Just ikväll är det vi.

Hejsan!

Ikväll har jag umgåtts med mina tankar. Bara dem och jag. Det kan ju både vara fint och jobbigt, men mixar man dem rätt kan allting komma ut bra i slutet. Så vi har gråtit lite och googlat, drömt och sjungit lite för oss själva, i den ordningen.

Och då blev allting konstruktivt och rimligt.

Först var det dags att konstatera varifrån ljudet i bakhjulet kom. Det lät lite som att en sten hade tagit sig in i fälgen och snurrade runt där, som de där plastgrejerna man satte på ekrarna som barn som åkte upp och ned längs ekern under färd.

När jag fått ur luften ur däcket, såg jag min eker. Den hade lossnat från sitt ekerfäste. Jag insåg att detta skulle bli en sak till att bockas av från crossens lista på erfarenheter, men grät lite ty imorgon skulle det ju cyklas grus på Ekerö. Varför denna erfarenhet just ikväll? Jag ville ju så hemskt gärna följa med de underbara brudarna, i mina tankar hade jag redan planerat hur roligt det skulle bli!

Jag googlade därför fram att Bromma cykel öppnar klockan tio. Nästan samma tid som vi ska samlas, på nästan samma plats. Om jag hänger på låset så kanske kanske de kan spänna fast ekern eller sätta dit en ny innan brudarna tröttnar och drar iväg utan mig…

Jag insåg samtidigt att ekerbrott kunde ta tid, och att jag därmed skulle kunna bli utan runda. Därmed övade jag mig på att tänka ut en plan B för det scenariot.

Sedan var det dags att drömma. När jag såg rutten för imorgon, kom jag nämligen på mig själv med att fundera på om inte detta skulle bli året då jag utforskade Stockholmsgruset? Om 2019 var backarnas och utlandsresornas och de ❤ nya bekantskapernas ❤ år, så kanske 2020 skulle bli grusvägsfyndens?

Just för att det är så roligt, med grus. Och praktiskt om man vill ha utmanande körning.

Och slutligen så kunde vi inte låta bli att därmed sjunga lite för oss själva, av att vi för en gångs skull, ett litet litet tag en fredag, var i fas. Var vi, och inte vi mot mig.

Så vi lagade mat, och gjorde tydligen något med hummusen för den var extra god ikväll, ja något var det som vi gjorde. Och munspelet ligger plötsligt inom räckhåll, så vete sjutton om vi inte blåser liv i gamla munspelstakterna och tränar in några visor.

Och hoppas hoppas nu att tjejerna väntar in imorgon och Bromma cykel öppnar lite innan tio och blir glada över dagens första ekerbrott som de kan lösa…

1. Brottet finns bakom masken

2. Gabriela tog fotot på mosaiken i Tongoy på andra sidan mitt liv som jag känner det

Lämna mig aldrig eller iallafall inte nu

Älskade förbannade lilla skitcykel vad jag vill krama sönder dig och ditt överrör.

Det var känslan idag vid cirka halv åtta när jag trippade ut till min cykel. Jag hade parkerat den utanför baren där vi druckit fin-öl och diskuterat väsentligheter. Jag hade parkerat den på ett stålstaket, hängt den sådär nonchalant på ena bockstyret, och låst fast den i ramen, närmare bestämt överröret. Ett överrör där en delikat liten buckla berättade crossens historia om en hård tillvaro som stadscross.

Nu hängde den där rofyllt med utsikt över Karlbergs kanal.

Trodde jag.

När jag kom ut var det nämligen någon som hade upptäckt att jag slarvat med fastlåsningen. Denne någon hade målmedvetet börjat kränga av låset av staketet där det uppenbarligen gick att göra så. Denne någon hade sedermera blivit avbruten av pubens ägare.

Hur länge hade han hållit på? Hur mycket hade jag slarvat? Hur stor risk hade jag utsatt crossen för, med sina färska fina bromsbelägg, så redo att bitas i, så redo att balanseras nedför närmaste grus backe?

Bara crossen vet.

När vi kom ut, tackade jag pubens ägare och passade på att upplysa om att crossen hade kört SM.Sen gjorde jag allt jag kunde för att få honom att fatta vilken bedrift han hade gjort, i denna svåra tid.

