Coronadepp och skyfall

Hejsan!

*klipper med öronen om jag haft några*

Äter sen linsmiddag. Tiden rann iväg idag på grund av att jag gjorde en massa saker av ren motivation. Inga supercoola speciella grejer, typ rensat två bra att ha-kassar och köpt en router. Och lämnat in crossen för lite underhåll då den knakat mystiskt lite väl länge.

Cykelbutikernas ekonomi måste ju hållas igång.

Det tog några timmar av min arbetsdag att få fatt i motivationen. Fram till klockan 15.53 trodde jag att jag skulle förbli dum i huvudet resten av livet, eller iallafall dagen. Sedan ringde min chef på videolänk. Jag viskade fram ett hej och höll kameran avstängd. Rösten bar inte, hur mycket jag än kämpade.

Men jag kämpade mot en för stor fiende.

För till slut satte jag på kameran, och när chefen frågade hur det gick med allt så fick hela coronadepressionen rinna ur mig.

Jag störtbölade, så lågintensivt jag förmådde av hänsyn till chefen på andra sidan skärmen.

Sedan kom den sakta krypande, motivationen.

Och då hade vi bra jobbsnack och jag fixade massa grejer och såg konturer av fler växter än jag någonsin gjort på vägen hem längs kanalen. Jag kunde skratta roat åt sådant som annars hade fyllt mig med ångest.

Jag hade hävt någon sorts mental blockering.

Och det bara genom att böla framför en skärm där någon satt och brydde sig på exakt det sätt jag behövde –

vid exakt rätt tillfälle.

🐬

20200414_2245231997718730055821169.jpg

Laddblogg: ladda hemma-hetsen

Hej mitt i påsken, ursäkta om jag stör men jag stör mig otroligt på en sak och det är elbilsovänliga bostadsområden. Helt enkelt, bristen på hemmaladdning.

Tullinge där brorsan bor är ett sådant. Området är inte dimensionerat för elbilsladdning. De får knappt köra kupévärmare i garaget och man kan inte stå inne i området eftersom det är ett bilfritt område. Garage och gästparkeringar finns utanför området just för att barn ska kunna leka inne i området. Klockis och människovänligt, hade lätt bott så om det inte hade varit för behovet att ladda hemma.

Som temporär elbilist slås jag alltmer av hur viktig hemmaladdningen är. Och hur provocerad jag blir då den inte kan lösas. Nästan lika provocerad som när jag inte får ta med cykeln på hotellrummet.

Så imorgon när vi ska vandra på Mörkö blir det till att snabbladda i Södertälje på vägen ner. Också detta provocerande, då jag som elbilist även vant mig vid att i princip ha noll i milkostnad på grund av så gott som gratis laddning.

Jag rentav letar upp och lägger på minnet de ställen som har gratis laddning utan att reflektera över hur mycket billigare det oavsett blir jämfört med bensin och diesel, per mil.

Det är fantastiskt, detta som elbilen har lärt oss att ta för självklart: att vi slipper åka till ett tankställen utan bara har en fulladdad bil när vi ska iväg.

Redo att utsläppsfritt ta oss ut i världen.

***

Anekdot: jag åkte i ren frustration till en förskola i närheten av brorsan för att jag vet att de har laddare för personalen där. Tänkte det var påsk och ugnen verksamhet. Men så fort jag parkerat och stod och donade med laddsladden så kom en anställd fram. Det var alls ingen förskola utan en gruppbostad, och här fick bara personal parkera. Personalen var mycket otrygg med att låta mig stå och ladda där, inte läge att erbjuda mig att swisha de tjugo spänn det rörde sig om i elkostnad om ens det.

Så jag drog därifrån med ett glad påsk och en rivstart.

Laddblogg: prylar

Hej från en gammal trotjänare till snabbladdare!

