Chile #42: om surf.

Mitt neopren-jag vädrar morgonluft. Ska man surfa i 13 grader varmt havsvatten är våtdräkt legio, och denna min temporära andrahud träs på uppe i surfstället. Sedan kånkas brädan ner till stranden under instruktör Marcellos nogsamma överinseende.

Han visar hur man bär. Längst fram fattar man runt brädan, och så låter man resten släpa i sanden. Som en bäver släpar sin svans, går jag på stranden med Marcello bredvid.

Han ska ha en lektion med mig på stranden och i vattnet. På stranden visar han de olika stegen för att ta sig upp i stående position, han lär mig kommandona på spanska som han kommer att ropa till mig i vattnet, jag tränar på att komma upp i rätt position, och så stretchar vi tillsammans i sanden.

Vi är två blomgubbar i våra svarta heldräkter, två bäbisar skyddade från allt ont. Vi kan rulla runt, flyta i vattnet, låta det slå mot oss och bubblorna täcka kroppen, även fötterna är täckta ty vattnets kyla kan annars tränga in i fötterna och fucka med surf-psyket.

Ett fuckat psyke fångar inga vågor.

Jag upprepar alla spanska kommandon och all information Marcello ger. Jag förstår faktiskt mer än vad både han och jag trodde var möjligt. Framåt, bakåt, uppåt, nedåt. Så går vi ut i vattnet, och på kommando lägger jag mig på brädan och börjar paddla.

Runt mig tar andra neoprenbäbisar sin tillflykt i vågskummet. Det hoppas, ramlas och dyks ner i böljan från brädorna, neoprenet jobbar och alla tumlar runt i havet som om det inte finns nån morgondag.

Min rumskompis Emilie är någonstans i vågskummet.

Nu är det dags för mig. Marcello spanar vågor, jag vrider nacken för att få koll. Han håller i svansen på brädan, ger kommandot och trycker iväg mig.

UPPE!!!

och uppe, och uppe, och uppe.

och uppe.

Jag kommer upp på nästan varje våg som Marcello förser mig med. För varje våg, förfinar vi tekniken och till slut gör jag det. Framåtlutad, som man ska för optimal fart och minimalt luftmotstånd. Jag surfar, styr brädan och håller balansen och kliver inte av förrän jag själv vill.

HELL YEAH JAG SURFAR

Marcello tar in mig till stranden. Han är stolt. Det ska han vara, min surf är ett resultat av hans instruktioner och kommandon. Han lämnar mig själv att surfa en timme, hej då Marcello nu är jag flygfärdig!

Men vågorna är ändrade. Inte alls samma som dem som Marcello fångade åt mig. Nu är havet annorlunda, vågorna huller om buller i den tilltagande vinden och mina armar trötta och händerna börjar domna. Våg efter våg passerar, jag kommer nästan upp.

Nästan upp är inte att surfa.

Vad hände?

Det var Marcello som slutat trycka iväg mig. Farten som krävs för att komma upp på själva vågen finns inte längre. Mina domnande händer räcker inte till. De klafsar tafatt runt i vattnet och våg efter våg passerar utan att ta mig med sig.

En gång lyckas jag.

Sedan tar jag mitt neopren och retirerar upp på sanden.

Jag har ändå surfat, om än med Marcellos fart.

Chile-paus: nåt om 2019

Hej nyårskrönika!

Om man ska sammanfatta året utifrån hur nyårsafton kändes, så gör jag gärna det.

En dag då mycket ansträngning ledde till stora belöningar.

2019 var ju året då det stora beslutet om Stockholmsflytt, fattades. Kort därpå drogs det iväg till både Flandern, Mallorca och franska alperna med gamla och nya cykelvänner.

2019 var året då jag med hjälp av en cykelväska, övervann mysteriet med att kunna ta tåget med cykeln. Både cross och racer yeah!!

Och jag har därmed

rest mellan Eskilstuna och Stockholm med cykel.

Och Dalsland runt ffs! Det historiska beslut jag fattade ute på Ekerö på cykeln, ivrigt påhejad av nya vännerna och när jag sedan spurtade hem i 40 och det sjöng i hjärtat av att äntligen få crossa grus i dagarna tre.

