Min välbehövliga utkomst av fuck you-kapitalet, välriktad och smekande

Hejsan!

Är lite uppåt. Sitter på buss 434 mot Djurö som ska ta mig ut på ett hemligt ärende. Himlen är illblå, vattnet vårsvalt och riktningen är Stockholmsk:

Öster. Öster som i hav, skärgård och klippor. I linje med mitt stockholmska nyårslöfte!

Jag älskar hemliga ärenden. Konceptet gör mig ofta lite fnissig. Så fort man säger hemlig, tänker folk nämligen alltid på fyra saker: nytt jobb, nytt boende, ny dejt eller ny cykel.

Alla lika viktiga komponenter beroende på livssituation.

Och som om inte det räckte, så har jag idag även varit iväg på ett hemligt ärende som jag bara delar med min vd. Och som om inte detta vore nog, så tror jag att jag såg mitt livs första hångel vid Fridhemsplan. Han hängde lite nonchalant vid övergångsstället. Med rådjursögonen plirande, lite som jag minns honom från -97.

Hi hi.

***

Igår var vi ute och städade i Kristineberg. Det var jag och mitt plockgäng, alla boende på Kungsholmen och flera från det direkta närområdet. Jag hade för tredje gången lyst ett lunchplock i fb-gruppen ”Gör Skräpholmen till Kungsholmen igen”, som jag nämnt tidigare.

Vi hade alla varsin plockpinne och städade oss runt mellan buskage, diken och parkremsor. Det slog mig hur overkligt fantastiskt det är att få umgås så lokalt i just Stockholm. Jag är ju så van att alltid ha en tunnelbanelinje med nåt byte mellan mig och bekantskaperna. Numera har jag ibland en cykeltur över Västerbron, och ibland bara en kort promenad i mitt absoluta närområde som jag kan se från mitt köksfönster.

Jag hade haft en tuff förmiddag då Stockholm och livet satte mig på prov. Hjärnan hade stångats så hårt mot vissa tankar, känslor och minnen att jag var helt uttorkad av ansträngningen. En kvart innan samling var jag ett vrak i tyll och rufsigt hår. Men så drog jag på dansmusik och borstade tänderna.

På med mycket mascara och jeans.

En minut sen körde jag igång min grupp och hela det här inlägget ska egentligen handla om hur värdefulla olika små pauser av den här typen kan vara. Jag blev så uppåt specifikt denna dag. Det berodde inte på vårsolen, även om den var en skön belöning den också, nej detta handlade om det vi gjorde tillsammans. Fem andra människor tyckte uppenbarligen att det jag föreslog i form av ett lunchplock var viktigt nog att lägga sin lunchtimme på. Timmen blev en halvtimme för vissa som skulle på möte men ändå ville vara med, en trekvart för dem som ville hålla tiden och en dryg timme för dem som hängde kvar och plockade nässlor medelst planterandes nästa lunchplock.

Jag gick runt och la märke till hur skönt det var att vara glad och skratta, jämfört med rufset och tufset i förmiddagshjärnan. Och så tänkte jag att någon annan i gruppen kanske tänkte samma sak. Att denna lunchplock just idag var den andningspaus man behövde för att hjärtslagen skulle slå normalt igen och tankarna kunna tänkas klarare.

Och så tänkte jag att det i så fall inte direkt var någonting någon av oss behövde delge någon annan, utan bara gå runt och njuta av.

Vara stillsamt glada över, i tysthet och tillsammans.

20200422_1327531051264895975167674.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s