Tyllrosa och brogrå

Visst vill man att de här blommorna ska dofta?

Det gör de tyvärr inte. Däremot blommar de som galningar med hög integritet under en kort period.

Den perioden är nu.

Så när man kommer ned på morgonen, eller på lunchen om man jobbat hemifrån, eller som nu på sena sena kvällen om man ballat ur av bristen på utemörker – så blommar de. Illrosa. Mjukrosa. Flufftyllrosa.

De är tvärtemot Västerbron.

Västerbron är grå. Hård, stilla, böljande och trånande.

Västerbron susar och dånar. Har sett skymningar och gryningar och allt däremellan. På krönet sjunger vinden i räckena. När man kommer ner på andra sidan, kan man cykla nya vägar genom det man trodde var Hornstull. Upp mot en kyrka, stanna vid en sten och ha ena foten på trampan, andra mot bänken. Och blicken på stenen.

Vad har ägt rum här? Vilka tankar har tänkts där från bänken, vilka ord har formulerats av den som kanske fattat posto på stenen, och vems innersta har blottlagts?

Har blanka ögon fått tröst här?

Har rusande hjärtans hunger, kunnat stillas?

Sedan kör man hem igen. Inte bli för pretto nu. Tillbaka över Västerbron, lyssnar igen på vindens konsert och sadelstolpens knirk och lägger mentalt undan pengar för en ny, och så svänger man upp mot onkel Adams väg.

Där möter det rosa fluffet.

De kompletterar varandra, utan att särskilt göra en grej av det, som riktiga kärlekar gör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s