Söndagens slangbryderier

Kan en slang fejka? Och bör den göra det?

Dessa två frågor brottas jag med under kvällens lagningspass. Crossen rullade idag ca 900 m innan den fick punka I februarigruset, och mitt nyårslöfte troget ville jag såklart ta tillfället i akt att laga slangen.

Så det byggdes kaffe och plockades fram lagningskit. Min svarta tygkasse med punkade slangar riktigt kokade av nyvaknat gummi. Slangarna såg ut att sträcka upp sina ventiler mot mig, alla lika ivriga att få bli den som skulle lagas.

Fingrandes bland gummit väcktes historier till liv. Där var dubbelpunkan i Åkers, där var akutpunkan i Bromma på tunna bondslangen som tvingats bära upp en hel cross. Det breda däcket hade satt för mycket press på den nätta lilla racerslangen, troget hade den försökt fullgöra uppgiften som såklart var dömd att misslyckas.

I tygkassen ålade de runt, sträckte sina ventilhuvuden mot mig och pyste ut sina punkasagor genom minimala springor när jag pumpade in luft.

Springorna i slangen, så små. Konsekvenserna för ryttaren, så stora.

Så mycket luft, så mycket makt i detta lilla enda minihål.

**konstpaus**

Och så mycket måste dessa minnenas slangmysterier ha suktat efter liv, att två av dem verkade ha smörat till det rejält.

De lät sig pumpas upp utan att pysa ut luft.

Fejkad punka, om man så vill. I alla dessa månader hade de legat slingrade runt sina punkade kompisar att de på något vis blivit hela.

Så till alla slangar som läser detta:

Snälla fejka punka oftare.