It’s mine I licked it

När blir en väg hemma?

Den frågan har jag ställt mig många gånger under min färd runt Mälaren: från Västerås där min cykling föddes, till Eskilstuna där den förfinades, och till Stockholm där den befinner sig just nu.

Jag kan konstatera att vägarna i Västerås alltid kommer kännas speciella just för att det så uppenbart var dem jag cyklade först. De fick äran, och jag fick äran tillbaka. Det var dem jag ledde andra ut på i min roll som motionsledare. Och det var på dem jag upplevde så mycket för första gången, allt från klungnjutning till lagtempo till magisk midsommarnattscykling in i gryningssolen och ibland i hela evigheten som det kändes vissa stunder.

Än mer var dock de vägarna mina som jag pendlade till jobbet på. Ju fler ändlösa mängder vardagsmil jag skrapade ihop på detta sätt, ju mer blev sträckan min. Ju fler väderlekar, årstider och tider på dygnet jag färdades vägen, och i ju fler olika dagsformer, ju närmare kom vi varandra. Vägen fanns där för mig när jag behövde vädra ur mig 45 minuters morgonhumör, och vägen fortsatte finnas för ytterligare 55 minuters pendlarnjutning. I tysthet lärde sig kroppen kurvorna och mot- och medvindspartierna och korsningarna och antalet åkrar från Tidö slott in till kraftvärmeverket.

Det tog några år att skapa relationen. Men när den väl satt där skulle den aldrig försvinna.

I Eskilstuna blev det istället segmenten som var drivande i relationen. Det var jag och snakes on the lake, jag och mot golfbanan, jag och strängnäsvägen, jag och backen i Rossvik – jag och otaliga andra, noggrannt cyklade tidtagna vägsträckor med mitt namn och nylle någonstans på topplistan.

Efter flytten till Stockholm följde sedan en obeveklig tid av förfall då folk gick in och sakta men säkert roffade åt sig mina fina placeringar.

I Stockholm får jag kämpa mer för att vägarna ska bli mina. Man kan fundera på varför, här finns ju både segment och klungsällskap och massor av sträckor jag kör för första gången.

Och för andra, tredje och tionde gången också.

Blir en väg mindre min för att fler delar den?

Vad krävs av en storstadsväg som inte behövs i småstan för vägens och min relation?

Är det snarare detta det handlar om, än att cykla omkring och anse sig äga ett stycke asfalt?

Frågorna är många, svaren föder nya frågor och ibland tänker jag att man bara borde göra som med glassarna.

It’s mine, I biked it.

… Marre respektive Vendela tog korten, och visst kan man känna sig hemma på en trätrall där cykeln trampar igång en solpanel, det handlar ju om watt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s