Chile #45: Livet efter Chile

Hur mycket form kan man tappa på sex veckor?

Det är frågan som mitt cykel-jag ställer sig nu när 45 dagar har gått. På min ena hand skrapar jag ihop till tre cykelturer, tiotalet löprundor på diverse strandremsor och ett gäng yoga-liknande rörelsekombinationer på olika underlag. Samt en hel del överkroppsunderhållande rörelser i samband med surfning.

Det ska inte underskattas, men det ska heller inte överskattas.

Mitt salsa-, havs- och spanska-jag vädrar däremot morgonluft. Det skulle inte förvåna mig om jag skrev upp mig på en spanskakurs och tvingade någon stackars chilenare i Sverige att prata spanska med mig regelbundet. Det skulle heller inte förvåna mig om jag regelbundet började krydda min dansvardag med salsa. Typ salsascenen på HOrnsberg strand som jag passerar på vägen hem från jobbet. Jag kan ju salsa nu!! Iallafall om man frågar mina kavaljerer på salsoteket i Santiago, och dem på vardagsrumsgolvet hos Mattias vänner. Ibland måste man utgå ifrån att folk faktiskt inte smörar, utan bjuder upp en andra och tredje gång för att de faktiskt tycker man är något att ha.

På tal om havet har det även blivit dags att damma av dykcertet. Eller kanske befästa kärleken till havet genom direkt aktion. Det finns nämligen en kille som heter Magnus som dyker efter skräp i Riddarfjärden. Han och hans team gör de mest häpnadsväckande upptäckter, om man får tro deras instagram. Kundvagnar och bilbatterier till exempel, ligger där på botten och skvalpar. De dyker helt enkelt ner och drar upp skiten på marken, för att både städa och väcka opinion. För mig är logiken enkel: jag älskar mina badvikar, jag vill att de ska vara rena, jag vill bidra till det.

Denna tanke hade jag redan innan jag åkte, men då hade de dykt färdigt för vintern, som Magnus sa i ett mejl.

Som resenär stannar man ju sällan tillräckligt länge på samma ställe för att kunna göra mer än sporadiska insatser på diverse stränder. Man kan på sin höjd ta med sig någon man lärt känna och börja plocka på sig skräp, medan man pratar om plast och återvinning. Man kan tacka nej till plastpåsar i affärer, man kan bli positivt överraskad av plastpåseförbud i affärer och man kan förklara sitt nej med ordet för plast.

Man kan också undvika att köpa färdigskuren vattenmelon i en plastmugg, och istället köpa en hel vattenmelon som man sedan bär på huvudet hem från marknaden.

Och man kan gråta inombords över hur för jävla mycket plast och annan skit det ligger i vägrenarna när man tar bussen norrut. Ska hästarna beta i hagen där det ligger plastpåsar i dikena? Ska rovfåglarna leta bomaterial här? Ska pelikanerna fiska där det flyter upp plastkorkar på stränderna och ska de små trippande supergulliga minifåglarna jaga krabbor på den här stranden?

Och ska jag stå här och bara se på i en livstid?

Ungefär där stannar det. Sedan är det upp till en själv som resenär att agera på sin egen hemmaplan, som med så mycket annat.

Och berätta för världen vad man upplevt.