För jo.

Han hade räddat min cykel, och därigenom räddat mig.

Fotograf: okänd, icke att förväxla med den okända handen i inlägget

Cyklister i coronatider, förenen eder

Cyklade till jobbet idag!!

Fel. Jag cyklade inte. Jag flög! På med cykelvänliga vårjackan, vårskorna, på med urbanista hjälmen och så iväg mot den lilla backen till höger om porten, eller vänster om man kommer från det hållet. Jag körde nedför den branta asfaltsslänten och tog av mot den halvleriga grässlänten. Crossade mig nedför och utåt mot cykelbanan.

Benen trampade med hög kadens, nu slipper vi tunnelbana och bussar, nu kan vi ta genvägar mellan Kristineberg och Marieberg och Västerbron och var vi vill, vi behöver inte längre anpassa oss utan styra själva!

När jag stannade vid de gängse rödlysena så var det uppenbart hur vardagscyklingen slår mot humöret. Det slår så jäkla positivt!

Så nu uppmanas vi att stanna inne och hemma och inte träffa våra föräldrar om de är gamla. Det digitala ska temporärt ersätta sociala jobbkontakter och det är väl ok, även om jag alltid kommer att ha detta som akut-lösning. Och när det är tomt på kontoret är det lätt att trilla dit på apati-liknande humörsvängningar. Men fan ta dem! De bryter långsamt ner oss och gör alla andra människor till fiender, eftersom vi blir våra sämsta jag.

Är det något som oroar mig med coronakrisen, så är det att vi ska bli deprimerade i vår ensamhet. Vi som bor själva och inte med nån eller några. Det gäller alla åldrar. Jag själv är ett högriskobjekt!

Så låt oss snälla cykla!

Om så bara till jobbet, eller till stationen till tåget som ska ta oss till jobbet. Men också ut på grusvägarna, landsvägarna, gräsbackarna och de gamla nedlagda, omgjorda järnvägsvallarna. Förundras över gruskompisarna, omfamna regnet och vänd huvudet mot solen om det finns nån, annars vänd huvudet mot molnen, solen må vara borta men himlen finns alltid kvar.

Dra med varandra på turer. Dra med mig på turer! Fråga, messa, ring, hör av er och dra ihop små gäng som drar ut och kör, lapa ljus och mörker och regn och sol och allt.

För vi vet ju det uppenbara.

Allt känns lättare från cykelsadeln.

20200318_0914169040086307674279379.jpg

Tre ord.

Hej krisjävel.

De säger att jag inte kan göra mer.

Men:

Jag tänker vinterbada tills min egen värme trycker undan din kyla.

Jag tänker spela mina favoritpianolåtar på munspel tills min musik stänger ute den gongong du dunkat igång i skallen på mig.

Jag tänker skriva tills mina ord besegrar det som du försöker pränta in, dina fyrkantiga klossar i min trekantiga box.

För bollen kan tyckas ligga i dina händer.

Det du inte vet, är att det finns fler.

Fler bollar, och fler händer.

Fotograf: okänd

Nyårslöftet: mina slangar

Yo måndag!

Tänkte dra igång veckan med ett inlägg om ett av mina mer svårforcerade nyårslöften: att laga mina slangar och miljöaspekten av det.

De har legat där länge i sin lilla påse. Under alla sex veckorna jag bodde i Tullinge rörde jag dem knappt.

Varför lagar jag dem? Jo, för jag hatar slöseri med material och det är schysst att spara lite pengar. Dessutom älskar jag fixet och fokuset som kommer med en mysig slang- och punkakväll i brasans sken. (Jo, på riktigt!)

Jag var ju tidigt ute med att vilja ta tillvara slangarna. När det begav sig, shoppade jag en hel del armband av cykelslang, det var breda pjäser och grov och ren design som jag gillar. Men så började folk säga att det fanns gift i slangarna som skulle äta sig in genom den tunna huden vid min handled. Jag vill fortfarande inte tro att de har rätt. Armbanden är ju så otroligt snygga.

