Dagens minipendling och väderstreckstricket

Loverz!

Idag gjorde jag något uppiggande och det var att pendla mig till Bollstanäs. I ryggsäcken fanns dator och jobbkläder, här skulle distansjobbas med syster och familj i deras hus!

Lite efter sju trampade jag iväg på crossen och efter tjugo minuter var jag knäckt. Motvinden var total mot den isblå himlen och mitt nyvakna fejs. Men eftersom jag skulle någonstans, som bara råkade vara rakt in i vinden, så knegade jag på och kom fram. Om än via andra vägar än jag hade tänkt.

Jag stapplade in i huset runt kvart i nio. 90 minuter hade de 27 kilometerna tagit mig att cykla. Huden var solkysst och vindbiten, jag dunkade in dagens första möte och flydde in i duschen.

Så betade vi av en jobbdag.

Hemvägen var mer följsam. Vinden hade mojnat, kom den så var den fortfarande nordlig, och jag tog vägen förbi Väsjöbacken. Sedan greps jag av en intensiv längtan att bestiga den, så jag trampade uppför de faktiskt ganska flacka serpentinerna till toppen. Och så hände något trevligt!

Och det var att precis när jag pressade fram ett leende ur min flåsande kropp, så kom en löpartjej över krönet och började snacka! Hon trodde jag var downhill-brud, alltsååååååååå, och så kunde vi konstatera den markanta ökningen av folk som gjorde saker utomhus. För visst har ni också märkt att folk är mer ute?

Tjejen var skittrevlig och gav sig sedan av för att inte frysa i den förföriskt nedåtgående kvällssolen. Jag tog en genväg ner som ledde till nån sorts hoppbacke och fick vackert kliva av cykeln och leda. Så mycket dödslängtan har jag inte.

Sedan nådde jag så småningom Edsbergs slott och körde längs vattnet lite. Fint fint. Och det var här jag återigen drog fram tricket man kan köra om man inte pallar kolla rutten på mobilen: man tar ut riktningen! Och så ställer man in Garmin och kollar att man kör rätt väderstreck!

Det har hjälpt mig förut, och hjälpte mig nu med. Söderut, skulle det stå.

Och så körde jag äntligen in i stan vid Norrtull, och så äntligen var jag på cykelbanan mot St Eriksplan. Och då kände jag mig på något sätt så hemma att jag nästan blev rörd. På bron över till Kungsholmen var solen ljuvlig precis i trädtopparna, och himlen rosa åt andra hållet.

65 km med ryggsäck hade jag tillryggalagt totalt. Och tänkte att det här var ju faktiskt en sak som helt klart kunde pigga upp coronadeppen rätt rejält.

Så det vill jag göra igen.

Med de positiva orden avslutar jag detta inlägg och vill nu somna sött och vakna när klockan ringde ringer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s