Rent formmässigt har året varit något av en katastrof. Jag har inte ägnat mig specifikt åt något som skulle kunna kallas cykelträning. Må vara att jag glatt tuggade i mig de 4500 hm på Tour-etappen, och flög omkring i Dalsland, men det kan jag inte direkt skylla på formen.

Det är snarare ett uttryck för cykelglädje. Eller gamla meriter.

Ok då. 2019 var året då jag lärde mig hur man tuggar höjdmeter och cyklar kullersten.

Har 2019 varit ett år då jag frossat i cykelglädje? Eller använt den som ventil när det är ovant att vara ny i en stad?

Och sakta cyklat in mig på Stockholm, med nya vänners hjälp lärt mig rundor och sakta börjat skriva mitt namn i asfalten på dem. Och släppt in deras namn i mitt cykelhjärta. (Och sålt Scotten till Robert som sedermera vuxit in i cykelsporten med en imponerande formkurva!)

Är det kanske cykelglädjen, och det den gör med cykelprestationen (Dalsland Runt), som 2019 handlade om?

Eller är det glädjen och kämpatårarna (som vid mitt team Echelon-fail) som 2019 uppstått oavsett prestation?

Ja. Det var 2019.

2019 var cykelkänslornas år.

Sorry Chile-bild, men alla andra är ju gamla telefonen som stals just här i Chile den 1 december, ungefär hundra år sedan

Chile #40: Pichilemu

Det har blivit dags för mig att fylla 40.

Havet drog vinstlotten. Det är här vid havet som det kommer att äga rum, fyllandet. Faktum är att det redan pågår.

Jag fyller redan 40, precis nu och fyra timmar till!

Jag fyller när jag äter frukost innan bussen. Vattenmelon, avokado och hommous. Jag fyller när jag åker buss. Fel på motorn, skitmotor, måste byta buss, kommer i samspråk med två surfare som låtsas jobba som journalister. Ta mitt nummer, hör av er om ni vill hitta på något!

Jag fortsätter fylla när jag checkar in på mitt vandrarhem. Dela med en till tjej, amerikanska, perfekt. Vinden drar och rycker i fönsterluckorna. Saker smäller. Vinden är herre. Utan vind, inga vågor och ingen surf.

Jag fyller när jag kollar mobilen och det har börjat trilla in grattisönskningar, den ena rarare än den andra ❤

Elementet vinden skapar enorma vågor som bryts mot sanden. Sanden är mörk, svart, djup. Det är en sand att fylla 40 i.

Vattnet är kallt. På riktigt är det det. Stilla havs-tempererat. Måsar trippar upp och ned längs vågorna som drar in över stranden mitt när jag fyller 40. De jagar middag. Vinden ger dem vågor som ger dem små, små kräftor och kanske alger för att stilla hungern.

Vinden dånar i vågorna och blåser upp sandkorn ända upp på terassen där jag dricker michelada.

Jag fyller år i Pichilemu, fyra timmars resa sydväst om Santiago.

Vad hände med södern?

Södern förvred hjärnan på mig. Jag kunde inte fylla där. Berget lugnade mig, men så snart jag kom ner, drog det igång. Södern gröpte ur mina hjärnceller och stekte dem till frukost. Södern plockade nogsamt ut varje klarsynt tanke och mosade den under klacken.

Jag fick nåt fel.

Jag pallade inte.

Jag vände. Jag åkte hem. Jag åkte tillbaka till Santiago, till nyfunna vänner och kända gator. Santa Lucia, Alameda, tunnelbaneträngseln.

Chile-hemma.

Där, mellan förskottsfirande och små förskottspresenter från mina värdefulla chilenare, och ett värdefullt jobbmöte, kunde jag i lugn och ro börja förbereda psyket på att fylla 40.

🐬

Vad hände med Leo?

Leo hittade min lapp i Puyuhuapi, blev kanske lite negativt överraskad men skakade det av sig. Tänkte kanske, Anna ville så gärna till Coyhaique, jag vet att hon ville det. Sedan liftade han vidare, och nu tror jag att han är någon dagsetapp söder om Chile Chico. Han stannar om han gillar ett ställe, om inte drar han.