Står och tuggar kilowattimmar på Lidl i Kungsängen. Med några mil kvar till Kristineberg är det ett lämpligt laddstopp från Västerås. Här har jag tidigare stått med Zoen och haft crossen bakpå, och det är ett mycket kärt återseende. Gratis är gott och dessutom snabbladdning är jättegott om man kör elbil.

Denna söta lilla svartnos, Seat electric Mii, kan både snabbladda och frakta prylar. Lagom mycket prylar.

Det gillas.

H-ete vad med prylar jag fortfarande har kvar på vinden till min lägenhet i Västerås. Ändå har jag proppat lilla Mii full av dem idag på min blixtvisit i lägenheten. Men prylar och kläder måste ju jobba, inte ligga på vinden som död vikt!

Så det blir till att köra en rensning under nån helg här under våren, är jag rädd. Typisk coronaaktivitet som säkert dessutom kan kombineras med cykling i gamla hoodsen.

***

En fika med en kär vän ägde rum på Steam hotel vid Mälaren. Utanför det otroligt smakfullt renoverade gamla ångkraftverket fanns gratis laddning. Lagom snabb. Gillas.

Så åkte jag tillbaka för ännu ett ryck i lägenheten. Prylar prylar. Hur mycket tid och energi ska man egentligen lägga på dessa prylar?

Men ett hej till mina rara små chilenskor till hyresgäster, skörda i havet av mynta och persilja i rabatterna och sedan hemåt.

Så nu står jag här och kan konstatera att snabbladdning verkligen är grejen.

Visste ni förresten att Seat Mii förresten ska vara marknadens billigaste elbil? Kostar typ 265 000 kr. Räckvidden är runt 250 km, men det räcker faktiskt bara man kan snabbladda. Med mindre batterier räcker också batterimaterialet till fler bilar, tänker jag.

Over and out, batteriet är laddat till 80 procent så snart jag har laddat upp det här inlägget!

Alltså min gamla solhörna på Vallingatan i Västerås🌹🌹🌹

Vårt tisdagsbad vid Tranebergsbron

Onsdag loverz!

Vad sägs om lite pausunderhållning?

Yes?

Yes!

Vi kör ett vårdopp.

Skit i förberedelserna, vi går direkt ner till bryggan. Ni vet ju redan att man har handduk, mössa, vantar som verktyg och ett taggat sinne med magi-längtan som drivkraft. Man lägger kläder i en hög, tar med sig handdukar och plunta ut på den yttre delan av bryggan och planerar rutten: plumsa i från kanten, sedan ut ett par simtag. Koppla bort kylan och tänk på hur vattnet och din kropp blir ett. Så vänder du, häver dig upp mot kanten och når handduken.

Typ så!

Och medan den nedåtgående solen sa kom kom så gjorde vi just. Och med den uppåtgående hettan i kroppen dansade vi omkring på bryggan i vår mälarblöta hud och fick oss värmande klunkar dominikansk rom och allting sjöng inombords i takt med våra välstämda, inre kraftverk.

Det kändes inte särskilt kallt, faktiskt, alls.

Så svassade vi omrking ett extra tag, ägde väl rätt rejält och kunde konstatera:

En mer lättplockad adrenalinkick fick man leta efter.

Så var det slut på den pausunderhållningen, Saras bildbomb på det och fortsätt jobba efter tre-skrollningen nu riders!!

Lovar, man blir precis såhär hög av att bada under Tranebergsbron i april och speciellt med nån som är lika taggad

Hit men inte längre – och skogsvideo för solocyklister

Kära läsare.

Det finns en sak som jag absolut inte kan gå med på.

Och det är att coronakrisen ska få skapa ökad ensamhet ibland oss, och fler ensamma människor.

Jag har funderat på detta både i mitt eget huvud och ihop med andra.

Hur reagerar redan ensamma människor på fysisk distansering och social isolering?

Eller kanske, vi som både har tränat upp vår förmåga att göra saker själv, men samtidigt är mycket känsliga för förnimmelsen av ensamhet?

