Måste.

Måste skriva!

Det är känslan efter kvällens grusrally på Järvafältet. Denna som det verkar återkommande rallyform sätter sprätt på benen varenda gång och rundan är ljuvlig i våren.

Varför?

För att gruset är gruset. Gruset erbjuder både fart, slirande kurvor och skojsiga hinder såsom vägbommar. Och mördande grön vårlighet.

Och efter de fem-sex rallyintervallerna där man jagar och jagas så slutar inte rundan! Nej, efter de flowiga grusvägarna och häggen som hänger över oss så fortsätter det!

Vart fortsätter det?

Mot vattnet. Typ Sollentuna. Edsviken. Här kommer spänger längs bergsväggar och gräspartier där inte ens den proffsigaste plåtare skulle kunna få till en vettig bild. Men hey ju färre bilder desto mer närvaro under gång right?

Man passerar Danderyd, ish. Golfbanan där de står och slår rakt ner i vattnet, med ett nät uppspänt för bollarna. Sånt händer bara i Danderyd.

Man kommer upp på asfalten hemåt och nästan vid universitetet kommer alltid frågan: ska vi ta av här?

Och det ska vi, nästan varje gång. För där fortsätter rundan igen! Längs med ännu ett vatten går den och flowar upp och ner och snart kommer trappan där man knixas upp med rätt växel.

Och så trampar man vidare genom grönskan, norra Djurgårdsstaden!, och så mitt i alltihop så kommer man uppför en backe och skymtar stora tegelbyggnader som känns maffiga på ett historiskt vis. Med tyngd.

Och så sprätter man ut på itnw mindre än kullersten.

Så slutar rundan!

Från asfalt, till grus, till gräs, till asfalt, till kullersten vid KTH.

Over and out och nyllen och godnatt!

Foton jag, Marre och Amlra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s