Sådan är Leo.

Jag tror att han minns mig som hon som fixade lift på tre minuter, efter att han själv försökt i 50.

Vad hände med Shane och Anna?

Shane och Anna delade rum med mig på vandrarhemmet i Coyhaique. Två britter. De tog direkt mig till sig, som vandrare gör. De begav sig senare att göra en tredagars vandring i Cerro Castillo. Med tält, sovsäck och vandrarkängor. Jag hade så gärna gjort dem sällskap, men deras rutt krävde utrustning jag helt enkelt inte hade tillgång till.

Det jag däremot har tillgång till, är sanden och vågorna i Pichilemu. Jag har morgondimman, kvällssolen, dånet och bruset och bubblorna som skummar när vågen slår.

Här ska jag fortsätta att fylla 40.

Chile #36: Cerro Castillo

Hej Patagonien!

Det var känslan igår efter drygt två timmars vandrande i nationalparken Cerro Castillo. Efter luftig skog, hästhagar och småbuskar kom jag nämligen äntligen fram till det som hela resandet till södra Chile handlar om för mig: rödbruna berg, och blånande toppar med snö.

Jag tappar alltid andan.

Stegen blir alltid lättare att ta.

Hjärtat börjar alltid sjunga.

Så även om den branta stigen frestade på, så skuttade jag vidare och kom närmare och närmare. Stigen gick från gräs till sten, och vinden tilltog. Som en försmak av vad som möter vandrare i Patagonien, så var jag plötsligt på ett närmast lila klippblock. Framför mig? Dimma.

Jag följde de gula markeringarna, upp upp upp, fyllde på flaskan med porlande glaciärvatten, och belöningen tornade upp sig: den dimhöljda toppen.

Jag satte mig på en klippavsats. Rostbrun. Framför mig fanns en glaciärsjö, omringad av toppar och bergsryggar och klippblock och en sjusärdeles tjock, böljande dimma. Den rörde sig ständigt, sidotoppen syntes då och då, dimman rörde sig lynnigt runt ryggarna, och högst upp lekte dimman runt taggarna på berget: slingrade sig runt toppen som om den ville markera för oss att toppen tillhörde den och inte oss.

Vi väntade. Vi visste att tålamod var vandringens bästa vän, vi visste att tålamod gav belöningar i bergen, och vi visste att den tilltagande vinden snart skulle både bita vår kind, och ge oss tålamodets belöning.

Belöningen smög sig på oss: ett alltmer synligt berg. Och berget, vilket berg sen. skrovligt, blåsvart, snöstrimmigt, klippigt, stripigt, spetsigt, toppigt. Vid sidan av det; systertopparna och -sluttningarna blånande och rödbruna, mytiska, drömmande, skymtande i fonden.

Vad mycket man ser om man sitter stilla och bara tittar.

Så det gjorde vi, sedan tog vi kort såklart, jag spelade in några wow-klipp, och snart visste vi att parken stängde så jag började gå ner. Det var en långsam färd ner, hjärtat ville ha mer, ville fortsätta sjunga, ville fortsätta vila i denna vandringens fridfulla, wow-fyllda famn. Ville skutta, ville stanna, ville fortsätta hänföras och fortsätta vilja något.

Ja. Det var det som berget hade lyckats med. En känsla jag inte haft på flera dagar.

Jag ville något.

Vad var detta något?

Att dra på mig ryggsäck, lätta skor eller kängor, och dra iväg. Gå, springa, promenera, akta mig för vattenpölar eller skutta rakt i dem, hålla balansen och stanna upp och titta på horisonten. Lägga handen på ett klippblock och låta hudens kontakt med stenen vägleda mig.Berget hade väckt en längtan. Kanske efter mera vandring, på andra platser eller här, hemma eller utomlands, men kanske också en allmän längtan.

Så var det, och när jag till slut kom ner i skogen, vad jag älskade den!

Jag lade märke till saker i skogen som varit osynliga på vägen upp, jag andades dess syre, jag såg dess rymd, jag hörde fåglarna, lyssnade på prasslet av löven, jag var i skogen och skogen var i mig.

Det var det som berget hade åstadkommit.

