Hur gick det i Saltisgruset igår?

Ja, det är en berättigad fråga i dessa trångt-i-spåren-tider.

Det gick bra!

Det var inte alls så mycket folk, faktiskt. Vår samlade analys var att folk trodde inte det skulle bli så fint väder som det faktiskt blev, och därför inte hann ut så långt ut som vi körde.

Och vilken sol! Våren är ju nyckfull nu, på morgonen var det hagel men så fort som molnskyarna började skingras kom beslutet från Marre att köra. Och då var vi fem glada nyllen som samlades i City för en grusrepa: Ann-Sofie med sin nyförlösta grusglädje, Anne med backben värda att dö för, Amira med sina utbrytningar på MTB och Marre med sin inneboende råstyrka som ger sig till känna oavsett vilket trampor hennes fötter klickar i.

Rundan gick mot Hellas och touchade Saltis. Och jag vill nu beskriva vad som gör denna runda till en så lämplig kvällsrunda, vilket gör mig extra glad att jag blev visad den.

För det första dess längd. Typ två timmar tog det att cykla de 48 km T/R Kristineberg. Perfa för en kvällsrepa utan att komma hem för sent!

För det andra dess mångsidighet: blandningen av cykelbana, smala slingervägar för tekniken, böljande backar för benen, steniga nedförslut för spänningen och breda grusvägar för den autentiska känslan av att vara långt utanför storstan.

För det tredje dess naturskönhet: vi for genom doftande hägg så prunkande att den gjorde vägen till en tunnel av grönska, vi skymtade wow-iga havsvikar som öppnade sig bortom klippkanter, och solens strålar strilade mellan tall och gran på små minisjöar så glittrande att vi genast måste ta en pp med fotosession.

Och som en bonus, för dess intrång på min för alltid ärkefiende golfbanorna. (som tidigare mångårig hästtjej i Täby var det golfklubben som givetvis köpte upp våra ridmarker, och JA jag har golfat två gånger och det är VISST jättetråkigt!!) He he. En del av rundan slingrade sig nämligen i motljus på en finfin superlämplig cykelvänlig del av Saltis golfbanor (det måste finnas flera)! Otroligt inbjudande, tyckte vi medan vi trampade fram över den böljande grusvägen, som ju inte alls hade några skogsflanörer av naturliga skäl. Bara några golfare.

Vi var givetvis noga med att alltid visa ett artigt beteende mot de få människor vi mötte. Och fortsatt tänker jag spara denna runda på Garmin och köra den på tider på dygnet när det är fortsatt tunnsått med folk, eller med skitväder, eller kanske i mörker och varför inte i gryningen?

Så tusen tack till gänget som förgyllde min kväll och delade med sig av denna runda!

Foton jag, Amira och Marre

… Och rundor som avslutas med Västerbron och en cyklistsiluett på krönet *döööööööör*

Hur går det med fastan?

Tack bra!

Klockan ringer 0550, jag snoozar två gånger, sen upp och direkt ut i köket för att fixa dagens första dryck: två liter vatten med finfin salthalt, perfekt anpassad för sitt syfte. Vattnet har legat och dragit sedan igår och jag fyller på med ett par deciliter varmt för att få det ljummet. Kroppen gillar ljummet.

Det tar ca 40 minuter att få i sig och efter det glider jag ner i sängen igen med belöningen: en liter ljummet citronsötvatten och två avsnitt av favoritserien.

Sedan är det dags för yoga, runt 40 min blir det. Lugn och mjuk men inte mesig, lite stretch och lite styrka, balans och stabilitet. Ett fint uppvaknande som jag längtar till!

Dagen varvas sedan mellan fastedryckerna: med start kl. 0900 är det tre timmar mellan varje, och den sista är kl. 18. Direkt på morgonen blir det alltid färskpressat, vanligtvis morot med citron och ingefära. Imorgon ska det bli rödbeta, citron och ingefära. Däremellan blir det vanlig äppeljuice som jag blandar med fastepulvret i fråga så att det blir fastedryck.

Igår drog jag ett till yogaprogram för kvällspasset, mer funktionellt och rakt på sak än morgonens lite mjukare flow-yoga. Fokus höfter. Snäll amerikansk röst som pratar och visar.

Så hur går det?

Igår stack jag emellan med en raw-wrap ty nätverkslunch, och testade även en kaffe hemma, det pallar fastan fast inte varje dag då är det ju ingen fasta längre. Men fy vad kaffet smakade illa. Men detta får bli en corona-anpassad kur där jag måste tugga på grejer ibland, trots att kurens effekter då inte blir lika tydliga.