Kommer denna kris, med gemensamma råd om hur man ska bete sig som verkar följas av de flesta, öka eller minska ensamheten?

Kan det bli så att vi, just för att råden är gemensamma och just nu följs kollektivt, passar på att faktiskt ringa den där vännen eller familjemedlemmen, oftare? Och därmed själva känner oss mindre ensamma? Och därmed får en sorts skärpt förhållande till oss själva och till det som vi mår bra av?

Eller blir känslan av ensamhet ännu större, för vad ska vi gå tillbaka till när krisen är över? Samma liv i förnimmelse av ensamhet, igen? Ett efterkris-liv som också är en sorts, om än, lågintensivt, kris-liv?

Å andra sidan: är det lite mer okej nu, att outa sin ensamhet och därmed få större chanser att, utan att vi skapar martyrer, bota den, på kort och lång sikt?

Jag själv märker direkt hur jag går ner mig om jag inte haft kontakt med minst en nära vän eller släkting varje dag. På telefon. Chatt och mess kan jag sen gammalt, det som krävs är telefon eller video. Precis som psykologerna säger att man ska.

Jag själv märker direkt om jag inte sätter upp exakt vad jag ska göra, och fokuserar på att få detta gjort och sedan tar en paus. Precis som jobba hemifrån-experterna säger att man ska.

Och jag vet exakt hur fladdrig jag kan bli i sinnet av att cykla själv för ofta. Men jag vet också att min fladdrighet kan förvandlas till frihet!

Därför avslutar jag det här inlägget med tre tips som motar bort känslan av ensamhet när du cyklar själv. Och ger plats för känslan av just frihet! Lite olikt mig, jag ger sällan tips. Helt enkelt för att jag själv möts av tips när jag egentligen behöver motivation. Och då dyker min motivation ännu mer. Så ok, vi kan säga att jag delar med mig av sådant jag själv brukar göra. Och jag hoppas att det kan öka er motivation. För jag är jävligt grym på både ensamhet och frihet:

Ett. Stå emot impulsen att höra av dig till andra under rundan. De finns kvar. Tänk istället på dem. Varför är du glad att vara vän med dem? Vad gör de som får dig att le? Du cyklar nu, de finns kvar att höra av dig till när du kommer hem. Du kommer dessutom att ha egna minnen från rundan som bara du kan relatera till. Njut av dessa hemliga minnesgåvor.

Två. När du tagit de kort du ska under en pp, se dig omkring och lägg undan mobilen. Det finns fler sätt att skapa minnen än att avbilda dem tvådimensionelt med mobilen. Se granar och mossa och himmel, studera observera. Hur luktar det just nu? Vilka djur har gått här? Visst är din kropp och din cykel bara en förlängning av björk och mossa?

Tre. Istället för att bara köra på, tänk på hur benen jobbar i de olika momenten. Uppför tar de dig metodiskt och tålmodigt, nedför trampar de glatt och klokt, över stigens små hinder balanserar de med perfekt teknik.

Och glöm aldrig:

Med en cykel är du inte ensam.

Aldrig någonsin.

OK?

Deal.

Och kolla gärna in min lilla skogsvideo för tipsen i videoformat!

Tack Katja för solovideo-inspo!!

Moroten och jag

Socker, spannmål och morot.

Där har ni de tre grödor som Sverige som nation är självförsörjande på. Resten är vi beroende av omvärlden för att producera tillräckligt mycket av för oss. Vore ju trist om vi stängde in oss och satt och käkade morotslimpa med marmelad hela dagarna, men det säger något om vår sårbarhet i dessa coronatider.

Och igår var det morotens dag!

Jag ville först fira, men kände sedan att varje dag är morotens dag, för mig. Jag messade dock mamma med informationen, min stora morotsinspirationskälla, och fick tillbaka att hon tänkte laga en morotsallad med rostade senapsfrön.