Det finns annars två sätt att angripa miljöaspekten i slangarna. Antingen förlänger man livet på dem genom lagning, eller så pressar man tillverkarna att använda mer förnybara material. Annars sorterar man den sargade slangen som brännbart. (Skamgränsen går vid att ta med sig slangen hem från rundan vid punka…)

Att laga är rätt basic. Man köper ett lagningskit och följer instruktionerna. Viktigt att låta det ta tid och vara noggrann med påsmetningen av solutionen och låta den torka lite grann innan man lägger på lappen. Och ha ordentligt med solution och kolla så att det verkligen smiter tätt längs gummit.

När jag skulle köpa mitt lagningskit på Sportson (ligger närmast jobbet), fick jag veta två saker: (1) att dagens slangar innehåller mindre gummi än gårdagens, och att lagningen därför sitter sämre. De rådde mig att hellre köpa nya slangar, typiskt slit och släng och tummen ned för det. Men det är ju inte främst Sportsons fel, utan tillverkarnas. Samt att (2) man kan pumpa upp slangen på sina cyklar regelbundet för att hålla slangen smidig och minska risken för punka.

Detta gjorde mig såklart förbluffad. Wtf! Hur kunde de avråda från att köpa deras produkter? Var fanns en slangtillverkare som sålde både slang och lagningskit där kittet var anpassat efter slangens råvarusammansättning?

Jag gick iallafall hem och lagade samtliga åtta slangar. Vissa hade upp till fyra revor. Det gick åt två förpackningar á 59 kr, och jag fick åtta slangar som var som nästan nya. Rullade ett igår och det var inte helt hundra, men 99 är ändå ok om man tänker att en ny slang kostar vad ett lagningskit kostar. Bara man lagar noggrant.

Det andra sättet, att använda annan råvara än gummi och syntet, kan vara goda nyheter för miljön på sikt: och det är att som Continental använda vår kära maskros! Dock i däck och inte slangar, men det kanske är en tidsfråga. I länken får man lära sig att efterfrågan på gummi ökar, och att gummiträden i världens gummibälte (!) runt ekvatorn inte hinner med att producera allt som krävs.

Och det är här som den ryska maskrosen kommer in i bilden!

Den är nämligen enligt forskning den bäst lämpade för uppgiften att bli ett däck.

En hektar maskrosor, där enbart stammen används, blir tydligen ett ton naturgummi. Den produktiviteten är lika hög som gummiträdets.

Fatta kvaliteten i maskrosen!!

Och vad smart att ta tillvara den till synes ilskna lilla gula lymmeln. Det är säkert bara en tidsfråga innan den svenska eller danska eller finska maskrosen befinns ha samma kvalitet som den ryska.

If you can’t beat them, harvest them.

Och fram till att jag lyckas lägga vantarna på ett sådant däck och recensera det här på bloggen, så fortsätter jag laga slangar.

✌️

Mattias plåtade på en cykelbana i Santiago

Älgö.

Yo, har ett nytt nyårslöfte nu när slangarna är lagade och det är att njuta mer av skärgården detta år. Bor ju uppenbarligen alldeles vid den och älskar saltvatten och skär!

Och havskontakten när man cyklar är oslagbar.

Som idag när Robert äntligen visade vägen ut till Älgö som är bortom Saltis. Man fortsätter rakt fram istället för att ta vänster mot serpentinen och hotellet. Och efter lite kullar får man belöning efter belöning. Hav och skär och det på bägge sidor!

Den största belöningen kom vid vägens slut. En brant backe ner mot vattnet där man kunde stå och titta och rysa av skärgårdskänningen.

Sedan trycker man uppför och får njuta faktiskt lika mycket av havskontakten på vägen in igen.

Att ta en pp i nån buske blev en utmaning. Ön är nämligen i det närmsta helt uppköpt av olika människor med pengar. Detta innebär noll allmänna buskar. Det fick bli en slänt vid en lagom privat remsa ned mot nån brygga.

Sen gjorde vi en avstickare till serpentinen, och så en till skidbacken som man inte fattar att den finns förrän någon som har tävlat där hundra gånger visar, och det har Robert.

Sedan var det hem och låta sig vara söndagsmör och genomkörd.