I söndags, dag ett, låg jag i ryggläge hela dagen ty första är alltid sån, i måndags var ok, tisdags var jag pigg och ikväll körde jag grus med ett gäng starka brudar. Benen svarade bra! Energin fanns där.

Vad har saltvattnet för funktion och varför så j-a tidigt?

Det är nice att gå upp så tidigt! Man sitter framför fönstret och tittar ut på världen medan man dricker det salta vattnet. Dess funktion är att spola av tarmsystemet.

Vad blir resultatet efter sju dagar? En kropp som är mer känslig för näringsupptag, egentligen helt essentiellt.

Sedan drar man igång maskineriet väldigt långsamt, med blötlagda grejer och råa saker.

Detta blir min femte kur, och första jag gör helt på egen hand.

Nu fick ni veta det också!

Amira tog bilden på mig

Rena Mälaren!

Heja alla skräpdykare och andra fantastiska stockholmare vid Hornsbergs strand!

Det var känslan idag när jag deltog i Rena Mälarens dyk-event, närmare bestämt Hornsbergs strand där jag brukar få mig ett tjuvdyk efter löprundan.

Det var ordentlig event-stämning. Fika var framdukat, fotografer vimlade med hugade skräpplockare som snart få instruktioner från dykarna på Rena Mälaren: du är repdragare, du ska gå med föremålen till vagnarna, och du har ansvar för flaggan som varnar båtar för dykarna.

Jag fick vara repdragare till dykaren med vackrast underställ, och snart drog vi upp den första fångsten: en kundvagn. Två till följde på den, och man blev lika förbluffad varje gång som dykaren kom upp med krokarna fästa i något. Till den tyngsta fångsten hörde en sorts lastvagn, som krävde runt femton pers med tre olika linor för att få upp. Annars var det båtbatterier (350 kg totalt) och runt tonnet i vikt allt det vi plockade upp.

Cykelvraken gjorde mig såklart extra berörd. De hade kunnat rulla länge till utan att behöva kastas i Mälaren. När de nu kom upp, var de en sorglig syn: Rostiga, algbevuxna, ledsna och med ekrar upplösta som gjorde ekipagen obrukbara. Vi släpade dem två och två till vagnen, som skadade krigsoffer.

Man kan diskutera vad som egentligen bör tas upp och vad som kan lämnas. Rena Mälaren har funnits i två år och sedan dess dykt upp flera ton bil- och båtbatterier. De innehåller bly och svavelsyra och kan potentiellt läcka ut i Mälaren där vi får vårt dricksvatten och där vi badar. Däck är ett annat prio, eftersom partiklarna i däcken också löses ut och läcker ut i vattnet som föroreningar. I övrigt skulle man kanske kunna lämna kvar metallskrot såsom gamla cyklar och kundvagnar, men det måste ta emot som dykare att veta om skrotet och låta det ligga. Och värdet av att visa upp vårt puckade släng-beteende genom att dyka fram skrotet är obeskrivligt!

För det är detta som hela tiden är ett av syftena: att visa för folk. Det ser ju likadant ut efteråt på ytan som det gjorde innan, men nu vet man att det är renare. Och stora högar med skrot syns. Och man vet att man räddat vattnet från potentiell förgiftning.

För städning på land ser man däremot direkt resultat, även om det är i mindre vikt så är det ofta i större mängd mätt i antal skräp. Och det gör såklart också nytta för fåglarna och insekterna och alla andra djur och för växterna med såklart och jorden.

Och slipper hamna i vattnet.Man blir lite sugen på att damma av dyk-certet måste jag erkänna. Vem vet, kanske det är jag som dyker ner där med torrdräkt och karbinhake vad det lider.

Till dess fortsätter jag vara en hjälpande hand och en berättande penna för dem som städar på land och i vatten.

Var det du också!

Rena Mälaren startades av ideella krafter och får hittills in pengar via Swish, Voi (100kr/uppdragen Voi) och via försäljning av batterierna.

Läs mer om dessa hjältar här och följ dem ännu hellre på Instagram

fb_img_15893099337637960454392710639877.jpgFoton i denna bildbonanza: Liselott, Marie, Cecilia och jag själv

Yogafisk! och annat som händer mig just nu.

Yo.

Yo som i yoga, som hände mig i Fredhäll i förmiddags, mer specifikt i parken på andra sidan bron under Solstugan. Nån minut på cykel härifrån. Jag hade varit uppe och redan kört 45 min skärm-yoga, så jag var uppvärmd och upprymd och längtande, och lät mig översköljas och frisläppas och lösryckas. Och imponeras av läraren som kunde stå på huvudet så där njutbart.

