kosta på sig att trycka den sista lilla bonusbacken upp på en hemlig topp som Anne kände till. Och bara stå där och snacka lite cross och se på utsikten och titta på kärleksparet på bänken en bit bort.

Och sedan är det bara fem tramptag tillbaka in till Vasastan, lite mera cross och grusplaner som kanske smids, hej då Anne jag fryser lite och cykelbanorna tillbaka in mot St. Eriksbron.

Där är solen ljuvlig, och nu tar detta inlägg slut.

Kol och olja: cyklistens två beroenden

Lovers.

Haters.

Riders.

Såhär på kvällen anno cykelns dag 2020 måste jag tyvärr på allmän miljöbegäran och under pistolhot påminna om en sak.

Att vi klär oss i olja och cyklar på kol.

Kolet finns i kolfibern på våra älskade lättviktare till racerspjut och oljan som fiber i lycran som gör oss tajta och snabba.

Lycran kan återvinnas så den lämnar vi därhän.

Men kolfibern finns även i våra skosulor, sadelstolpar och sadlar. Och framgafflar, och hjul, ja allt som vi vill ska vara lätt och styvt.

Som livet självt

Dårå?

Jo, kolfiber görs av fossilt kol, kolfiberramar produceras ofta i länder med dålig arbetsmiljö och fossil kolkraft även som energikälla. Fibrerna i kolet tvinnas och binds ihop med epoxylim. Arbetsintensivt.

Dårå?

Epoxylim är ett extremt starkt lim som orsakar allergiska reaktioner vid första stänket. Skyddsutrustning på arbetaren och döda fisken-symbolen på tuben talar sitt tydliga språk.

Ofräscht.

Finns det alternativa material?

Verkar inte så. Det finns vissa pilotprojekt med typ lignin, från skogsråvara. Annars kan man alltid hänfalla till bambu.

Kan man återvinna kolfiber?

Det finns för det första inget producentansvar för cyklar. Och för det andra så är återvinning av kolfiber extremt komplicerat enligt dem som vet nåt eller har testat. Alla som kraschat med kol-spjutet får i bästa fall en ny cykel, och ingen info om vad som händer med den kraschade. Aluminium däremot kan återvinnas och har en hög miljönytta i återvinning eftersom brytning av råvaran, bauxit, är extremt energiintensiv. Mycket aluminium är återvunnet utan att det står på det.

Kan man se kolfiberspjutet som en kolsänka?

Nej. Vissa hävdar faktiskt det, som en undanflykt från naturvetenskapen, råvaran är ju fossil och i så fall skulle varenda plastpryl vara en kolsänka. De kanske tänker att det beror på den alternativa användningen. Och då ska du ju aldrig krascha cykeln. Vem kraschar oftast? Tävlande snubbar. Vad cyklar de på? Dyra kolfiberramar.

Kan man utifrån kvottänket komma undan med att välja grön el, ta tåget till cykelresan och tanka förnybara bränslen i suv:en, för att på så vis kunna lägga kolkvoten i cykelramen och kanske ett par skor med kolfiber, förlåt carbon, – sula?

Kanske. Medan du gör kalkylen kan du börja göra de valen redan idag, oavsett kvottänk.

***djup miljösuck***

Och ljusningen?

I Finland finns företaget Pole Bicycles. De har tagit ställning mot kolfiberramar av miljö och etiska skäl. Deras filosofi är lite som de skidåkare som slutar med den flourbaserade glidvallan: att den lilla skillnaden på marginalen inte är värt miljörisken eller pengarna och att ryttaren kan lyckas lika bra med ett annat material. Typ aluminium.

Haken är bara att Pole Bicycles är ett MTB-företag. De är i sig beroende av tåliga och rappa, inte nödvändigtvis lätta, cyklar.

Men alu-crossar är det ju däremot gott om, och riktigt crossig körning kräfva en tålig ram. Jag kör alu-cross själv, den är både stabil, snabb och styv. Och har en buckla i ramen. Inom CX finns inte heller något kolfiberberoende.

Vad återstår för landsvägscyklisterna?

Möjliga förslag till minskad jungfrulig kolanvändning inom racer-segmentet (som ju verkar vara mer kolfiber-beroende än cross och MTB) skulle kunna vara följande:

🐦 att köpa begagnat om man ska köpa kolfiber, kanske avdankade tävlingscyklar som var reserv på lopp och sedan typ aldrig kördes, hur coolt att äga en sådan?

🐦 att hitta en riktigt bra alu-ram och satsa på den istället, jo de finns, kolla Cycling Weekly  eller Cycling Weekly här också

🐦 att välja cykel med alu-ram för att kunna satsa på kolfiberdetaljer såsom hjul, skosulor eller sadelstolpar (om man nu måste) vilket minskar mängden och ändå ger ökad prestanda iom lägre rullande vikt

🐦 att sköta om kolfibercykeln så att den håller länge, borde gälla alla oavsett

🐦 mer?

***

Det sista jag skulle vilja ge er är en lista på mer läsning. En guide till ett miljövänligare cykelval om man så vill, och en genomgång av de stora märkenas arbete för hållbara material och med vilken el de produceras. Miljömärkta ramar eller var du lämnar in din kolfiberälskling på återvinning. En initierad artikel i någon av våra stora cykelblaskor på temat cykelsporten och miljön.

Men det finns inget sådant.

Ska man undvika ta ansvar eller försöka ta reda på saker på grund av att ingen annan redan har gjort det?

Nix. Jag har mejlat mina favoritmärken, nu får vi se vad de svarar.

 

Mvh,

Er kvart i tolv-bloggare som kör cross på nästa pass och aldrig ska krascha racern, lovar ❤

Fina rapsfält visst, och några cykelben, anno gårdagens roslagsritt

Och kudos till Karin Munters bakom kameran till omslagsfotot, plåtat under den överdådiga Tranebergsbron