Jag konsumerar åtskilliga kilo morötter per vecka. Och det är skillnad på morot och morot: Icas ekologiska är godast! Så det så. Vanligtvis snacksar jag på dem medan jag lagar mat. Brukar aldrig skala dem, och sista lilla snutten åker ner på ett fat i vatten så att ny, grön bäbisblast växer fram. Späda blad som piggar upp!

Morötter är också oslagbara som färdkost. De håller under resan och ger även lite vätska. Man får en känsla av neutral smak i munnen, man känner sig fräsch. Det kan behövas när man reser.

Annars är morotssoppa min absoluta favorit. Grunden är vitlök, ingefära och chili ihop med gul lök, i med röda linser och skivade morötter, koka med buljong och lite krossade tomater, sist i med tomatpuré och kokosmjölk. Mixa slät. Lagom fast. Hetta möter kokos. NOM!!

Sen brukar jag köra dem i råsaftcentrifugen till juice ihop med citron och ingefära. Men detta något motvilligt då man ju missar massa fibrer, kolla i maskinen efteråt bara! Juice är gott, men juica ska man ju bara göra med sådant man inte pallar äta färskt.

I övrigt hamnar såklart morötter ofta i gulaschen, eller i linsgrytan med spiskummin, men däremot kokta morötter eller rivna morötter har jag svårt för. Slöseri med den njutning man får av en söt och fast morot i sin oskalade renhet! Och ärligt, KOKT morot??

Nej nej, och åter nej.

Just ja. Glömde morotskaka. Det enda jag bakar, och det en gång per år, till min födelsedag i januari. Måste dela ett recept här, för man improviserar inte hur som helst med morotskaka.

VÄRLDENS GODASTE MOROTSKAKA

Såja. Nu har ni det också.

Glad måndag och fortsätt njuta av moroten!

Och jag hade ju såklart odlat morötter om jag hade haft plats och förmåga. Faktum är att jag alltid tyckt att det finns så många som odlar så goda morötter att jag själv känt mig överflödig. Så jag har aldrig satsat på att lära mig det, utan handlar istället med glädje från dem som kan och njuter såklart av kära mammas fina morotsspädisar

Nacka-chocken

Aldrig mer stigcykling i friluftsområden.

Det var känslan efter att ha snurrat runt i Nackareservatet i söndags. Tror det var där jag var iallafall, gick på en rutt vi kört med ett brudgäng i höstas. Då var jag eld och lågor över dessa nya stigar. Så vackert längs spränger, hällmarker och uppförslut!

Igår var jag skärrad. Stigarna var proppfulla med folk! Jag hade knappt en enda nedförsbacke för mig själv! Än mindre kunde jag ta fart uppför utan fick knoga med start i motlut! Hela tiden fick jag smyga mig förbi och ropa ursäkta och hela tiden hoppas att de inte hatade cyklister mer än vanligt.

Är det såhär MTB-åkares vardag ser ut?

Som jag längtade till landsvägen. Och till tomma grusvägar! Dessa två typer av vägar, som är transportleder och inte anlagda för rekreation, har en stor fördel och det är att man slipper bråka med de stackars fotgängarna. Då är bilister mycket lättare att både bli arg på och att komma överens med eftersom man färdas på en regelrätt, vanlig väg.

För jag förstår fotgängarna! Familjerna, paren, kompisgängen, den ensamma flaneraren som nyss lämnat sin fru och bara vill ha lite luft att andas. Jag skulle aldrig som fotgängare i ett naturreservat vilja oroa mig för att det kan komma en cyklist. Jag vill promenera och njuta!

Fram för ännu mer separerade vägar i fritidsområden.

Sedan blir det ännu mer uppenbart hur väl de stadsnära ytorna behövs. Nu när vi äntligen fattat hur bra det är att vara ute och göra grejer, och att det finns fin natur hemmavid att göra dem!

Men pjuuuuuhh. Som man säger. Jag är skakad. Ok, kanske inte aldrig mer, men iallafall aldrig mer söndag fint väder och mitt på dagen och utan ringklocka på anlagda stigar.Kanske snarare tidigt tidigt, med på köpet fågelkvitter, gryningsljus och daggdroppar?