Yo som i deadlines.Efter onsdagens kl. 16-deadline, då jag med speedade deadline-ben fick trycka grusrally med amasonerna på Järva, hände mig genast en ny deadline. Så idag kl. 16 var det dags att fullgöra ännu en, och imorgon kommer troligtvis en tredje! Livet är deadlines! Deadlines är livet! Utan deadlines, inga deadline-ben på Järva.

Yo som i Älgö. Roberts pigga ben släpade mina dagen efter rally-ben ut på Älgö så jag fick lukta på saltvattnet. Detta saltvatten! Det ska hända mig ofta denna vår och sommar, har jag bestämt. Och då blir det så.

Yo som Rena Mälaren. Medan vi rotar efter godispapper och mikroplast i buskarna, drar de här snubbarna upp grejer ur Riddarfjärden som man inte trodde var möjligt. Eller så tror man det, underskatta aldrig människans förmåga att tro att saker försvinner när de kastas i böljan: bilbatterier, kundvagnar, stulna plånböcker, hela bilar och annat smått och gott. Rena Mälaren händer mig imorgon, då jag ska vara med och dra upp grejer som dykarna hämtar. De kontaktade oss för att be om hjälp. Klart de skulle få det!! Vid Hornsbergs strand, så att jag kan bada där sen.

Fasta händer mig, i åtta dagar, med start imorgon, hepp vilken befrielse. Är ändå inte särskilt sugen på mat, i någon form. Allra minst är jag sugen på Dirty Vegan‘s alltför köttiga burgare, som hände mig och Robert i onsdags efter Älgö. Jag kan Beyond nu, behöver inte bevisa något genom att äta dem igen. Men man ska bjuda till, och det var ju jag som ville testa käket där, så jag åt lydigt upp hela.

Det superlokala händer mig och jag njuter av det. Kom på mig själv med att ha realiserat en tanke jag haft om att bo i Stockholm: att OM detta gud förbjude någonsin skulle tillåtas ske, så skulle jag vilja bo någonstans där jag kan utforska och ha egna hoods. Och det har jag ju, med grönska och badmöjligheter och nån kvart in till city och mindre till Hornstull och Söder och Fiskartorpets crosstigar och

❤ Västerbron ❤

Vad mer?

Våren. Våren händer oss alla, jag älskar den intuitivt inte denna coronans tid, coronavåren utsätter mig för svåra prövningar, men jag tvingar mig att älska våren ändå för annars går jag under. Eller, jag snarare är i våren, än att jag aktivt har en åsikt om den. Jag pallar inte det. Inte minst som våren just nu inte låter sig förevigas på mediet foto, utan gör sig bättre som doft. Jag vet, för jag stannar till vid häggen nedanför min lägenhet varje dag. Och det är min chans, jag som ogärna tar riktigt bra bloggbilder utan alltid måste be om andras.

Och våren händer som längtan efter att få krama styrlindan med naken hand. Vantar go home. Jag vet, för jag har ännu bara kört med långfingrat men tog av dem lite ikväll för intimiteten och shit shit shit vad jag längtar. Greppet, omfamningen, styrlindans förföriska kom Anna.

Så våren, ge mig min styrlinda, och fortsätta hända mig, för jag kommer inte hända dig i år.

Ok?

Ok bra.

20200510_0800123184254607955531127.jpg20200509_1229388695371159037438107.jpg20200508_1851195962760923393924980.jpgOch Västerbron, sluta aldrig aldrig aldrig hända mig och om det skulle ske så lovar jag att hända dig tiofalt igen

skärvor

yo, öppnar bloggen mellan deadline-jobbande. Lustigt med den typen av köttande, man bara måste bli klar och dem man jobbar ihop med ömsom skriver själva, ömsom ringer och frågar saker och ömsom ringer andra och frågar saker alternativt erbjuder sig att skriva in saker eller ge timmar till projektet. Eller det andra projektet, som man just då tar en paus från för att man vill fly och jobba med det ena istället. Mitt i allt sitter man och bollar två deadlines, en massa minnen och en analys man vill få klart, extrajobb man själv tagit på sig som en flykt från sina två deadlines.

Imorgon kl. 16 är det klart alltihop.

Emellan tänker man på Valborgshelgen och första maj-firandet som skedde nära naturen. Faktiskt inuti själva naturen. Jag och min syster stod i gräset och hade en Valborgsmässoeld medan barnen grillade skumsvampar. Vi sjöng vårsånger och spelade på hemgjorda instrument och lyssnade på äldsta sonens saxofonlir. Allt var ljuvligt och vårligt och regnet drippdroppade när vi, varma av vårbubbel, tassade ner till ån och doppade oss.

Vårdopp!

Där stannar mitt minne, länge.

I det kalla, blöta, svarta underbara vårdoppet.

Mot vilket det tas steg med långa benet före