I allt jag älskar finns dem, mina beslut: de finns i en våg som bryter mot min kropp, i havets sälta på mina läppar, i sanden mellan tårna, i någons omtanke, någons snälla ögon, i ett skratt, i handflatans kontakt med klippan, där i wow-ets flämtning, 

Där, där finns de, besluten och min längtan. 

Chile #34: Coyhaique

Jag är framme vid mitt mål!

Stackars Leo och fina lilla vackra, fridfulla Puyuhuapi fick lida för min äventyrslusta. Jag var otålig och hjärnan var i spinn, perfekt på ett sätt hade det varit att stanna en dag i Puyuhuapi för att bada i sjön och vara med naturen.

Men jag ville vidare. Sent, sent bestämde jag mig för att ta första morgonbussen, och Leo var ute och mediterade, så jag la en lapp till honom. Så smög jag iväg tidigt tidigt, trött som helvete, och dunsade iväg på ännu en buss.

Och imorgon ska det ske!

Det är en berömd vandring som heter Cerro Castillo som går uppe vid ett pass med taggiga berg. Glaciärsjöar. Patagonien-känsla.

På tal om Patagonien så köpte jag nästan en liten ryggsäck idag. Men till slut tänkte jag att jag ska fasen klara denna vandring utan ryggsäck. Så det får bli ett hopkok av varma tröjor, vindjackor och terrängskor! Ner med detta i min strandväska. Dessutom har min stora ryggsäck ett regnskydd jag kan ta av och använda.

Så nu är det godnatt, sov gott Leo var du än liftar eller mediterar, så kommer vandringsrapport vad det lider!

🇨🇱

Chile #33: Chaitén

Säg hej till dagens vackraste utsikt!

Yes, vi sitter inuti en liten husbil som plockade upp oss i Chaitén idag vid 12-rycket.

Vilka är vi? Vi är jag och en från Israel som heter Leo. Alfahanne stylish full av anekdoter. Varit på resande fot i Sydamerika ett halvår med en månad kvar. Vi kom i samspråk på nattbåten och saker föll sig så att vi käkade frulle i Chaitén, och sedan sa adjö då han ställde sig att lifta. När jag kort därefter också fattade beslutet att dra så fort kjoltygen höll, så gick jag och ställde mig bredvid med tummen i vädret.

Tre minuter senare fick vi lift. Ett brittiskt par på smekmånad, de skulle till ett par varma källor någon mil bort, men sedan skulle de dit vi också ville, Puyuhuapi! Tre timmar från Coyhaique, som är en vandringshub och mitt nya slutmål.

Vi fick gärna åka med, sa de. Var det ok, undrade de, om vi stannade vid de varma källorna på väg till Puyuhuapi? Och ville vi ha något annat där vi satt? Isåfall var det bara att säga till!

Resten är historia. Vi hoppade in, förundrades över livet som gav oss detta, och skramlade sedan iväg på grusvägarna.

🐬

Varför stannade jag inte i Chaitén?

För att inte ens turistinformation i byn ärligt kunde säga att det var bra.

Och ja. Utsikten från båten var magisk, men resten gav mig en krypande, krampande känsla i magen.

Detta var inte rätt. Detta var inte bra.

Det fick bli varma källor och lift till nästa by istället.

Och en totalt jäkla ljuvlig utsikt över glaciärer och snötäckta berg.

To be continued!

🤙🤙🤙

Chaitén, precis såhär vill jag minnas dig

Chile #32: drömmen om Patagonien

Januari loverz haters readers!

Känns ju skitskumt att säga januari när det är 30 grader och man kan bada. Men är det januari så är det. Och jag är GLAD!

Hjärtat sjunger. Har nämligen en plan! En tanke som började som en dröm, bökade omkring i mitt psyke och värktes ut som just en plan.

Älska drömma!

Jag ska till norra Patagonien. Yes, finns ett södra också, ännu mer otillgängligt, rått och maffigt. Det var där drömmen började. I Torres del Paine, kronjuvelen bland nationalparker i Sydamerika som förhäxat vandrare i årtionden. Det är så nära Eldslandet och Kap Horn att man ryser bara av att uttala namnet.

Patagonien.

