Fibersmått och miljögott sen sist

Förmiddag och glad Världsmiljödag på er!

Jag har redigerat mitt inlägg från i onsdags, det om kolfiber. Jag gjorde det efter att jag spenderat hela gårdagskvällen med att processa de inspel jag fått av er läsare efter att jag publicerat inlägget.

(Det är alltid lika värdefullt när ni hör av er, fortsätt med det!)

Så nu tog jag bort en del gnäll om hur sämst vi är (världen behöver inte mer gnäll), rensade i min tips-lista, och mejlade mina favoritmärken.

Det jag ville veta var:

  • hur återvinner man era cyklar, och vad händer med materialet i de cyklar som kommer i retur vid t ex en krasch?
  • hur är klimatavtrycket per cykel inklusive energiåtgång och material och vad har ni för plan för att fasa ut det fossila kolet ur produktionen (både som energi vid tillverkning och som beståndsdel i själva cyklarna)?

De svaren tycker jag faktiskt att tillverkarna kan bjucka på. Cykel är en materialsport, vars utövare ätt får skygglappar så fort det börjar lukta sport. Och det ska de få! Utan fokus på själva cyklingen hamnar man inte på pallen. Jag vill dock leva i en värld där man utanför prispallen lägger lite av sin värdefulla tid på att ta ansvar för planeten.

Ett företag som annars bjuckar på sig själv är Umeå-baserade klädmärket Sigr. Jag har skrivit om dem förut, de står ju både upp för jämställdheten och miljön. Det förstnämnda genom att bl. a porträttera kvinnor och män jämställt på sin säljsajt. Dvs. de lägger tid och kraft på att visa upp att både (!) kvinnor och män kan se glada ut på cykel, svettiga, cykla tillsammans, ta i, etc. BÅDA KAN DET! Detta är mer revolutionerande än vad man kan tro, i cykelklädvärlden.

Det sätt de står upp för miljön är att de har ett mål att använda enbart återvunnen polyester i sina kläder 2024. Det är om fyra år. Efter att man läst om all plast i världshaven vill man bara dyka ner och ägna resten av livet åt att rensa upp efter mänskligheten. Jag har själv redan börjat, med Mälaren, vårt kära närinnanhav.

Well. Efter att jag gjort en intervju med Sigrs VD Jenny Ferry för ett år sedan, där hon bland annat berättade att det faktiskt var brist på återvunnen ”rå”vara, skickade hon mig ett kit. Tröjan är gjord av hundra procent återvunnen polyester. Den är färgglad på ett ovant sätt för mig, och används därför sparsamt, men på cross kan man ibland slira på stilreglerna så igår åkte den på. Vi körde Hagatoppen jag och Anne, fem backintervaller där jag varje intervall vackert fick njuta av att skåda Annes starka ben ta henne uppför Haga i en fart jag bara kunde drömma om. Nedför var det dammigt och grusigt, crossen fick balansera för att kunna parera och inte damma ner i diket vid sidan av dödsgruset.

Efter fem intervaller kändes benen behagligt genomkörda. Vi kunde båda konstatera att det bästa sättet att få dem att kännas så, var just att köra flera gånger uppför en backe. Och när det mentala gör sitt (första är alltid första, andra tar man revansch på första, tredje är ett mer än hälften, fyra är näst sista och femte är sista), så har man plötsligt kört alla fem.

Och då kan man kosta på sig att trycka den sista lilla bonusbacken upp på en hemlig topp som Anne kände till. Och bara stå där och snacka lite cross och se på utsikten och titta på kärleksparet på bänken en bit bort.

Och sedan är det bara fem tramptag tillbaka in till Vasastan, lite mera cross och grusplaner som kanske smids, hej då Anne jag fryser lite och cykelbanorna tillbaka in mot St. Eriksbron.

Där är solen ljuvlig, och nu tar detta inlägg slut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s