Och drömma sommardrömmar om skärgården.

Leta stig och hitta ben

Morrn och rapport från igår!

Igår vid sex på kvällen däckade jag i badkaret. Duschvattnet var så mjukt och lent. Jag drog upp knäna och lutade mig mot ena sidan av karet för att försöka täcka så mycket som möjligt av kroppen med vatten. Sedan vaknade jag av att det kom luftbubblor ner i vattnet genom ena näsborren. Den hade kasat ner under vatten, och väckt mig.

Jag gick motvilligt upp och klädde på mig. På mobilen hade Robert skickat bilder.

Anna dricker te i solen, Anna försöker posa, Robert posar i cykelkepsen med solen i ögonen, Robert snygg och snabb i allén vid Drottningholm.

Då mindes jag. Vi hade ju cyklat!

Jag gnuggade vattendropparna ur huden och såg ner på mina russinfingrar. Så rekapitulerade jag förloppet.

Jag hade föreslagit att vi skulle dra iväg mot Ekerö för att klättra upp på Ekerötoppen. Sedan skulle vi ta färjan till Slagsta för att få oss lite Mälarnjutning, varpå vi skulle leta oss ned till den förföriska strandremsan som enligt en av mina läsare, var värd att cyklas. Denna remsa skulle ge oss gruskontakt och förbinda Vårberg med Liljeholmen utan att våra känsliga premiärpsyken skulle behöva tugga asfalt.

Vackert så. Robert anlände i sin stiligt omlackade ram, vi trampade upp på Tranebergsbron och möttes där av SOLEN.

Ja, det var en inbjudande vårsol som mötte oss på vår älskade Tranebergsbro. Vindpustarna låg och vilade medan vi försiktigt tillryggalade kilometrarna fram till Drottningholm. Där tog vi höger för att komma in på lilla spurtvarvet, där jag brukar köra skyltspurter. Vi besåg endast skyltarna, det var ju premiär och Roberts gym-ben behövde rullas ur. Och mina icke-ben behövde vakna.

Så körde vi allén mot stora vägen. Robert gjorde en fixiecross-sladd på ett grusparti, och vi tog höger. Snart såg vi Ekerötoppen, dit ska vi sa jag till Robert. Och så var vi vid Tappström där en liten väg under bron ledde oss till just toppen. Trampa ur i en kurva och stanna vid vägbommen och ladda.

Efter en pp drog vi uppåt, på avstånd från varandra för att undvika backvurpor. Så tuggade vi asfalten och Robert försvann bakom ett krön.

Nu var det jag och backen.

Efter den lite mjuka asfalten kom grusbranterna. Kurva på kurva på kurva och psyket bråkade och där kom första tanken på att kliva av och gå! Men jag var förberedd och tog fram den backstrategi jag utvecklat i Norge: ett tramptag i taget och du ska upp.

Och upp kom jag. Och när jag nådde toppen med mitt premiärflås stod Robert där och peppade, och sedan gick vi fram till kanten.

Folk åkte verkligen skidor här. En liten lift drog upp hugade åkare som sedan kastade sig utför på konstsnön.

Vi drack lite te och kisade mot solen. Sedan åkte vi ned i jakt på det värmande flåset.

Vi flåsade oss ända vägen till färjan, fick oss en solglimt och kunde värma oss i passagerarhytten, letade oss ner till strandremsan och här kom dagens fail.

Eller det som fick definiera dagens runda: att på cross leta stig. Glädjen i att någon sa att det finns stig här följt av berusningen i här är den det måste vara den! Varpå stigen urartar i MTB-trail-ish stenskravel och Robert trycker en praktvurpa. Se hur cykeln troget flyger med sin ryttare från stig ner till slänt! Det är en mjuk och fin luftfärd, och efteråt kan vi med lite skräck som vanligt konstatera att det lika gärna hade kunnat vara stenskravel som Robert landat på. Och hur hade ryggen hans mått då?

Upp och kolla cykeln, är allt ok Robert ja det är det! Och sen faktiskt vända. Stigen som definierade stigfinnarturen bjöd visserligen på dödsvacker utsikt över Mälaren, men den var inte cross-bar.