Eh det börjar låta magiskt. Och börjar låta som att mitt gamla sätt att njuta av en plats är tillbaka:

Åk dit en annan del av dygnet, med fördel tidig morgon.

Any takers?

20200406_0755256038535355206989130.jpg

Och ett träd på stigen är det minsta problemet

Och jag kan också känna att anlagda stigar inte är riktiga stigar på samma sätt som vägar. Vilken helt ologisk känsla, varför skulle inte stigar som anlagts för folk att gå där och njuta av omgivningen vara en riktig väg? Eller är det för att det inte riktigt är en transportled? Och att jag gillar känslan av att cykla på något som redan finns där och därmed kan ha flera syften?

Fredag 17.53

Jag står i hallen i min lägenhet. Mina blanka ögon vilar på ett par svarta stövlar men jag ser inte själva stövlarna. Jag ser rakt igenom dem.

Jag stirrar och stirrar och ser ingenting.

Jag måste ut. Om jag inte kommer ut, blir jag dum i huvudet.

Jag tar crossen och kör mot Västerbron. Luften är vårig. Kvällen är sval. Solen är ljuvlig i horisonten.

Jag låtsas ha någonstans att vara på väg till.

Efter Västerbron kan man ta höger mot Reimersholme. Jag har alltid kastat lystna blickar åt Stockholms olika holmar. Jag gillar holmar. Jag tar höger.

Längst ute finns vattnet. Såklart, det är ju en holme. Jag ser mot Gröndal på andra sidan. Förut fanns där en bastu, jag har bastat där.

Så kommer jag tillbaka till Hornstullsidan, och kör mot Bergsunds strand. Lampor på.

Jag ser upp mot ett buskage och en trappa, där jag vet att det finns en hemlig gammal järnvägsräls. Nedlagd. Övervuxen. Jag vet att den finns där, det är sen gammalt.

Benen trampar, det är mysigt att cykla med lampor. Jag når Skanstull, funderar på myllret på Götgatan, men tar Ringvägen. Jag vill tillbaka ner till vårfåglarna vid vattnet.

***

Snart är jag åter på Västerbron, kryssar mellan kvällsflanerare och kör genom Fredhäll. Köper en påse morötter på Coop, och så är jag tillbaka.

Jag körde visst hem, via Reimersholme.

20200404_2257322181668077190604202.jpg

Morgonplock

Morrn!

Igår hörde en läsare av sig angående mitt inlägg om skräpplockning. Hon kände på pricken igen sig i känslan när man plockar skräp på egen hand, jämfört med om man är flera. Jag sa att hon kunde utlysa en tur i sitt bostadsområde, det var säkert fler som skulle hänga på, även om det inte kändes så när man ensam går och plockar med sig skräp.

Jag hoppas hon utlyser en runda. Jag tror att hon kommer göra det! För hur perfekt lämpad är inte denna aktivitet för coronatider? Antingen är man permitterad, eller jobbar hemifrån, eller är arbetslös, eller bara vill komma ut och ha social kontakt och samtidigt göra något ihop.

Något som får en att känna sig riktigt duktig och man ser resultat dessutom.

Plocka skräp är perfekt. Någon halvtimme innan man går in till kaffe och jobba hemifrån-jobb, som idag i mitt fall. Med två andra kungsholmenbor som känner exakt samma sak.

Min läsare tyckte också att alla permitterade skulle ut och plocka skräp. Som en sorts samhällstjänst, en gentjänst. Det är ju ändå vi som betalar del av deras löner nu, tyckte min läsare.

Jag kan hålla med henne!

Nästan så att jag själv vill permitteras och dra igång en sån grej.

Förresten fick vi gräva långt in under snötäcket i buskarna i morse, då var det bra att ha sin lilla plockpinne:

Foton och plocksällis: Marie och Liselott