Läsaren på nattåget

Igår kom det fram en läsare när jag stod i baren på nattåget. Först trodde jag att han bara ville smöra, vilket gjorde mig sjukt obekväm. Sedan framgick att han faktiskt hade intressanta saker att säga om min blogg och även en del diskussionsämnen som kändes meningsfulla att ge sig in i.

Först frågade han var jag får min inspiration från. Det kändes som en fråga som en groupie ställer till sin idol. Men den här killen verkade på riktigt undra, så jag tog chansen att förklara:

Jag sätter mig med mobilen, öppnar appen och frågar mig själv: vem är jag just nu? Och sedan flyter det på. Extra fort går det om jag runt mig ser en berättelse som jag vill återge, då kan inlägget ta en kvart att få klart.

Detta har jag redan skrivit om, så det vet ni ju. Men han behövde höra det igen.

Mer intressant var det när han började berätta hur han, som inte räknade in sig själv i cyklist-kategorin på det sätt som en stor del av mina läsare gör, läste mina inlägg. Eller krönikor, som han envisades med att kalla dem.

Han gillade bäst de inlägg som inte handlade om rundorna. En runda var för honom bara cykling utan syfte. Från A tillbaka till A. Han tyckte det var rätt trist att läsa mina race rapporter, eftersom de handlade om tävlingar utan varken särskilt kända eller särskilt snabba personer. Och han tyckte det var lika trist att läsa cykelspecifika inlägg om mek och kadens, sådant som andra läsare verkar gilla.

Faktum är att de inlägg som får flest likes är mina race rapporter.

Jag började misstänka att han ingick i den oformliga kategorin av hemliga följare. De som aldrig trycker like på inlägg men läser noggrannare än alla andra.

Så varför läste han då?

Jo, han läste för att jag skrev tillräckligt många inlägg där cyklingen möjliggjorde en berättelse. Gav upplevelser, väckte tankar, känslor. Cyklingen i sig var för honom något som var att ta sig snabbt från A till B, men som ett medel för upplevelser blev den intressant.

Jag frågade honom varför han kallade inläggen krönikor. I min värld är krönikör en lågatatusposition på en random tidning. Blogg för mig är en självständig plattform där man kan förverkliga sina skrivdrömmar.

Han såg det helt tvärtom. Bloggare var för honom dåliga skribenter som maskerade sin litterära inkompetens med foton i överflöd och som ägnade sig åt att smöra för sponsorer. Han sa också att många cyklister inte verkade vara särskilt intresserade av att njuta av omgivningen. Att döma av vissa inlägg på bloggar han läst, var cyklister ena trångsynta ena som bara nötte asfalt.

Jag sa, de cyklisterna är kanske bara helt enkelt inte särskilt kommunikativa berättare.

Kan så vara, replikerade läsaren.

Jag undvek att gå in på den del av cykelupplevelsen som handlade om atr utforska vad som händer med psyket vid långcykling. Han skulle inte förstå.

Istället berättade jag, medan han bjöd på vin, en gullig grej som hände i somras när jag tagit racern till jobbet. Den ska inte vara i stan egentligen, förklarade jag, den ska vara på landsvägarna, men just då var crossen på verkstaden och racern fick rycka in.

Jo, sa jag, jag tog ut racern från kontoret och efter ett par tramptag upptäckte jag en svart piratpeng på Garminfästet. Pengen passade perfekt i fästet, och hade jag inre upptäckt den hade den inte ramlat av utan nog suttit kvar ett tag.

Så perfekt passade de ihop, piratpengen och Garminfästet.

Gillar du lakrits, frågade jag.

Ja, sa min läsare, och gav mig en utforskande blick.

Jag vill tro att han var tagen av den till synes lilla gesten som piratpengen i fästet utgjorde. Det var nämligen jag, i all dess vardagligt uttänkta enkelhet.

Där slutade vår konversation.

Jag hade fått mig en egotripp och några tankeställare, och min läsare hade kanske gjort något han tänkt på länge.

Oavsett, så är jag glad att han kom fram.

Cykel och Stilla havskust, en oskiljaktig kombo