Vi fick finna den en annan gång, om det ens var den vi fann.

Ut och tillbaka och ta en genväg i ett parkeringsgarage. Cykelbana till Årstaberg och där vid bron till Hornstull kändes allt som hemma.

Älska komma in i stan efter att ha varit utanför ett tag.

Och det var den premiären. Hej då Robert tack för idag!! och hem till bad och däck och det var där rapporten började.

Och det är där den slutar, mitt i trötta vader, mjuka ben och bilder Robert skickat i mobilen.

🐬🐬🐬

Kristineberg!

Yo!!

Jag har flyttat in i lägenheten igen.

Flyttade tillbaka alla grejer från Tullinge i söndags. Nästan, och flyttade in, nästan. Crossen hämtade jag först igår.

Men nu är den hemma, och alla slangar som kan lagas är det. Vissa hade fyra hål, snacka dålig slanghälsa.

Och min flytta hem-feber!

Hur skulle det gå att bo själv igen? Varför tog något emot? Jag, dammråttorna och cyklarna, skulle vi åter ta Kristineberg med storm?

Ja, det skulle vi. Dammråttorna var kvar där jag lämnat dem under sängen. I onsdags vågade jag mig ut på den första löprundan runt Kungsholmen, lilla 7km-varvet. Där fanns det vanliga mörkret längs rålis och den vanliga glädjen att ha kommit halvvägs vid stadshuset. Vända tillbaka hemåt i höjd med kontoret, tillbaka längs Karlbergs kanal, lera vid båtupptagningen och klappra på spång några meter, så når man Hornsbergs strand och kan drömma om sommarens salsakvällar vid utescenen.

Där någonstans kommer så det välkomna badsuget. För när passar ett kvällsdopp bäst om så inte efter första löprundan vid Mälaren på drygt tre månader?

Det blev mindre skräck och vånda än vanligt, alla kläder på och skorna med, i och ner med nyllet och upp!

Springa med vibrerande hud upp mot huset, vänta jag tar en vända i soprummet! Och där hitta en färgglad necessär och två nagellack som ville bli räddade, och kvällens cirkel var sluten. Det sista jag gjort innan avfärd i höstas var ju att rädda två finfina väskor från just det där soprummet.

Upp, tvätta necessären och långdusch till mig.

Rester på det, och så en omgång slangar att laga.

Det var första egentliga dagen och kvällen i Kristineberg det!!

Nu får cykelsäsongen, och badsäsongen, och balkongsäsongen, och alla andra säsonger, komma bäst de vill.

Swimmer’s high: så gör du

Åk ut till ett vatten, gärna salt.

Inspektera brygga och strand. Var kan du gå i fort med hela kroppen, doppa huvudet och sedan komma upp på ett rimligt sätt?

Utse en klädhållare. Om ingen sådan finns till hands, utse en plats där du kan lägga kläderna i en hög. Kom ihåg var du har hårsnodden.

Ha skor som du snabbt kan få in fötterna i.

Redo?

Av med kläderna. Stå gärna på handduken. Fötterna ska hållas varma så länge som möjligt. De är din sista och första kontakt med vattnet och med bryggan. På fötterna vilar hela kroppen. Ju kallare de är, desto kallare blir hela kroppen.

Var skräckslagen inför kylan. Frukta den. Se ditt liv passera revy. Så gör du det. Så hoppar du i, doppar hela kroppen och huvudet, skjuter upp dig från botten upp på bryggan.

Ge upp ett glädjeskrik.

Du är nu uppe. Ställ dig i skorna. På med handduken. Ditt inre kraftverk sköter resten.

Tacka klädhållaren om det fanns någon sådan. Gå upp till huset och in till den väntande brasan och de små glasen med stärkande rusdryck. Sätt dig i bara handduken bredvid de andra, både badare och klädhållare. Se glöden brinna i deras ögon, känn huden vibrera, känn blodet rusa, låt saltvattnet rinna på ryggen, garva ihjäl dig åt något någon säger.

Den kommer att garva ihjäl sig tillbaka.

***

Swimmer’s high.

Det håller i sig hela kvällen, och flera dagar till, för vissa.

🐬

Fotograf: okänd