Kallt, otillgängligt, nyckfullt, och förmodligen totalt alldeles sjujäkla superhäftigt för dem som tar sig dit.

Fullt utrustade för vandring i tuffa förhållanden. Och sugna på vildmarksliv. Vilket jag inte är.

Och 32 timmar med buss från Puerto Montt, dit jag kom med nattbussen från Santiago i morse.

Allt detta fyllde mig med en sådan resestress att jag höll på att tuppa av.

Så jag tänkte istället ta mig med en rar liten nattfärja till ett något mer lättillgängligt ställe: Chaiten!

Chaiten ligger vid havet mellan Chiles fastland och ön Chiloe. Chaiten är, enligt guideboken, porten till den trevliga nationalpark Pumalin, med bra vandring. Som dessutom är väl anpassad för turism. Där finns turkosa sjöar, snöklädda toppar och annat lagom utmanande. Och så finns det e vulkan, och cykeluthyrning!

(ja, detta är vulkanland, hur sydamerikanskt att det dyker upp ett trekantigt berg helt plötsligt!!)

För mig som vill stanna på en plats och landa ett par fyra dagar är Chaiten perfekt. Dagsturer, tillbaka till byn, middag någonstans, kanske prata med någon och få lite lugn att skriva rapport och blogg.

Södra Patagonien, du må få varje nerv i min kropp att darra av hänförelse, men du är en annan resa.

Chile #31: hur var nyår?

Yo bloggen!

Sitter och flämtar på Ibis i Santiago. Kom med bussen från havet. Wi-fi och espresso går före autentiska Chile-ställen just nu. Bussen söderut går om nån timme. Dags för en update om mitt nyår!

Hur var nyår?

Man kan säga att årets sista dag var en total jäkla berg-och-dalbana med bara nedförsbackar. Först var det löpning på stranden i morgondimma som sig bör. Sakta, sakta, titta på fåglarna som trippar upp och ner i vattenbrynet och drömma sig bort. Stretcha och garva ihop åt något, vänder, springer tillbaka, barfota yes!! Följt av dopp. Såklart!!

Ibland händer det att jag garvar åt de andras spanska skämt bara för att jag blir så glad av deras leenden

Sen dags för frulle. Sen dags för lunch på andra strandpromenaden. Sen hoppa upp…

VÄNTA.

Där emellan hände det viktigaste på hela dagen och det var att jag fick följa med på en cykeltur på stranden till en bankomat som skulle ta mitt kort, jag blev själaglad ty lilla Tongoy kunde inte ta kortet och jag var pengalös. Sen blev jag även på mycket gott nyårshumör eftersom jag fick just CYKLA! Jag hade helt underskattat glädjekraften i detta.

Att få färdas på den slitna MTB:n ihop med Valentin (19-åring i gänget som kan engelska) om än så bara för den korta timmen, var välgörande för kropp och sinne men mest sinne. Sinnet älskar sina tramptag!

Humöret var på topp när vi kom tillbaka och lunch hägrade på andra strandpromenaden. Sedan packade vi in oss på flaket igen och så kom vi till STRANDEN! ❤ bad och öl och massage till varandra och glass och älska vågorna och kolla pelikaner, slumra och sen promenad och sen kvällen!

Göra empanadas hemma hos ett proffs. Tomatsallad hinner vi inte. Vika vika, fylla med ost och skaldjur, se dem friteras i ett skjul och prata och skratta och sen handla champagne och sen fixa glögg och grönsaker i ugn och sen var klockan mörkt och typ nästan midnatt.

Då började festen. Stilla stilla, jag är nöjd om jag kan prata med några och få kram och kindpuss på tolvslaget. Dansa lite och skratta och le inombords. Alla gillar glöggen yey! Och salsamusik och tröja på och skumpa och skåla för nu slår klockan nyår! Nytt decennium och alla ger kindpuss och kram och till och med barnen raringar!

Sen flöt det på och musiken ballade ur och massa folk kom och vid tre sa jag godnatt.

Min chilenska nyårsafton var så fulländad den kunde bli på takterrassen i Tongoy.

Anna, Gabriela, Bea, Anna, Angelica (bor på påskön hur coolt!!)