Kol och olja: cyklistens två beroenden

Lovers.

Haters.

Riders.

Såhär på kvällen anno cykelns dag 2020 måste jag tyvärr på allmän miljöbegäran och under pistolhot påminna om en sak.

Att vi klär oss i olja och cyklar på kol.

Kolet finns i kolfibern på våra älskade lättviktare till racerspjut och oljan som fiber i lycran som gör oss tajta och snabba.

Lycran kan återvinnas så den lämnar vi därhän.

Men kolfibern finns även i våra skosulor, sadelstolpar och sadlar. Och framgafflar, och hjul, ja allt som vi vill ska vara lätt och styvt.

Som livet självt

Dårå?

Jo, kolfiber görs av fossilt kol, kolfiberramar produceras ofta i länder med dålig arbetsmiljö och fossil kolkraft även som energikälla. Fibrerna i kolet tvinnas och binds ihop med epoxylim. Arbetsintensivt.

Dårå?

Epoxylim är ett extremt starkt lim som orsakar allergiska reaktioner vid första stänket. Skyddsutrustning på arbetaren och döda fisken-symbolen på tuben talar sitt tydliga språk.

Ofräscht.

Finns det alternativa material?

Verkar inte så. Det finns vissa pilotprojekt med typ lignin, från skogsråvara. Annars kan man alltid hänfalla till bambu.

Kan man återvinna kolfiber?

Det finns för det första inget producentansvar för cyklar. Och för det andra så är återvinning av kolfiber extremt komplicerat enligt dem som vet nåt eller har testat. Alla som kraschat med kol-spjutet får i bästa fall en ny cykel, och ingen info om vad som händer med den kraschade. Aluminium däremot kan återvinnas och har en hög miljönytta i återvinning eftersom brytning av råvaran, bauxit, är extremt energiintensiv. Mycket aluminium är återvunnet utan att det står på det.

Kan man se kolfiberspjutet som en kolsänka?

Nej. Vissa hävdar faktiskt det, som en undanflykt från naturvetenskapen, råvaran är ju fossil och i så fall skulle varenda plastpryl vara en kolsänka. De kanske tänker att det beror på den alternativa användningen. Och då ska du ju aldrig krascha cykeln. Vem kraschar oftast? Tävlande snubbar. Vad cyklar de på? Dyra kolfiberramar.

Kan man utifrån kvottänket komma undan med att välja grön el, ta tåget till cykelresan och tanka förnybara bränslen i suv:en, för att på så vis kunna lägga kolkvoten i cykelramen och kanske ett par skor med kolfiber, förlåt carbon, – sula?

Kanske. Medan du gör kalkylen kan du börja göra de valen redan idag, oavsett kvottänk.

***djup miljösuck***

Och ljusningen?

I Finland finns företaget Pole Bicycles. De har tagit ställning mot kolfiberramar av miljö och etiska skäl. Deras filosofi är lite som de skidåkare som slutar med den flourbaserade glidvallan: att den lilla skillnaden på marginalen inte är värt miljörisken eller pengarna och att ryttaren kan lyckas lika bra med ett annat material. Typ aluminium.

Haken är bara att Pole Bicycles är ett MTB-företag. De är i sig beroende av tåliga och rappa, inte nödvändigtvis lätta, cyklar.

Men alu-crossar är det ju däremot gott om, och riktigt crossig körning kräfva en tålig ram. Jag kör alu-cross själv, den är både stabil, snabb och styv. Och har en buckla i ramen. Inom CX finns inte heller något kolfiberberoende.

Vad återstår för landsvägscyklisterna?

Möjliga förslag till minskad jungfrulig kolanvändning inom racer-segmentet (som ju verkar vara mer kolfiber-beroende än cross och MTB) skulle kunna vara följande:

🐦 att köpa begagnat om man ska köpa kolfiber, kanske avdankade tävlingscyklar som var reserv på lopp och sedan typ aldrig kördes, hur coolt att äga en sådan?

🐦 att hitta en riktigt bra alu-ram och satsa på den istället, jo de finns, kolla Cycling Weekly  eller Cycling Weekly här också

🐦 att välja cykel med alu-ram för att kunna satsa på kolfiberdetaljer såsom hjul, skosulor eller sadelstolpar (om man nu måste) vilket minskar mängden och ändå ger ökad prestanda iom lägre rullande vikt

🐦 att sköta om kolfibercykeln så att den håller länge, borde gälla alla oavsett

🐦 mer?

***

Det sista jag skulle vilja ge er är en lista på mer läsning. En guide till ett miljövänligare cykelval om man så vill, och en genomgång av de stora märkenas arbete för hållbara material och med vilken el de produceras. Miljömärkta ramar eller var du lämnar in din kolfiberälskling på återvinning. En initierad artikel i någon av våra stora cykelblaskor på temat cykelsporten och miljön.

Men det finns inget sådant.

Ska man undvika ta ansvar eller försöka ta reda på saker på grund av att ingen annan redan har gjort det?

Nix. Jag har mejlat mina favoritmärken, nu får vi se vad de svarar.

 

Mvh,

Er kvart i tolv-bloggare som kör cross på nästa pass och aldrig ska krascha racern, lovar ❤

Fina rapsfält visst, och några cykelben, anno gårdagens roslagsritt

Och kudos till Karin Munters bakom kameran till omslagsfotot, plåtat under den överdådiga Tranebergsbron

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s